Hans Järta

Järta, Hans, f 11 febr 1774 på Näs kungsgård, Husby, Kopp, d 6 april 1847 i Uppsala. Föräldrar: generallöjtn frih Carl Hierta o Maria Charlotta v Plomgren. Volontär vid Dalreg 77, sergeant där 22 dec 77, fänrik i reg 16 nov 79, vid reg 6 dec 87, inskr vid UU 12 okt 87, kansliex 14 juni 90, eo kanslist i k kansliet 8 febr 91, i RA 10 jan 92 o i utrikesexp 19 juni 92, andre sekr i kabinettet för utrikes brevväxlingen 8 sept 92, prot:sekr i justitierevisionsexp 7 mars 96—29 maj 00, adjung led av Svea hovrätt 96, avsade sig adelskapet vid riksdagen i Norrköping 29 maj 00, förklarades förlustig adligt stånd, namn o sköldemärke 14 aug 00, antog namnet J 23 sept 00, kommissionär för Kopparbergs bergslag 04, sekr i Sthlms stads brandförsäkringskontor 05—09, privatjurist i Sthlm 09, sekr i konstitutionsutsk vid riksdagen 09, statssekr för handels- o finans-exp 12 juni 09—18 mars 11, landsh i Kopparbergs län 19 nov 12—26 mars 22, tf statssekr i handels- o finansexp 3 okt 15—13 mars 16, led av komm till överseende av rikets allm undervisn:verk 28, tf chef för RA 14 juli 37—28 dec 44. Skriftställare. — LLA 12, LSA 19, LVA 28, HedLVS 28, HedLV-HAA 32, LSkS 32.

G 1) 24 okt 01 i Sthlm, Jak, m Maria Charlotta Lewis, f 16 juni 75 där, Maria, d 9 jan 05 där, Jak, dtr till bruksägaren Thomas L o Ulrika Benedikta Gahn; 2) 19 okt 06 i Sthlm, Jak, m Fredrika Christina Hochschild, dp 7 nov 83 där, ibid, d 13 april 39 där, Klara, dtr till expeditionssekr Rutger Fredrik H o Johanna Gustafva Rehn.

J var en ovanligt sammansatt och motsägelsefull natur — däri ligger en hel del av förklaringen till de täta växlingarna i hans bana. En sällsport rik och mångsidig intellektuell utrustning kom till synes redan i barndomen. Samtidigt hämmades han av en neurastenisk läggning, tvivelsutan skärpt genom en tidigt försvagad hälsa, som senare tog sig uttryck i täta leverbesvär och en ömtålighet i luftrören, vilken delvis ägde hypokondrisk karaktär. Jämsides med perioder av en sorts arbetsovilja och bristande uthållighet framträdde en sällspord energi i kritiska situationer eller då han eljest stimulerades av polemiska lägen, speciella studier samt historiska forskningar. I de sammanhangen lade han i dagen organisatoriska talanger av stora mått och utvecklade också en stilistisk förmåga, som i lika mån tog sig uttryck i etsande satir eller travestier på vers eller prosa som i ett avvägt, kristallklart, elegant författarskap — administrativt, biografiskt eller allmänt historiskt. Hans humör var ojämnt, ofta nog misantropiskt, men han kunde också utveckla en ovanlig charm — helst i det trängre, personliga umgänget. J ägde starka sympatier och lade i dagen mycken trofast vänskap; samtidigt blev han påfallande aggressiv, då han rönte motstånd eller i sin utpräglade rättskänsla trodde sig finna anspråksfull ovederhäftighet.

Som så ofta är fallet hos neurasteniska personer, kunde han inför stora sorger och personliga förluster lägga i dagen en stoisk resignation, som väckte förvåning och beundran. Till motsättningarna i karaktären hörde djärvt ansvarstagande och återhållsam försiktighet alltefter situation och stämningsläge. Mitt i allt detta står som centralt betydelsefullt faktum, att J, i full medvetenhet om sin sällsynta begåvning, ägde en så stark självkänsla, att det var honom hart när omöjligt att i längden, på samma nivå eller i underordnad ställning, bedriva anpassligt samarbete. Speciellt detta förhållande i förbindelse med hans rättspatos och sociala känsla för de små i samhället måste man ständigt hålla i minnet, om man vill försöka förstå hans levnadslopp.

Redan i barndomen tog av yttre skäl de täta växlingarna sin början. Fadern, som hade relativt svag ekonomi och som redan 1778 dragit sig tillbaka från aktiv militärtjänst och bosatt sig på sin egendom Lagmansholm i Västergötland, antog ett erbjudande av sin vän, tf landshövdingen i Falun Johan Beck-Friis, att som en sorts fosterson mottaga J, hans yngste son, i sitt ungkarlshem. Nioårig inskrevs J 1783 i Falu trivialskola, där han givetvis hade stor framgång. Hans senare dokumenterade uppskattning av det klassiskt präglade sv undervisningsväsendet liksom hans djupa emotionella dalaförankring grundlades under de följande åren. Men redan 1787 inskrevs han, med överhoppande av gymnasiet i Västerås, i Västmanland-Dala nation i Uppsala, där han på grund av sin höga börd blev hederskurator. Efter obligatorisk, förberedande teologisk examen och fria studier i historiska och språkliga ämnen avlade han kansliexamen 1791. En fänriksfullmakt vid Dalregementet, på övligt sätt erhållen på grund av börd, blev outnyttjad. I stället sökte han sig in på den vanskliga och föga inkomstbringande civila ämbetsmannabanan vid kansliet och blev efter ett drygt år andre sekreterare i kabinettet för utrikes brevväxlingen. Efter samarbetssvårigheter med överordnade avbröt han sin verksamhet där, varefter han tjänstgjorde som protokollssekreterare i justitierevisionsexpeditionen och som adjungerad ledamot av Svea hovrätt. Sekreterarebefattningen blev han på grund av sin oppositionsställning och sin avsägelse av adelskapet vid 1800 års riksdag fråntagen, och det följande decenniet före 1809 försörjde han sig som advokat, som kormmissionär för Kopparbergs bergslag och som sekreterare i Sthlms stads brandförsäkringskontor. Sina rent personliga förbindelser med ledande personer inom den statliga byråkratin övergav han aldrig.

Under perioden 1791—1800 har J börjat göra vissa politiska insatser och mot sekelskiftet i stigande grad också bedrivit en ännu anonym publicistisk verksamhet, som i ett senare skede av hans liv skulle dominera. Hans inre utveckling och samhällstänkande under perioden har, delvis på grund av bristfälligt källmaterial, varit svårt att fixera. Med anledning av hans markerade opposition mot den sengustavianska regimen har inte sällan både samtida motståndare och långt senare bedömare ansett J i unga år vara jakobinskt sinnad och revolutionär. Han har år 1800 kraftigt reagerat mot en dylik karakteristik och i en artikel Vilka äro de sannskyldige Jacobinerne? i tidskriften Läsning i ett och annat, hävdat, att just hans motståndare, det reaktionära enväldets förespråkare, vore de som på längre sikt kunde framdriva en farlig sam-hällsomstörtning. Senaste forskning har beträffande den gängse nedsättande jakobin-beteckningen givit honom rätt. Till åskådningen hyllade han snarast, låt vara med efter hand skiftande valörer, en tidsenlig ci-vism, dvs en frihetsvänlig medborgarideologi.

Det är troligt att J, liksom så många andra moderata frihetsvänner, i början hälsade den franska revolutionen med positiva förhoppningar. Säkert är att han under den första sthlmstiden hade nära umgänge med den sk kungamördarkretsen 1792, och han hade matdagar hos dess beskyddare, den gamle general Pechlin, som var änkling efter en moster till honom. Vid förhör, som även den artonårige J underkastades efter kungamordet, gav han bevisligen delvis vilseledande uppgifter om sina åtgärder den kritiska dagen, främst om sin position i operasalongen, då skottet föll. Men det finns blott indiciebevisning för att han i egentlig mening varit insatt i själva mordplanen.

Uppenbarligen knöt J först stora förhoppningar till G A Reuterholms skenbara frihetspolitik och lät sig utnyttja för spioneri på befarade gustavianska stämplingar från den ur landet resande G M Armfelt och den nye landshövdingen i Falun J M af Nordin. Hans avancemang i utrikesförvaltningen blev belöningen, Men snart nog uppdagades Reuterholms rätta beskaffenhet, och J sökte andra vägar för sin rättskänsla. En för hans framtid mycket viktig förbindelse fann han inom den Gahnska familjekretsen (Henrik och J G Gahn) genom sitt första gifte. J H Kellgren hörde till hans mest beundrade och inspirerande vänner, och 1793 blev han vän med filosofen B Höijer, som införde honom i Kants filosofi. Mot slutet av decenniet hade han täta förbindelser med den visserligen heterogena men frihetsvänliga s k Juntan i Uppsala, där bröderna G A och A G Silverstolpe jämte Höijer spelade en huvudroll, liksom även med den moderata frihetsfalang i Sthlm, som kallats upplysningskonservatismen; dit kunde räknas bl a Nils von Rosenstein och diplomaten, författningsteoretikern P O von Asp, som J mycket beundrade.

Överhuvudtaget får man räkna med att den intellektuellt skarpe och tidigt mycket beläste J mottog de mest skilda impulser också utifrån, främst från fransk och engelsk samhällslitteratur. Rousseau, Montesquieu och Adam Smith var honom tidigt förtrogna. När och i vilken form han först mötte Edmund Burke och dennes komplexa samhällsfilosofi med både liberala och konservativa drag är obekant. Att den unge J i det hela tidsenligt delade en naturrättsligt präglad samhällsåskådning är alldeles självklart. Men detta tänkande var så sammansatt och motsägelsefullt, att ett dylikt konstaterande snarast är trivialt. Viktigt är emellertid att han i positiv anda tagit del av den skotska common-sensefilosofin (Hume och Ferguson), som med sin särskilda betoning av en religiöst grundad, ursprunglig samhällelighet i människonaturen är en av de många idékanaler som senare ledde till den s k historiska skolan. I religiöst avseende var J varken spekulativ eller i vanlig mening from. Han respekterade alltid den officiella kristendomen men förefaller av allt att döma snarast ha varit en deist, som lade tyngdpunkten på Gud som skaparen och uppehållaren. Just detta blev senare också en grundval för hans slutliga mera "konservativa" samhällsfilosofi. Praktisk, skeptisk, raljant, ironisk var J från ungdomen till ålderdomen. Inför den romantiska metafysiken i utpräglade former stod han ofta rent av aggressivt avvisande, vilket inte hindrade att han tog del av dess idéer. Socialt framträdde J redan i ungdomen, som redan nämnts, med medborgerligt patos och ömmade för de smås rättsposition. Nationalekonomiskt var snarast Adam Smith hans inspirationskälla, även om han aldrig helt delade dennes moralfilosofi. Rädsla för ekonomisk detaljreglering inåt, sympati för frihandel utåt, stor skepsis inför reglerande åtgärder och tekniska manipulationer inför valutasvårigheter var också ungdomliga inslag, som följde honom genom hela livet. Ett anglofilt drag är påfallande.

J:s prosapublicistik — alltjämt anonym — framträdde främst i G A Silverstolpes Journal för sv litteratur och Georg Adlersparres Läsning i blandade ämnen. Den stod i oppositionens tjänst. Öppet framträdde han vid 1800 års riksdag, där sekretessen i riksgäldsförvaltningen var främsta angreppspunkten och där eljest den fåfänga kampen för tidsbegränsning vid ständernas bevillningsbeslut och därmed garanti för riksdagens periodicitet var centrum i J.s politik. Hans nämnda demonstration — avsägelse av adels- och riksdagsmannaskap — föranleddes karakteristiskt nog av den kungatrogna lantmarskalkens rättsvidriga hållning vid formuleringen och justeringen av adelns beslut i den senare frågan. — Den med all rätt mest omtalade av J:s prosaskrifter är den separat utgivna ironiska pamfletten Några tankar om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska monarkin, riktad bl a mot regeringens förtryck av åsiktsfriheten. Ett flertal spirituella, satiriska frihets- och dryckesvisor av J:s hand under 90-talet har med orätt ofta tolkats som uttryck för revolutionssympatier och abstrakt frihetsentusiasm.

Efter den politiskt nödtvungna overksamheten under "järnåren" efter 1800 kom för J det stora genombrottet med 1809 års statsvälvning. J hörde till konspiratörerna mot Gustav IV Adolf men sökte in i det sista hindra förhastade åtgärder, innan en konstitutionsplan var helt klar. Förmodligen hade 1792 års besvikelser ytterligare underbyggt hans realistiska läggning. När statskuppen väl blev ett faktum och det högkritiska utrikespolitiska läget påkallade snabba åtgärder, tycks han ej ha tvekat att träda in som konstitutionsutskottets sekreterare vid den sammankallade riksdagen och att axla en ömtålig och tung arbetsbörda.

J:s insatser vid författningsförslagets utarbetande och överhuvudtaget hans samhällsåsikter just då har varit föremål för en snart sagt klassisk historikerdebatt, där ännu sista ordet ej är sagt. Om utskottets inre arbete vet man ytterst litet. Omfattningen av den hårt arbetande sekreterarens sakliga påverkan är oviss. Källor för belysning av J:s personliga åsiktsutveckling 1800—09 saknas i hög grad. Det enda man egentligen har att utgå ifrån är det vittberömda, av honom till allra största delen skrivna memorial 2 juni 1809, med vilket förslaget framlades för riksdagen. Men detta har naturligen ett taktiskt syfte och innebär, åtminstone i motiveringarna, svårgripbara nyanser av kompromiss mellan olika åsiktsschatteringar inom utskottet; man kan inte utan vidare läsa aktstycket och säga: detta är J 1809. Kännedom om hela hans historia och läggning gör det dock rimligt att tro, att J ej skrivit något som stridit mot hans innersta uppfattningssätt. Därför talar också den energi, med vilken han senare försvarat den antagna författningens grunddrag. I varje fall måste han ha delat utskottets väl belagda grundidé, att det nu gällde att balansera mellan tidigare ytterligheter, kungavälde och ständervälde i Sverige, och åstadkomma en dittills inte skådad dualism i statsskicket, som på samma gång kunde anknyta till gängse mer eller mindre montesquieufärgade maktskillnadsidéer och f ö grunda sig på byggstenar av traditionella sv kompetensformer ("åldriga grundformer"). En absolut identifikation mellan J 1809 och den statsåskådning han sedermera efter hand fick genom influens från "den historiska skolan" kan inte göras; samtidigt måste det vara helt felaktigt att tala om "ett svalg befäst" mellan memorialets författare 1809 och J sådan han framstår i sin publikation Odalmannen 1823. — Det under alla omständigheter märkligaste är oppositionsmannen J:s bejakande 1809 av en stark regeringsmakt i det rent personliga kungadömets gestalt. Man kan emellertid antaga, att hans sympatier för Gustav III (säkert belagda först 1814) speciellt växt fram något senare under hans tid som statssekreterare i handels- och finansexpeditionen (1809—11), då han tvingades att med delvis hårda medel hålla i styr vissa anspråk från ständernas sida på en så markerad finansmakt, att den direkt skulle hämma och begränsa regeringens handlingsfrihet. Inför starka sympatier för avskaffande av den gamla ståndsrepresentationen när tillfälle gåves (främst A G Mörner) torde J nu stått avvaktande för att i en senare period i stigande grad inta en klart konservativ ståndpunkt. J:s egen syn återspeglas tvivelsutan i den starka betoningen av att en verkningsfull funktion av föreslagen maktbalans förutsatte ett "allmänt tankesätt", dvs en djupt grundad, positiv samhällsanda. Detta synsätt, sprunget ur hans ungdoms civism, blev en huvudlinje i hela hans idévärld till slutet.

Samma idé ligger också bakom tron på att den sakliga och moraliska tyngden i de råd, som ett någorlunda enhetligt, ansvarigt statsråd kunde komma att ge den ensamt beslutande monarken, skulle underbygga en god regeringsmakt. En dylik förhoppning, som teoretiskt fanns också i engelskt samhällstänkande, kunde hysas, då den åldrade hertig Karl förutsattes bli konung och även senare, när den redbare Karl August — som J mycket uppskattade — blev kronprins. Men när redan 1810 Karl Johan med sin egenartade förening av prestige, charm och stark maktvilja tog ledningen, rasade alla illusioner av sådant slag. Detta blev avgörande för J:s hela offentliga bana. De båda männen högaktade varandra men kunde aldrig i längden samarbeta på regeringsnivå. J var som alla 1809 års män beroende av Karl Johan. Han ville aldrig öppet frondera och drog sig därför undan, då meningarna bröt sig, första gången i början av 1811, då han en tid blev privatman i Falun, och senare vintern 1815—16, då han några månader på försök åter blivit finansstatssekreterare. Det var J:s gode vän G F af Wirsén, som 1815 övertalat J att i patriotiskt syfte göra ett försök att på samma gång realisera den drömda enheten i regeringskretsen och att åstadkomma motvikt mot en just då tongivande agrarprotektionistisk strömning. Särskilt Wirsén men också Gustaf av Wetterstedt var nästan oavlåtligt verksamma för att man skulle få möjlighet att utnyttja J:s kapacitet i central ställning. Men även senare avvisade J alla inviter, t ex presidentskap i statskontoret 1824 och statsrådsplats 1829. Det bör sägas, att den insats J själv mest värdesatte under den första statssekreterartiden var den att han, enligt tyst överenskommelse — i motsats till den officiella, av Napoleon framtvingade Englands-fientliga politiken — påtog sig personligt ansvar för engelsk transitohandel på Gbg och Karlshamn. Denna djärva insats skedde i samarbete med landshövdingen i Gbg Axel Pontus v Rosen. Det var först efter 1812 års riksdag, då J erhållit decharge för sin statssekreterarförvaltning, som han efter diverse ämbetserbjudanden i Sthlm bestämde sig för att bli landshövding i Falun, där af Nordin tröttnat på sin verksamhet, bl a på grund av den börda en stark missväxt hotade att lägga på honom.

J:s tioåriga verksamhet som mycket populär, patriarkalisk landshövding nästan präglas av det av honom personligt ledda nödhjälpsarbete, som föranleddes av nämnda missväxt, vilken — låt vara i lindrigare former — återkom 1816. Han lade i detta arbete framgångsrikt ned hela sin inneboende energi och hade god hjälp av sina gamla sthlmsförbindelser, inte minst i Allmänna magasinsdirektionen, som han skyddat mot riksdagsangrepp 1810 (affären Per Oxelberg). Ett landsfaderligt beskydd i rättsfrågor till hotat småfolk, t ex tjänstehjon och kolutkörare, bidrog i hög grad till hans popularitet. Hans strävan att i fråga om skatteuppbörd och utkrävande av nödhjälpsskulder hos den fattigaste allmogen driva lämplig uppskovspolitik och därmed rädda de mest utsatta hemmanen från undergång föranledde konflikter med kammarkollegium och framkallade rent av ett avgångsultimatum 1819. Detta avvärjdes dock genom hastigt positivt ingripande av vännerna i regeringen. Men den oavlåtliga pressen från kammarkollegium i skilda sammanhang frestade på J:s humör, likaså bl a konflikter om den valuta i form av privata assignationer, som J fåfängt ville skydda för att under landets kreditsvårigheter stödja brukshanteringen. Överhuvudtaget präglades J:s politik av omsorg om den för Dalarna säregna balansen mellan småbruk och bergshantering. Hans ansträngningar att till den fria jordbruksbefolkningens fromma på längre sikt fördröja riksdagens liberala beslut att till bruken försälja de till dem upplåtna s k rekognitionsskogama, blev fåfänga, vilket mycket starkt bidrog till hans slutliga resignation.

Åren omkr 1820 upptogs av en lång rad påfrestande konflikter, som också sammanhängde med en bitter litterär strid med den nya skolans romantiska diktning. Denna fann J stilistiskt överlastad och metafysiskt överspänd; likaså ogillade han den götiska diktningens ytterlighetsformer av forntidsromantik. Striden ebbade ut och ledde till en neutral hållning hos J. Den kopplades på grund av omständigheterna och åsiktsläget i olika grupper nära samman med en till sist öppen strid med "publicisterna", dvs den nya liberalismens press. I denna såg J, både med hänsyn till dess parlamentariska tendenser av olika slag och dess strävan för en ideligen kontrollerad ministerstyrelse, en stor kulturfara, som till varje pris måste bekämpas. Då läget ytterligare skärptes — dels av ett av JO föranlett åtal mot honom i hovrätten för försummelse att besvara riksgäldskontorets hänvändelser angående en fördröjd testamentsbevillningsexekution, dels av en kännbar personlig motgång vid tillsättningen av St Tuna regala pastorat — tog J sitt slutliga parti. Han beslöt att som privatman, ohämmad av en ömtålig ställning som konungens förtroendeman och såsom fri publicist själv kämpa för sina idéer.

Oppositionen mot Karl Johan och den nya liberalism, som också av J med märklig begränsning städse uppfattades som förkroppsligandet av en individualistisk och materialistisk livssyn, blev hans konstanta fiende. Konsekvent ställde han sig f ö länge skeptisk till den ofrånkomliga sedelrealisationen, och han motarbetade — liksom 1810 — alla planer på statlig skuldsättning, det senare i polemik mot sin intellektuelle jämlike C A Agardh. J hade under hela 1810-talet alltmer präglats av vad man kunde kalla en humanistisk idealism. Han fick nu också i större omfattning än förut del av den tyska romantiska statsfilosofin (A v Müller, F K v Savigny) och närmade sig i den historiska skolans tecken de förut bekämpade uppsalaromantikerna, tom Atterbom och inte minst Geijer. Tidigast är uttrycket "organisk" statsuppfattning belagt hos J 1814 i samband med övervägandena i unionsfrågan.

J:s flyttning till Uppsala 1825 var närmast föranledd av omsorg om sönernas uppfostran men blev också naturlig från inre synpunkt. I universitetsstaden intog han som, berömd kulturpersonlighet en central ställning. Hans hem stod öppet inte minst för studenter från V-Dala nation, där han till gagnet var en sorts hedersinspektor. Invald i SA 1819 tog han, efter mycken tvekan och vånda med hänsyn till sin nya syn på Gustav III och farhågor för dess misstydning i anti-bernadottsk riktning, genom ombud sitt inträde 1826. Han blev sedan en verksam ledamot i denna akademi, där han t o m efter Franzén erbjöds sekreterarskapet men avböjde till förmån för B v Beskow. Även i bl a VA och VHAA blev han sedan verksam medlem.

Från 1836, då han efter brodern Lars' bortgång fått en bättre ekonomi, var han bosatt i Sthlm, där han året därpå på eget initiativ utan ersättning trädde in som riksarkivarie. Som sådan inlade han fram till 1844 (från 1840 efter återflyttning till Uppsala huvudsakligen genom korrespondens) en utomordentlig förtjänst — i samarbete främst med B E Hildebrand, en av hans "upptäckter". Aktstycken räddades från fukt och damm i slottets valv, katalogiserades begynnelsevis och fick tack vare envis politik nya lokaler. Jämte insatserna 1809—11 och landshövdingskapet 1812—22 utgör riksarkivariearbetet J:s främsta offentliga insats. Han åvägabragte också en ny organisation, som innebar en särskild forskarverksamhet inom arkivets ram.

Det enda i egentlig mening statliga uppdrag f ö J åtog sig efter 1822 var då han under några månaders vistelse i Sthlm våren 1828 förmådde sig att aktivt deltaga i den s k stora uppfostringskommittén med dess vittgående reformsyfte på alla områden av sv bildningsliv. Under största vånda och olust arbetade han fåfängt för att vinna en majoritet för bibehållande av den ensartade klassiska bildningen på gymnasiet och för återhållsamhet med utvecklingen av folkundervisningen, som han ansåg bäst tillgodosedd genom sund hemuppfostran och kyrklig moral- och religionsundervisning. Hans konservatism härvidlag uppfattades av honom själv som en kamp för en verklig demokrati och för fosterlandets kultur mot förödande och verklighetsfrämmande reformer eller ohållbara halvmesyrer. Motgången föranledde honom att senare utarbeta en omfattande skrift om Sveriges läroverk, som fylligt återger hans senare års bildningssyn.

Publicistiken i övrigt knyter sig till två perioder. Efter avskedet från länschefskapet — J beviljades en statspension på 2 000 rdr bko — skrev han först en omfattande berättelse, på samma gång en mycket allsidig länsbeskrivning och en apologi för sin avslutade förvaltning. Därefter startade han en länge planlagd egen tidskrift Odalmannen, som dock blev en torso och 1823—24 endast utkom i två häften och ett Bihang. Han fann sig besviken på beräknat medarbetarskap, främst från Tegnér, som han då höll såsom meningsfrände. Tidskriften innehöll utom ett litterärt "fridsrop" en rec av landsmannen Wallins profana diktning och hans egna dalaromantiska dikter, uppsatser som preliminärt skisserade hans samhällssyn, en analys av Adam Smith (ofullbordad) och en av USA:s samhällsliv. Efter helt missvisande anklagelser för reaktionär rojalism i v Hallers anda framlade han i bihanget sin mest genomförda samhällsanalys, som utgick ifrån hans gamla idé om de av Skaparen nedlagda samhälleliga grundanlagen hos människan och i detalj avvisade de naturrättsliga idéer, som på allvar räknat med ett indivualistiskt färgat, mekaniskt och bolagsmässigt samhällsfördrag.

Senare intog J en oftast försiktig hållning inför erbjudanden om regelbundet medarbetarskap i diverse tidskrifter. Omkring 1834 och 1840—41 års riksdagar publicerade han emellertid, främst i Correspondenten i Uppsala och Svenska Biet i Sthlm, ett stort antal anonyma artiklar. De var delvis satiriska, delvis hårt polemiska mot den liberala politiken. Geijers relativa avfall 1838, dennes visserligen alltjämt rojalistiska och religiöst grundade samhällssyn, som dock både på undervisningens och representationsfrågans plan bjärt kontrasterade mot J:s åsikter, blev dennes stora besvikelse.

I samband med sitt ledamotskap i akademierna och på grundval av omfattande ivrig forskning skrev J under senare delen av sitt liv flera rätts- och kyrkohistoriska utredningar präglade av balans i bedömningen, stor insikt och anmärkningsvärt källkritisk ambition. En utförlig skiss i form av ett akademital innebar en partiell omvärdering av Karl XII, som fick erkänsla för sitt kulturintresse. Den trycktes först 1912 men påverkade bl a B von Beskow. Flera biografier, t ex om J G Gahn, äger stort litterärt värde, inte minst den utförliga teckningen av Gustaf Cronhielm. Den blev hans sista verk utarbetat på en flerårig sjukbädd. Sina sista år vårdades J, tyngd av sorger — älsklingssonen Carl Thomas, vars historiska forskning han handlett, avled 1841 — av änkan efter hans avsägelsekamrat från 1800 Claes Cederström och dennes dotter Augusta Claesson. Han bodde ömsom i Uppsala, ömsom på Sandbro gård i Björklinge utanför Uppsala.

J förnekade energiskt att hans senare tänkande var "stationärt". Han var också faktiskt på ett alldeles egenartat sätt samtidigt "liberal" och "konservativ", och historisk förändring var för honom, trots all begränsning i synsätt, en levande realitet. Det finns överhuvudtaget större kontinuitet i hans idévärld än vad man länge ansett.

Bland de många, som under hans senare liv tog intryck av honom, kan nämnas Louis De Geer och Henning Hamilton. I långt senare tid hade han en beundrare i Rudolf Kjellén. Främst Hans Forssells utgåva av Valda Skrifter 1882 har bidragit till att hålla minnet levande av en sällsynt begåvad och mycket originell personlighet.