Gustaf Adolf Humble

Humble, Gustaf Adolf, f 20 febr 1674 i Jönköping, d 28 nov 1741 på Kråkenäs, Gårdsby, Kron. Föräldrar: assessor Peter H o Elisabet Brunsberg. Inskr i Visingsö skola 4 nov 79, vid UU 5 nov 87, vid univ i Dorpat sept 90, mag där 94, studieresa i Tyskland 95—97, prästv 8 maj 00, kh i Eskilstuna, Klosters o Fors förs 21 juni 00, kontraktsprost 18 juli 00, hovpredikant hos änkedrottn Hedvig Eleonora 09, preses i hovkonsistoriet 28 aug 11—10 juni 19, teol dr i Uppsala 20 mars 19, superintendent vid amiralitetet o kh i Karlskrona 14 april 19, deltog i riksdagarna 26—27, 31, 34 o 38—39, biskop i Växjö 3 mars 30.

G 1) omkr 00 m Kristina Lundberg, d 30, dtr till kapten Samuel Nilsson Hielte o en dtr till kh Jonas Olai Medelpadius samt förut gm H:s företrädare kh E Mouritz; 2) 10 nov 30 i Växjö m Kristina Ehrenlund, f okt 10, d 2 mars 70 på Kråkenäs, dtr till biskop David Lund o Kristina Gezelia.

Återkommen till Sverige efter framgångsrika studier i Dorpat erhöll H genom rekommendationer av Olof Hermelin 14 nov 1694 enskild audiens hos Karl XI som var intresserad av arbetet vid det nygrundade universitetet. Konungen gav honom ett avsevärt stipendium (900 dlr smt på tre år) för utlandsstudier. H studerade i första hand vid den lutherska ortodoxins högborgar i Rostock 1695—96 och i Wittenberg, där han dagligen deltog i fyra timmars teologiska övningar under ledning av den nitiske pietistbekämparen Hanneken. Han kontaktade också den moderata pietismens företrädare, såväl Spener i Berlin, som han alltid omnämnt med viss respekt, som Francke i Halle, där han vistades en tid.

Som hovpredikant och preses i hovkonsistoriet blev H känd som lärd teolog och framstående vältalare. I Sthlm utövade pietistvänliga präster ett visst inflytande. Stödd på sina tyska erfarenheter gick H från predikstolen till angrepp mot "pietismens fanatiska smitta" (1712 och febr 1713) och krävde dess utrotande. Rådet förhöll sig först reserverat till H:s påståenden om hemliga pietistiska uppbyggelsemöten men föranstaltade dock om husvisitationer hos misstänkta. En prästerlig rannsakningskommission tillsattes med ärkebiskop Spegel som ordförande. H var en av bisittarna och författade flera memorial. Mot pietisternas subjektivt moralistiska helgelseförkunnelse ställde H och Spegel den lutherskt ortodoxa läran om Guds nåd i Kristi försoning som det helt avgörande frälsningsverket "utanför oss". H angrep pietisternas intolerans: "de fördöma alla som inte gör som de", och mot deras förnekande av värdet i förkunnelsen från de präster som inte var "pånyttfödda" hävdade H, att Guds ord skiljer mellan person och ämbete. Ärkebiskopen var på samma linje men motsatte sig till sist hans krav på fortsatt polemik. Det var en seger för H, att regeringen nu utfärdade ett mandat (1 dec 1713) som inte bara inskärpte de tidigare förbuden mot privata religiösa samkväm (konventiklar) utan också i detalj angrep pietisternas från ortodoxin avvikande åsikter och beteenden.

Som amiralitetssuperintendent i Karlskrona intog H i praktiken om än inte formellt en biskops ställning. Med sin "världsmanna-vana och personliga charm" förstod han göra sig gällande i stadens högadliga officerskretsar och fick uppsikten över kristendomsundervisningen i skeppsgosseskolan. Som riksdagsman 1726—27 utverkade han en k resolution angående amiralitetsprästernas befordran till lediga pastorat och hävde därigenom deras isolering i den kyrkliga karriären. Jämte biskoparna var H medlem av sekreta utskottet och invaldes i den censorskommission som hade uppsikt över böcker och traktater. 1727 gick H till skarp attack mot radikalpietisten Dippel: "en fanaticus", "en avskuren och bortkastad lem från alla andra lutheraner" som borde förvisas ur riket. På prästeståndets uppdrag utarbetade H jämte biskop E Benzelius en skrivelse i frågan för att övervinna det adliga motståndet mot Dippels förvisning, som också till sist ägde rum. På denna riksdag vann H prästeståndets stöd för sin stridsskrift mot pietismen, Novator Ataktos, som nu förelåg i manuskript. Prästeståndet rekommenderade dess spridning i stiften genom den subskription som H inbjöd till.

Som biskop i Växjö var H nitiskt verksam. Han sade själv att en biskop i första hand borde besöka skolorna. På prästmöten ivrade han för husandakt i prästhemmen och genomdrev att studenter och gymnasister inte skulle få predika. Hans egna erfarenheter från Tyskland av pietistisk studentrevolt var en bakgrund till detta. Ett handskrivet betänkande av honom angående principerna för en ny kyrkoordning, utarbetat inför 1738 års riksdag, präglas av den traditionella treståndsläran. Prästerskapet är som en del av den kristna församlingen likaberättigat med de andra stånden, överhetsståndet (det politiska) och närståndet, som i enad gemenskap skall förverkliga det kristna samhället både i världsliga och kyrkliga ärenden. I teologiskt betingade frågor, där bibelordet skall vara lag, bör dock prästeståndet, "läroståndet", med sin sakkunskap och sitt lärouppdrag från Kristus vara den avgörande instansen, vars domar överheten skall verkställa. H står i motsats till flera samtida kyrkomän helt positiv till ståndsriksdagens kyrkopolitiska samverkan mellan präster och lekmän.

H:s sista tid förbittrades, förutom av domkyrkans brand 29 maj 1740, av ett offentligt angrepp som riktades mot honom av en teol kand Gustaf Lund Olofsson i en pamflett, på grund av den sv censuren tryckt i Hamburg 1739. I denna skrift, försedd med en ironisk dedikation till H, angreps han för sitt ivriga försvar av traditionen att konservera prästhusen genom att efterträdaren äktade företrädarens maka eller dotter, en sedvana som H vid tillträdet av sin första och sin sista kyrkliga tjänst själv tillämpat.

H:s förkunnelse och polemik levde vidare i hans två huvudverk — det ena helt polemiskt, det andra främst uppbyggligt. H:s Novator Ataktos (1728) är den sv ortodoxins främsta stridsskrift mot pietismen. Den sv kyrkan använde den som handbok för undervisningen. Novators huvudsyfte är att teoretiskt och praktiskt motivera förbudet mot konventiklar. H tar dock här avstånd även från av präster ledda privata uppbyggelsemöten. Endast av familjefadern ledd husandakt för barn och tjänstefolk tillätes och anbefalles. Pietisternas huvudargument att de kristnas andliga prästadöme — enligt luthersk tro — motiverar konventiklar bemöts av H med bestridande av att detta prästadöme innebär predikan. H:s skrift är till formen en klartänkt pedagogisk avhandling, och han redogör öppet för alla bibelställen och Luther-utsagor som pietisterna åberopade, innan han sätter in sin lärda polemik. H förfäktar läran om en särskild ämbetsnåd som gör den legitime prästens förkunnelse av ordet fruktbärande oberoende av hans personliga fromhet. Prästerna är Kristi legater som i trosfrågor bör bemötas med "undergiven lydnad". I sitt försvar av kyrkans auktoritet mot sekterism och religiös individualism ansåg sig H värna Sverige mot "fanatismen", ja, på sikt mot hotande religionskrig och upplösning som på vederdöparnas tid och i Karl I:s England. I sin polemik mot pietismen tar H fasta på ytterlighetstendenserna och betonar dess släktskap med radikala sekter. Kätteriet måste kvävas redan i sitt frö.

H vill i Novator värna den sanna lärans "dyrbara klenod". Förståndets fattande och bejakande av trons sanningar är enligt honom början till individens frälsning, inte viljans omvändelse som pietisterna lärde. Religiös gemenskap med falska lärors bekännare avvisar H som en farlig pietistisk tendens likaväl som den individualistiska mystik med tron på "det inre ljuset" och omedelbar gudskontakt genom andens inspiration bortom allt vetande och alla dogmer — "Gelassenheit" — som nu bröt fram i radikal pietism. H:s traditionalism yttrar sig också i misstro mot pietismens sociala sprängverkan, när hantverkare och pigor understundom bryter sig ut ur sin givna plats i det statiska lutherska samhället. Den lutherska ortodoxins uppskattning av den klassiska bildningens värde möter i H:s polemik mot pietistiska tendenser till ett renodlat bibliskt skolväsen. Han hävdar också den filologiskt-vetenskapliga skolningen i bibelns grundspråk som nödvändig för rätt utläggning av gudsordet. I kampen för lärans renhet känner sig H också strida för tankeklarhet och kunskap. Samtidigt som han med bitande hån angriper pietisterna, "de nya helgonen", visar han förståelse för vissa av de reformkrav som låg bakom pietismens uppkomst. Han instämmer i kraven på prästers och lekmäns personliga helgelse. Novator överflödar av skickligt anbragta bibelcitat och hänvisningar till kyrkolärares skrifter. Den är nykter och klar i tankegångarna och fast i kompositionen. Om H:s personliga fromhet ger dock hans bevarade predikningar ett genuinare vittnesbörd.

H hade stort anseende som predikant. Hans postumt utgivna postilla Förklaring öfver the årlige sön- och högtids-dags evangelier (1745), "det sista stora monumentet över den ortodoxa predikan i vårt land" (Brilioth), vittnar om hans förkunnelse 1699—1729. Enstaka av postillans predikningar utkom i tryck under H:s livstid såsom den lärda betraktelsen över nattvardsmysteriet med polemik mot allsköns kätterier som hölls på prästmötet i Strängnäs 1704 (s 500—67). Enligt uppgift i postillan lät Arvid Horn 1715 trycka H:s hovpredikan från trettondagen s å med polemik mot den radikala mysticismen.

En varm innerlig religiositet förmäles i H:s förkunnelse med gedigen teologisk lärdom. Tron och nådens ordning klargöres begreppsmässigt punkt för punkt med utförliga analyser av bibelns texter (ibland med citat på grundspråken). Mot den tunga systematiken bryter sig den hänförda religiösa meditationen. Gudsförtröstan och trons förverkligande i ett fromt kyrkligt gemenskapsliv levandegörs i en ström av bibelcitat, det stora flertalet från Gamla testamentets profeter, psalmister och vishetsböcker. Särskilt under H:s år som hovpredikant är det nationellt religiösa gemenskapslivet i den gammaltestamentliga profetismens anda framträdande. "Det svenska Zions" segrar och följande nederlag ses i ljuset av Herrens ledning i nåd och tuktan. Karl XII, "vår jordiske Gud", betraktas som Guds särskilda redskap för trons försvar och hedningarnas omvändelse, när han vistas i Turkiet (pred trettondagen 1711). Med tiden skymtar hos H kritik mot krigspolitikens övermod (2:a sönd efter trettond 1713) och bönen om fred intensifieras. Stark social medkänsla möter understundom hos H som i predikan på domssöndagen 1709 i riddarhuset med dess skakande målning av nöden i landet och de besittandes likgiltighet och hårdhet inför de många svältande och frysande barnens öde: "Vår obarmhärtighet utskämmer vår läras renhet". Grundtonen i H:s förkunnelse är en trygg, ljus gudsförtröstan. Han predikar om jordelivets intighet och köttets fördärv, men glädjen över skapelsens under och frälsningens härlighet dominerar. På kyrkoårets stora festdagar som vid jul och påsk bryter jubeltoner fram. Guds nådehimmel står alltid öppen för syndarna, och nåden är universell, gäller också hedningarna. Den lärda teologin och polemiken undantränger aldrig den hängivna inriktningen på den enskilde åhörarens religiösa och sedliga fostran. H polemiserar skarpt mot pietisters tro på möjligheten av kristen fullkomlighet. Men i en understundom bister lagpredikan och i betonandet av individens helgelse har han beröringspunkter med den konservativa gammalpietismen. H:s ofta tunga och magnifika bibelmeditationer innesluter såväl den lutherskt ortodoxa Kristusmystikens spekulationer över treenigheten och Kristi närvaro i sakramenten som Psaltarens glödande gudshängivenhet inför prövningar och olyckor.