Bror L Hjorth

Hjorth, Bror Leonard, f 22 april 1894 i Älvkarleby, Upps, d 21 maj 1968 i Uppsala. Föräldrar: kronoskogvaktaren Emil Gottfrid Johanzon o Charlotta Johansdtr. Studentex i Uppsala 14, elev vid C Althins o G Hallströms målarskolor i Sthlm hösten 14, extraelev i skulptur hos Utzon Frank på Kunstakademiet i Khvn från hösten 19, elev i skulptur hos A Bourdelle, Académie de la Grand Chaumière i Paris 21—25, ledde tills med N Möllerberg skulpturskola i Sthlm 31—34, prof i teckn vid K konsthögsk där 31 jan 49 (förordn av K M:t 11 mars 49) för tiden 1 juli 49—30 juni 59, ledde skulpturskola i Uppsala 56—58. — Ester Lindahls stip 28—29, Prins Eugen-medaljen 49, Sergelpriset 55, fil hedersdr vid UU 31 maj 59, LFrKA 62.

G 1) 20 dec 27(—53) i Paris m gymnastikdir Tove Louise Friis, f 20 sept 98 i Vedbæk, Danmark, dtr till kassören Fredrik Ludvig F o Rigmor Hein; 2) 26 nov 56 i Gagnef, Kopp, m FK Maria Margareta Adde, f 21 sept 31 i Filipstad, dtr till ingenjören Simon A o Marin Maria Medén.

Bror H:s barndom och uppväxttid var lycklig — föräldrarna var måna om att ge sina söner en god skolning och uppfostran. Från fadern ärvde han sin musikaliska begåvning, en viktig komponent i hans konstnärsväsen — farfadern och dennes bror var ansedda bondespelmän. Den tidiga kontakten med folkmusiken och dess utövare skulle bli avgörande för H:s konstnärsskap; spelmannen med sin fiol blev en av hans käraste modeller. Den första grunden till sitt konstutövande lade H genom undervisning i hemmet av en gammal målaremästare som satte honom att kopiera oljetryck och reproduktioner av bl a Zorn, Liljefors och Carl Larsson. Under uppväxttiden fick H också beröring med allmogekonstens måleri och träsnideri som med sin primitiva färgglädje och känsla för materialet kom att i framtiden sätta bestående spår i hans konst.

1915 blev H svårt lungsjuk och vårdades först på Mörsils sanatorium i ett halvår. Under denna tid blev han så gott som helt döv på båda öronen. Först på hösten 1919 återupptog han konstnärsstudierna — då i Khvn för Utzon Frank. Han fann dennes akademiska undervisning hämmande men fick betydelsefulla impulser genom Gauguins konst på Glyptoteket. Även Adam Fischers arbeten med stark form- och volymkänsla tilltalade honom. Vid fyllda 27 år kom han till Bourdelle i Paris, vilket markerar begynnelsen till ett helt nytt skede i hans konstnärliga utveckling. Han fick klart för sig materialets primära betydelse och lärde sig vikten av fasthet och logik vid utformandet av en skulptur. Tidigt fann H den form, som han sedermera konsekvent skulle komma att bevara och utveckla. Av äldre mästare påverkades han starkt av Delacroix, Cézanne, van Gogh och Gauguin.

Under detta tidigare stadium i hans försök att rent metodiskt experimentera med formen kom kubismen att betyda mycket för honom. Ett av hans arbeten från denna period är Kubistisk kvinna, som visar hans intensiva strävan att från grunden lösa formproblemen; han har delat upp formerna i skarpt avgränsade plan och givit dem en avsiktlig kantighet och grovhet under påverkan av kubister som Picasso och Laurens. Han finner också snabbt sig själv som målare. I måleriet arbetar han i en expressiv bildstil som ger hans fantasi friare utlopp än i skulpturen. Man förnimmer redan nu i H:s verk den tankeklarhet som utmärker hans konst — under intryck av kubismen skärps hans syn för rörelse, rytm och framför allt volym. Med tiden kommer måleriet att intaga en allt större plats vid sidan av skulpturen. Tavlorna anknyter ofta till Chagall och Rousseau, men det nordiskt folkliga i dem överväger. Kropparna och rummet spelar en stor roll — att det är en plastiker som målar framgår tydligt. Hans dövhet gör honom särskilt disponerad att måla minnesbilder — han tvingas att leva på sin inbillningskraft och på sina minnen hemifrån, bl a målar han sina föräldrar i deras miljö hemma i Dalboda (Vid köksbordet, 1922— 23, Gbgs konstmus).

Efter giftermålet kom hemmet i Paris att bli en samlingsplats för ditresande skandinaver — konstnärer och författarevänner. I jan 1928 ägde H:s första riktigt framgångsrika utställning rum på Svensk-franska konstgalleriet. Den resulterade i att han erhöll Ester Lindahls stipendium, varpå han företog en resa till Italien. 1930 flyttade H med familjen hem till Sverige och öppnade tillsammans med Nils Möllerberg en skulpturskola. 1932 bildade H med några yngre konstnärer Färg och Form.

Under 30-talet ägnade H sig alltmer åt skulptur och skapade inte mindre än 77 skulpturer-reliefer men målade endast 11 tavlor. Hans tid upptogs av många skulpturtävlingar, bl a en tävling till utsmyckning av Katarina realskola i Sthlm. Hans förslag hade form av en brunn, där han i lågrelief utfört Chaplin, Kristus, Nietzsche och Gandhi som hörnfigurer. På detta sätt ville han, som han själv säger, "hedra den passiva striden, ty jag trodde på den tiden att människan var god". Redan nu framträder hans stora kärlek till bearbetandet av det hårda material han får i sin hand. Han hugger, skär, karvar och målar sina verk, snidar och förgyller ramarna till dem som ett rytmiskt ackompanjemang, inspirerad av folkkonsten. Temat i alla H:s verk är rytmen. Den finns där alltid som en mäktig kraft fastän gestaltad på olika sätt.

1935 hade H en separat utställning på Färg och Form med målningar och skulpturer. Några av skulpturerna ansågs osedliga och H tog inför hot om polisanmälan bort dem. Dessa erotiska grupper ansågs emellertid av kritikerna särskilt värdefulla. Under 30-talet reste H flera gånger till Khvn, där han arbetade med djurteckningar. Som tecknare hör han till de främsta inom modern sv konst. H utförde 1940—44 fyra medaljer, samtliga präglade: över Axel Romdahl, konstsamlaren Gösta Olson, upplandsspelmännen Gås Anders och Hjort Anders samt Upplands fornminnesförening. Medaljerna är till form och anda nära besläktade med H:s rundskulpturer och utgör en betydande insats inom sv medaljkonst med sitt tycke av träsnideri och sin summariska formgivning.

Under 40-talet ökade H:s intresse för måleriet. Han inledde ett samarbete med Gösta Olsson i Svensk-franska konstgalleriet, som resulterade i att han kunde försörja sig på sin konst. Han var praktiskt begåvad och visste alltid i vilken situation en tavla borde säljas. Han sysslade numera ofta med religiösa motiv och fick uppdrag för kyrkor och krematorier. Bland de större beställningarna märkes de målade trärelieferna över Læstadius till Jukkasjärvi kyrka 1958. Hans verk blir under 40-talet mera naturalistiska. H hade alltid en mängd arbeten på gång samtidigt. Han ansåg att idéerna måste ha tid att mogna.

De religiösa motiven jämte kärleksmotiven representerar de viktigaste sidorna i H:s produktion. Typiskt för honom är att han behandlar ett och samma motiv i olika material; sten, trä och lera. Kärleksmotivet genomsyrar hans konst — mänskligt sett vill han uttrycka sin egen varma livsstämning och den djupt allvarliga känsla han hyser inför såväl den sinnliga som den andliga kärlekens värde och betydelse. Det finns ingen motsättning hos H mellan dessa båda känslor. "Jag vill pröva sinnligheten och sinnenas värden", säger han. "Jag vill återge människan som rik, kraftfull och sund. För mig ligger det alltid en viss känsloupplevelse bakom, när inte själva miljön ger associationer till ett visst ämne." H:s återgivning av kvinnan röjer en viss släktskap med Gauguins söderhavskvinnor — de har massiva lemmar, är tafatt tunglemmade med jämntjocka, kraftiga ben.

H:s kärleksgrupper har utvecklats ur de rent religiösa motiven, som även de bygger på samma tema, ett uppenbarande av livet och kärleken, även i Kristi förhållande till människan. Den vitala, kroppsliga kärleken gestaltar H med starka, rena uttryck, som återspeglar ett närmast kultartat förhållande emellan man och kvinna. Man erfar i alla hans verk en stark vilja till konstnärligt och moraliskt allvar. Livsbejakelsen genomlyser allt han utför. Reidar Aulie har träffande betecknat H:s konst som kärnsund. Musikaliteten är en annan viktig komponent. "Det jag skulpterar, tecknar eller målar är uttryck för musik — allt jag skulpterar blir för mig ett musikackord." H var individualist och hans konst ofta omdebatterad. Hans motivval uttrycker det altruistiska i hans egen personlighet — han var radikal på grund av sin kärlek till sina medmänniskor.

H har deltagit i en rad utställn:ar; främst genombrottsutställn på Färg och Form 1935 o den retrospektiva på Mod mus 1967. Utställn:arna i huvudsak nämnda i SKL liksom de museer där H är repr.

Av H :s i texten ovan ej berörda verk kan bl a följande målningar nämnas: Bondbröllop (1925), Begravning (s å), Gula baddräkten (1941) o Solrosor (1942); av skulpturala verk: kärleksparet Människan (1930, marmor), Blomman (1932, relief), Bondpolska (s å, trästatyett), Hjort Anders Olsson (1935, trärelief, Gripsholm), Rodin (1937, belgisk granit, Nasjonalgall, Oslo), Liggande kvinna (1938, friskulptur i brons, Statens mus for kunst, Khvn) o Getsemane (1940, målad trärelief).

Av H:s många arbeten för offentlig utsmyckning har flera varit omstridda o få blivit uppsatta. Bland dessa märks: Lek (1934, brons, Nytorget, Sthlm), relieferna 'Engelbrekt och bönderna' o 'Branting och arbetarna' (1936, granit, Kanslihuset, Sthlm), lågreliefer för tre portar (1939, brons, Skogskyrkogårdens krematorium, Sthlm), bygdespelmannen Gås-Anders (1941, brons, vid Björklinge kyrka), Kristus (1944, målat trä o kalkstensreliefer, Borås krematorium), statyn Thalia (1948, brons, vid Norrköpings stadsteater) o Näckens polska (1951, vid centralstationen, Uppsala). Bland ouppsatta verk kan nämnas: Engelbrekt (1935, avsedd för Arboga; huvudet och armen i cement, Arbejdersamf, Oslo, o en statyett i brons, i riksdagens lokaler vid Sergels torg, Sthlm, 1970) o Hoppet eller Korsets kärlek (1939, målade träreliefer avsedda för Karolinska sjukhusets gravkapell).