Per G Hörnell

Hörnell, Per Gustaf, f 25 april 1876 i Själevad, Vnl, d 27 okt 1938 i Lidingö. Föräldrar: hemmansägaren Per Ersson o Brita Christina Johansdtr (Hörnell). Studier vid Tekn skolan i Sthlm ht 93—vt 95, elev vid KTH 15 sept 96, avgångsex från fackavd för väg- och vattenbyggnad 17 april 00, anställd vid J G Richerts konstruktionsbyrå (ab Vattenbyggnadsbyrån från 02) från 00, deläg där 02, anställd vid dess verksamhet i utlandet 08—25 (ing vid Swedish-Asiatic Engineering co, Ltd, Kina 08—11, ing vid o led av styr för Schwedisch-Russische Ingenieurgesellschaft 09—17), sekr i vintersjöfartskomm 13 febr 17—19 mars 18, Sveriges ombud i NF:s trafikkommission 20, ombud för Kina vid internat underhandlar ang Shanghais hamn 21, led av NF:s Danzig- o Memelkommissioner 24, av Sveriges konsult ing:ers fören:s styr från 24, chef för Sthlms stads stadsplanekontors generalplaneavd 25— 28, prof i vägbyggnad o kommunikationsteknik vid KTH 24 aug 26—29, Sveriges ombud för NF:s Oderkommission 29—31, konsult ing i ab Vattenbyggn:byrån från 29. — LIVA 19.

G 28 febr 14 i Lidingö m Jenny Christina Cornelia Larsson, f 12 jan 87 i Bollnäs, d 12 jan 49 i Lidingö, dtr till hemmansäg Lars Erixon o Sigrid Olsson.

Per (el P G) H var ångermanlänning av bondesläkt, rikt begåvad både på handens och huvudets vägnar. Hans syster var mor till den kända brödrakretsen Hägglund, skapare av Hägglund & söner i Örnsköldsvik. H började tidigt som lärling hos en i trakten välkänd snickare och bildhuggare Erik Söderkvist och visade därvid stora konstnärliga anlag. Han utbildade sig även till murare, ritade en av småkyrkorna i Örnsköldsvik och deltog i uppförandet av denna.

H sökte sig till Tekniska skolan i Sthlm och lyckades genom energiska privatstudier jämsides med skolundervisningen redan efter tre år vinna inträde vid KTH, där han utexaminerades som väg- och vattenbyggare. Under sista studieåret fick han anställning vid en konstruktionsbyrå startad av en av hans lärare, sedermera prof i vattenbyggnad J G Richert, och senare ombildad till det välkända konsulterande företaget ab Vattenbyggnadsbyrån (VBB). Här kom H företrädesvis att ägna sig åt byggandet i vatten men ägnade även med stor framgång sitt intresse åt andra delar av det vida väg- och vattenbyggnadsfacket. Befattningen med de byggnadstekniska problemen vid hamnar, kajer, kanaler, slussar, lyftverk och dammar förde honom även in på tekniskt-ekonomiskt studium av kommunikationsfrågor i stort och trafikproblem. På hamnbyggnadsområdet vann han bl a 1904 första priset bland 34 projekt i en internationell tävlan om utbyggnad av Gbgs hamn, och 1917 var han sv statens sakkunnige för hamn vid Spetsbergens kolfält.

På kommunikationsområdet kan bl a nämnas en utredning om Kielkanalens inflytande på Sveriges handel och sjöfart. Inom VBB var H livligt verksam på den internationella marknaden. Här deltog han redan 1903 i en internationell tävlan om förslag till vattenavlopp för S:t Petersburg och var den ende pristagaren. Förslag till vattenledningar för Vladivostok och Rangoon är andra exempel. På 1920-talet medverkade han vid utredningar och konstruktioner på kanal-och kraftområdet bl a i Ryssland vid Volchov och Svir och utvecklade härvid intressanta och lyckade nykonstruktioner för komplicerade grundläggningsförhållanden. Även till det stora vattenkraftverket vid Kegums i Lettland bidrog H verksamt. 1929 fick han i uppdrag av Nya Zeelands regering att undersöka orsaken till en då mycket omtalad förskjutning av grunden för ett kraftverk vid Arapuni. De av H föreslagna hjälpåtgärderna utfördes och visade sig effektiva. Sitt sista arbets- och levnadsår ägnade han åt räddandet av en 70 m hög betongdamm vid Burrinjuck i Australien med samma betvingande intensitet som i allt han företog sig.

Utanför VBB var H engagerad av Sthlms stad som chef för stadsplanekontorets generalplaneavdelning 1925—28. Han framlade härvid det bekanta och mycket debatterade förslaget till lösning av de nordsydliga trafikproblemen genom en dubbeldäckad centralbro.

När professuren i väg- och brobyggnadskonst vid KTH 1922—23 uppdelades i en professur i brobyggnad och en professur i vägbyggnad och kommunikationsteknik, övertalades H att söka den sistnämnda och blev dess förste innehavare. Han upprätthöll denna professur 1926—29 men svarade själv endast för den del som omfattade den egentliga kommunikationstekniken, med vikarier i vägbyggnad och järnvägsbyggnad. Han föreslog tidigt att den heterogent sammansatta professuren skulle uppdelas och att undervisningen i utförande och underhåll av trafikleder, anläggningsteknik såsom vägbyggnad och järnvägsbyggnad skulle skiljas från den allmänna kommunikationstekniken med dess dynamiska, driftekonomiska och nationalekonomiska problem. Han lämnade även förslag härtill. Då några utsikter till en snabb lösning inte förelåg, tog han 1929 avsked från högskolan och återgick helt till sin konsulterande ingenjörsverksamhet. Först 1946 tillkom den av honom föreslagna professuren i kommunikationsteknik.

Som lärare var H trots ett nästan blygt framträdande mycket stimulerande genom sina internationella erfarenheter och sin vidsyn. Man kan säga, att han lade grunden till den inriktning och omfattning professuren i kommunikationsteknik fick, då den tjugo år senare inrättades.

H:s produktion i form av utredningar och utlåtanden är rikhaltig men endast ett fåtal av hans skrifter har utgivits i tryck. I det av Bonniers förlag i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet utgivna mönsterverket De tekniska vetenskaperna svarade H tillsammans med Fredrik Jonson inom delen Väg- och vattenbyggnader för band 1 Samfärdsel.

H var en skapande människa med stor förmåga till nytänkande i konstruktiv riktning och blev som konsulterande ingenjör en internationellt känd och uppskattad väg-och vattenbyggare. Ehuru med starka band knuten till fosterjorden, trivdes han med att vara på resande fot och var för sin tid en verklig globetrotter. Under sina resor till olika delar av världen omsatte han även sitt i ungdomen grundlagda konstintresse i samlandet av en mångfald värdefulla konstföremål. Han blev redan vid IVA:s bildande 1919 ledamot av akademin och hedrades 1937 med presidentskapet för Federation Internationale des ingénieurs-conseils (FIDIC).