O Samuel (Sam) Hybbinette

2 Hybbinette, Oscar Samuel (Sam), f 31 jan 1876 i Österåker, Sth, d 12 febr 1939 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: godsägaren Oscar H o Hanna Stenman. Mogenhetsex vid Beskowska skolan i Sthlm ht 94, MK vid Karol inst 31 maj 99, e amanuens vid Serafimerlas:s kir klinik 1 juli 01—1 april 02, ML vid Karol inst 30 april 04, amanuens vid Serafimerlas:s kir klinik 05—06, underkirurg vid Serafimerlas 07, prakt kirurg från hösten 08, tf överläk vid Sabbatsbergs sjukhus kir avd 20 aug 21, överläk där från 1 mars 22, led av komm ang Gymnastiska centralinst:s omorganisation 31 dec 23—12 aug 26, ordf i Serafimerlas:s dir 26—37, v ordf i dir för Gymnastiska centralinst från 36, prof:s n h o v 24 jan 36. — Litt et art 19, med hedersdr vid Karol inst 27 maj 33.

G 20 nov 13 i Uppsala m Gunhild Lindfors, f 6 mars 83 i Lund, d 15 maj 65 i Sthlm, Osc, dtr till prof Axel Otto L o Gerda Leila Christina v Porat.

Efter med lic-examen 1904 blev Sam H amanuens och sedermera underkirurg hos sin tidigare lärare, prof John Berg, den dåv sv kirurgins "grand old man". 1908 öppnade han praktik som kirurg i Sthlm. Klientelet växte snabbt tack vare H:s skicklighet och vänliga omtanke om sina patienter. Samtidigt vidareutbildade han sig genom talrika resor till kirurgkongresser och utländska kliniker. 1921 blev befattningen som överläkare på Sabbatsbergs kirurgiska klinik I ledig efter Gunnar Nyström, som utnämnts till prof i kirurgi i Uppsala. H uppmanades söka och erhöll även befattningen. Utnämningen väckte stor uppmärksamhet och på många håll även kritik, enär H ej hade överväldigande sjukhusmeriter och endast obetydliga vetenskapliga, vilka ansågs behövliga för en överläkartjänst i Sthlms stad. Bakom utnämningen stod utan tvivel den självrådige men klarsynte prof Hjalmar Forssner (bd 16), då v ordf i Sthlm stads hälsovårdsnämnd. Denne kände väl H:s kapacitet från studieåren och ansåg, att här skulle rätt man komma på rätt plats. Och han blev sannspådd. H växte med uppgiften, hans stora organisatoriska förmåga, hans framstående yrkesskicklighet och utmärkta chefsegenskaper var ett värdefullt tillskott till Sabbatsbergskliniken, vilken under hans ledning förvärvade sig anseende långt utanför landets gränser.

H var väl skickad att leda sina underläkares utbildning och denna uppgift intresserade honom mycket. Men han fordrade också av dem, att de var "händiga" — "Kan herrn hålla i en kniv eller inte?" Uppfyllde vederbörande ej kravet på ett gott handlag, förmåga att handha det dagliga sjukvårdsarbetet med tillfredsställande grad av organisationsförmåga och snabbhet utan att noggrannheten åsidosattes, blev han inte antagen. Men när H väl lärt känna sina underläkares förmåga, skänkte han dem sitt odelade förtroende och överlämnade på ett lyckligt sätt ansvaret i de yngres händer. Under hans ledning fick de lära sig "stå på egna ben". När de senare kom ut på självständiga befattningar, hade de egen erfarenhet och en fast grund för sitt handlande. Underläkaråren var — som Sten v Stapelmohr uttryckt det — "en fest i allvaret". H ville inte bara vara chefen, han ville vara den äldre kamraten, som gav råd och anvisningar till de yngre.

H omfattade skelettkirurgin, speciellt höftledens kirurgi, med stort intresse. Han gjorde också en värdefull insats genom sin operationsmetod för den habituella skulderledsluxationen. I anslutning till H:s 60-årsdag utgav hans vänner och lärjungar en festskrift, f denna finns bl a en sammanställning av 39 fall, opererade enligt H:s metod, därav 32 av honom själv. Frånsett ett dödsfall i blodpropp hade samtliga återfått full arbetsförmåga och funktion i armen. Operationsmetoden ansågs tekniskt väl svår för att bli allmän rutinmetod, men för dem som behärskade tekniken gav den fullgoda resultat. H hade själv tidigare presenterat metoden både vid franska och tyska kirurgkongresser. 1938 framlade han sina erfarenheter av medfödda gom- och läppdefekter. Han hade gjort en modifikation av Veau's metod, varigenom man erhöll en ökad mobilisering av mjukdelarna och därmed en hög, rörlig, mjuk gom. H framlade också en metod för operation av spottkörteltumörer i samarbete med Radiumhemmet, där operationen kombinerades med lokal radiumbehandling, vilket gav utomordentliga resultat. Ytterligare må framhållas en stor serie radikaloperationsfall av ändtarmskräfta med sällsynt låg mortalitet, höftledsplastiker, behandling av arthritis deformans i höftleden med Graber-Duvemcy's borrningsmetod, behandling av gallfistlar m m.

H var en god och varmt kännande människa, helt hängiven sin uppgift och med en högt stående läkaretik. Särskilt ömmade han för de mindre välsituerade, av vilka han betingade sig ett obetydligt honorar eller som han i tysthet understödde. Verifierad av honom själv är historien om den gamla damen som frågade vad hon var skyldig för operationen. "Vi säger väl 75", sade H. Damen lämnade en krona och sade, att det fick vara jämnt. "Nej, rätt skall vara rätt", svarade H och lämnade 25 öre tillbaka. Han var starkt franskorienterad, vilket kan ses mot bakgrunden av en teori om släktens härstamning från en hugenottfamilj från Perpignan. "Jag är gascognare, gosse — nästan åtminstone", brukade han säga. Ute på Husarö hade H sitt sommarhem, där hans kärlek till naturen, jorden och havet — hyvelbänken ej att förglömma — slog ut i full blom.

Som sångare var H högt uppburen och hade fått rösten skolad hos läkaren och sångpedagogen Gillis Bratt. Vid flera sångarfärder, bl a utrikes med Allmänna Sången i Uppsala, OD och Sv Sångarförbundet, framträdde han som solist. Han medverkade på operan på en Röda Korsets välgörenhetsfest 1921, där han sjöng Radames parti i slutscenen av Aida med en då känd operasångerska som moatjé. H poängterade det spexiga i situationen, att de båda tämligen fetlagda rollinnehavarna föreställdes dö av svält. Men det var i Samfundet SHT som H trivdes bäst. Han sjöng med i kören, åtog sig sångroller i spex eller gladde med ett solo. Han kom troget till sammankomsterna. Varje år på minnesfesten sjöng han solopartiet i "Integer vitae", komponerat och tillägnat H av Carl Göran Nyblom. Vid SHT:s sammankomst 12 febr 1939, då kören sjöng "Stilla skuggor" till de bortgångnas minne anslöt sig H till sångarna, och när man nådde textens "blåa valv i nattens timma", föll han ihop i en omedelbart dödande hjärnblödning. För en sångens hövding "hur underbart att sjungande få gå in i evigheten". — H ligger begraven på Österåkers kyrkogård liksom den "sv kirurgins fader", Olof af Acrel. Porträttmedaljonger över dem båda finns uppsatta i kyrkan.