J Herman Hofberg

Hofberg, Johan Herman, f 11 juni 1823 i St Malm, Söd, d 28 april 1883 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: kh Johan Peter (Jan Petter) H o Agnes Strand. Inskr vid UU vt 43, med fil kand ht 49, läk i Edsbergs distr, Närke, 1 okt 52—28 aug 68, sekr i Fören för Nerikes folkspråk o fornminnen 66—73, eo amanuens vid Nat:mus 7 sept 74, fil dr i Jena 77, föreståndare för Livrustkammaren 23 dec 80. — KorrespLVHAA 72.

G 25 sept 53 i Kvistbro, Ör (enl vb för Torshälla landsförs), m Augusta Matilda Elisabet v Knorring, f 30 aug 24 i Leksberg, Skar, d 7 dec 81 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till översten Bernt Ulrik v K o Elisabet Magdalena Beckman.

Herman H torde någorlunda väl ha skött sitt kall och sina patienter under de sexton år han var distriktsläkare i Närke, men själv var han inte fullt tillfredsställd med sitt arbete i sjukvårdens tjänst. Vid sidan av tjänsten hade han länge intresserat sig för ortens fornminnen liksom för allmogens språk och sägner, seder och bruk. Men det var ändå ett överraskande steg han tog, då han 1868 helt lämnade läkaryrket. Fornforskning och hembygdskunskap fick vid 1800-talets mitt karaktären av en nationell väckelse av nästan religiös färg, som förmådde gripa en hel rad av såväl ivriga amatörer som allvarliga forskare; det räcker att erinra om Richard Dybeck och L F Rääf, om J E Rietz och bröderna Säve eller om G O Hyltén-Cavallius och A Hazelius. En av de ivrigaste var närkingen Gabriel Djurklou (bd 11), som 1856 tog initiativet till bildande av Närkes fornminnesförening, den första i sitt slag i vårt land. Han förblev föreningens energiske sekreterare till 1865, då han efterträddes av H.

Det var under 1850-talet som H mera på allvar började syssla med folkminnes- och fornforskning. Han hade börjat samla material till ordlistan Allmoge-ord i vestra Nerikes bygdemål, som trycktes i fornminnesföreningens publikation 1861, och han utgav en lokalhistorisk beskrivning av Edsbergs socken 1863. Sedan 1864 hade han också ivrigt samlat uppgifter om fornminnen i Närke och lämnat rapporter om sina fynd till VHAA. Sedan han lämnat sin läkarverksamhet utsträcktes hans forskningar vidare till Västmanland och Södermanland samt till Halland och Åland. 1877 förvärvade han i Jena doktorsgraden med en liten översikt över åländska fornminnen. Han var då amanuens vid Nationalmuseum och utgav samtidigt populära bygdeskildringar i folkupplysningens tjänst, sedan 1875 bl a som sekreterare i Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande. Han förordnades slutligen som föreståndare för Livrustkammaren 1880. Andra uppgifter som sysselsatte honom under hans senare år var utgivandet av Svenskt biografiskt handlexikon (1873—76). Den framgång detta arbete trots påfallande brister kom att få, visade att det fyllde ett behov. 1882 gav han ut en samling Svenska folksägner med kommentarer.

H var i många avseenden amatör också i sin dialekt- och sägenforskning liksom inom arkeologin. Det vore dock hårt att döma hans prestationer efter senare tiders strängare mått, även om man nog i fråga om det mesta kan instämma i A Noreens omdöme om H:s ordlista från västra Närke: "allt är fullkomligt dilettantiskt".