Tillbaka

Rudolf Hjärne

Start

Rudolf Hjärne

Litteraturhistoriker, Publicist, Skriftställare

3 Hjärne, Rudolf, f 15 april 1815 i Gbg, Amiralitetsvarvsförs, d 25 dec 1884 i Sthlm Jak o Joh. Föräldrar: översten Carl Jacob H o Ulrica Sophia Ehrenhielm. Elev vid trivialskolan i Härnösand 1827—29, inskr vid UU ht 31, medl av red för Studentbladet i Uppsala 46, för Bore 49—50, anställd i Försäkringsverket Skandia i Sthlm 57—58, medarb i Sv tidningen 57—59, i Aftonbladet 61 o 83—84, lär vid Norrköpings lyceum 62, förest där 63—70, föreläsare med turnéer i Sverige, Norge o Finland 70—75, bosatt i Arboga från 72, Västerås från 77 o Sthlm från 81. — Skriftställare. — Ogift.

H växte upp i ett av gustaviansk kultur präglat sjöofficershem, yngst av tolv syskon. Efter skolgång i Gbg och Härnösand kom han sextonårig till Uppsala, där han skrev in sig i Gbgs nation i avsikt att avlägga magisterexamen. Med några avbrott stannade han kvar i Uppsala ett kvarts sekel utan att ta examen. Han ägnade sig med iver åt en bred läsning, främst litteratur, historia samt klassiska och moderna språk, men kunde inte anpassa sig till studieordningen vid universitetet, enligt hans mening ägnad att fostra till ytlighet och osjälvständighet.

H var aktiv i sin nation och studentkåren, var sekreterare i Skandinaviska sällskapet, grundat 1843, och arbetade för skapandet av en allmän studentförening. Han var liberal men inte någon ytterligheternas man. Tonen i Aftonbladet stötte honom, och han talade med ogillande om oppositionens "partisinne" och ofördragsamhet. I ett brev 1848 efterlyste han en "sant liberal" tidning. Han tog avgörande intryck av Geijer, särskilt efter dennes "avfall", men kom betecknande nog också att stå nära konservativa personligheter som Atterbom, Palmblad, Hwasser och Järta. Påfallande är hans demokratiska inställning, hans sympati för "folket". Han inriktade sig på undervisningsfrågor och krävde, bl a av sociala skäl, att folkskolan skulle utgöra en grundskola för folket i dess helhet. Religiöst tog H intryck av den liberala kritiken av statskyrkan och blev med tiden varm beundrare av V Rydberg.

H uppmärksammade tidigt arbetarnas sak, följde med sympati undertryckta folk som polacker och magyarer och ivrade särskilt för samförstånd och samverkan i Norden. Han stod i förbindelse med många framträdande nordiska kulturpersonligheter och belyste som publicist nordiska förhållanden. Anmärkningsvärt är, att H tidigt började ivra för att Finland skulle dragas in i den nordiska gemenskapen. Särskilt aktivt uppträdde han för den skandinaviska tanken på våren 1848. Han hörde till dem som tog initiativet till den skandinaviska fest, som firades i Uppsala 6 april detta år. Den harm många kände inför regeringens försiktiga politik under kriget mellan Preussen och Danmark gav han uttryck åt i en adress, Till Upsala studenter! (tr i tidn Upsala 28 april och i Correspondenten 29 april). Han deltog i uppsättandet av adressen Till Svenska folket!, som Uppsala studentkår utfärdade 1 maj med vädjan om insamling av pengar och vapen till danskarna. Vid studentföreningens allmänna sammankomst 25 maj talade han för reformer och samarbete med "våra stamförvanter" för att med dem bilda ett "skandinaviskt folkförbund" (Några ord, tr i Frey 1848).

H tog intryck av den omkr 1830 insättande reaktionen mot romantiken och hyllade som diktare och kritiker en realism på idealistisk grund. Shakespeare och Goethe var hans idoler. Sin vidsträckta beläsenhet i samtida utländsk litteratur visade han i en översikt 1846, Litterärhistoriska silhouetter, där han behandlar tysk "tidspoesi", Lamartine och Michelet, amerikansk poesi och ny-slavisk litteratur. H lät tidigt sina recensioner växa ut till uppsatser, varvid han som mönster tydligen hade den engelska tidskriftsessayistiken. Han skrev också fristående uppsatser i denna stil. Mot slutet av 1850-talet sökte han förläggare för ett urval uppsatser. Av de planerade tre häftena trycktes blott ett, Tankar och bilder, 1861, där "bildningsfrågan" och "den skandinaviska frågan" var huvudämnena. Det andra skulle behandla litteraturen, det tredje "fördomen" på skilda områden.

H skrev livet igenom vers, men hans formellt säkra dikter saknar trots det i regel subjektiva innehållet en egen ton. Motsatsen mellan ideal och verklighet är ett grundtema hos H, färgat av hans tidigt kända livsbesvikelse. Litteraturhistoriskt intresse har en längre, aldrig fullbordad episk dikt på elegiskt versmått med socialt motiv, Kojans dotter, påbörjad omkr 1860. Den handlar om en lantflicka som utsätts för storstadens frestelser; utmärkande för H är, att han ger sin berättelse ett lyckligt slut. Inspirerad av samvaron med en helt ung kvinna, inriktad på att utbilda sig till sångerska, i hans dagbok omtalad med initialen A, skrev H 1882—83 De två, en berättelse i dramatisk form, närmast en dialog i P Wikners stil, tr i Dikt och verklighet.

Ofullbordat blev också H:s enda försök som prosaberättare, romanen Alexis, som utkom med en första del 1859; ett parti av boken, Alexis' bild, trycktes i Bores följetong 1849. Ett avsnitt ur den påbörjade andra delen införde H i Tankar och bilder under rubriken Några drag från Upsala akademi under medlet och slutet av 1830-talet. Realister under 1830- och 1840-talen hade hämtat motiv ur studentlivet, särskilt Uppsalas, men hade i regel dröjt vid de yttre formerna, nöjes- och kamratlivet. Betecknande för H var, att han ville ge "en teckning av ett studentliv i dess ädlare form och betydelse". Det är ett intimt självporträtt han här ger. Framställningen är stundom realistisk med bilder från Västkusten, Norrland och Uppsala, men blir ofta resonerande abstrakt. Grundtemat är filosofiskt: hur skall man nå harmoni, jämvikt mellan tanke och känsla, ett huvudproblem för H själv. Den uppsalaskildring H ger i romanen kompletterades i minnesboken Från det förflutna och det närvarande, som har ett betydande personhistoriskt värde.

Från omkr 1860 ägnade sig H främst åt litteraturhistorisk forskning. I en artikelserie om den svenska litteraturen och litteraturhistorien, tr i Aftonbladet jan 1861 och i starkt bearbetat skick i Framtiden 1870, gav han sitt program. Litteraturforskaren skulle beakta språkets, politikens och den allmänna odlingens historia och på så vis ge dikt och diktare bakgrund och förklaring. 1870 framhöll han också det komparativa momentet i litteraturstudiet. Då tiden ännu ej var inne för stora översiktsarbeten, borde man börja med specialstudier. Dessa riktlinjer följde H själv i verken om Götiska förbundet (1878) och Den sk nya skolans framväxt (1882), byggda på breda källstudier. H var en av dem som inledde den förnyelse av sv litteraturhistoria, som yngre forskare, främst H Schück och K Warburg, genomförde på 1880-talet. På en viktig punkt skilde sig H från dessa. Bestämd av ett äldre synsätt hävdade han, att litteraturhistorien hade en speciell uppgift att tjäna det aktuella nationella livet. Han var på sitt vis en företrädare för nygöticismen under senare hälften av 1800-talet.

H kallade sig med rätta själv idealist. Han kände sig ha fått ett "kall" i livet. För det offrade han sig "materiellt och ekonomiskt", skriver han 1860, då han måst göra konkurs. Han strävade efter sanning, opartiskhet. Personligen hänsynsfull tvekade han aldrig att utan konsiderationer säga sin mening, vilket gav honom en del motståndare, några av dem inflytelserika, när det gällde fördelning av litterära och vetenskapliga anslag. Han klagar över detta i brev. Hans liv illustrerar de svårigheter, som mötte den frie skriftställaren, "litteratören", under senare hälften av 1800-talet.

Harald Elovson


Svenskt biografiskt lexikon