Torsten Fogelqvist

Fogelqvist, Torsten, f 25 jan 1880 i Lidköping, d 23 jan 1941 i Smedjebacken (Kopp). Föräldrar: prosten Johan Peter F o Teodolinda (Linda) Corona Salvén. Mogenhetsex vid Norrköpings h a lärov 1898, inskr vid Uppsala univ 15 sept 1898, fil kand 30 maj 1902, ordf i Uppsala univ:s studentkår o i studentfören Verdandi 1904–05, föreläsare i folkbildningsförbundet 1905–22, lärare vid Brunnsviks folkhögskola jan 1908–1918, rektor där juni 1912–1918, kommunalordf i Ludvika landsförs 1915–17, huvudred för AT maj 1918–1919, medarb i DN från okt 1919, chef för kultur- o polit avd där 1925–29, förest för Sthlms arbetareinst 1921–22, ordf i Frisinnade klubben 1922, fil hedersdr vid Uppsala univ 16 sept 1927, v ordf i Publicistklubben 1928–29, led av Radiotjänsts nämnd 1935, sakk för överarbetning o utredigering av förslag till psalmbok för sv kyrkan 1936. – LSA 1931.

G 1) 31 mars 1907(–1919) i Rättvik m Alice Carin Ringborg, f 21 apr 1884 i Norrköping, dtr till grossh Edvard R o Helen Nash Hooker, 2) 23 mars 1920 i Djursholm m Jeanna Cecilia (Cici) Gunther, f 18 febr 1881 i Sthlm (Kat), dtr till minister Ernst Axel G o Maria Cecilia Lind samt förut g Palme.

Intrycken från det konservativa prästhemmet i Norrköping blev avgörande för F. Hemmets fast utbildade seder i anknytning till kyrkoårets rytm lade grunden till hans utpräglade känsla för traditionernas betydelse. »Den som utan nödtvång för livets oundgängliga växt och utveckling bryter tradition är en vandal. Han berövar mänskligheten det sammanhang som kräves i all utveckling. En klok framtidsman är icke någon dum jasägare till allt vad dagen tanklöst fordrar. Han förstår, att det levande måste med sig förena 'det levande förflutna' och att förflutet, närvarande och tillkommande bilda en obruten livets kedja» (Minnen, meningar, melodier, 1930, s 36 f). När F skriver dessa reflexioner i en skildring från hemmet, vidgas begreppet tradition. Allt som förstör samhörighetskänslan är i grunden livsfientligt. I kulturella frågor förblev den politiskt liberale F en traditionalist.

Under gymnasist- och studentåren framväxte F:s liberala åskådning. Hans revolt mot konservatism och kristen tro var en tidstypisk reaktion hos gymnasisten, som läste Viktor Rydberg och med spänning följde diskussionen kring Dreyfusprocessen. Ett livligt engagemang i studentföreningen Verdandi stärkte hans kontakter med den kulturella debatten. Av recensioner och andra samtida artiklar framgår, att han med beundran läste exempelvis Hans Larssons och Ellen Keys inlägg i denna. Hans akademiska studier avslutades 1902 med en filosofie kandidatexamen, i vilken ingick bl a nordiska språk och estetik med litteratur- och konsthistoria. Under åren närmast efter examen innehade han olika uppdrag inom Verdandi och studentkåren. En påbörjad licentiatavhandling i nordiska språk över ämnet »Sinnesanalogier i språket» blev aldrig fullbordad. Forskningens koncentration gav han sig sällan tid till. Hans ekonomi tillät honom ej heller att under yngre år helt ägna sig åt forskning. Sina vetenskapliga ambitioner fick han då och senare tillfredsställa genom några monografier, av vilka de över Hedborn (1937) och Karlfeldt (1940) främst bör nämnas.

Under Verdanditiden hade F lärt sig, att vetande måste följas av handling och att en akademiker med sin utbildning även hade fått ett kulturansvar. Genom medverkan i folkbildningsarbetet som föreläsare och folkhögskollärare visade han sitt intresse och sin fallenhet för att göra den humanistiska vetenskapens rön lättillgängliga för skilda folkgrupper. Föreläsningsverksamheten fortgick under en längre period av hans liv, och under sina turnéer kom han att besöka ett mycket stort antal orter i Sverige. Den egentliga lärarbanan begränsas i tiden av åren på den nystartade folkhögskolan i Brunnsvik. Där lärde han första gången närmare känna representanter för arbetarrörelsens unga generation. Traditionalisten F mötte människor, som enligt hans åsikt saknade historiskt sinne och relativitetskänsla. För en person som tidigt hänförts av Ibsens personlighetsideal innebar teserna om klassolidaritet och kamp för materiella vinningar något oroväckande. F uppfattade stämningarna efter storstrejken 1909 som en kamp mellan kultur och barbari. I ett inlägg i debatten kring bl a Ossiannilssons roman Barbarskogen varnade han dock för en ofruktbar kritisk inställning till den nya tiden, I stället borde man »ge sig med som arbetare på den sociala frågans lösning. Och vad är där vår plikt? Inte att hejda tidens ström, men att rädda all god gammal kultur in under den nya kulturens tak. Vår plikt är att söka insmälta det bästa av de individuella värdena i den altruismens och samarbetets tidsålder, som nu begynner och som måste begynna» (Social Tidskr 1910, s 305). I sina tal vid skolans årsavslutningar hävdade han värdet av en fri och saklig kritik, tolerans mot oliktänkande och besinning inför kunskapens makt och ansvar. Under de senare åren på Brunnsvik inleddes F:s egentliga kontakter med dagspressen. Därigenom fick han möjlighet att inför en större publik fritt utveckla sina tankar i aktuella frågor. Den ökade förvaltningsbörda, som följde med skolans ständiga ekonomiska bekymmer, kom honom att alltmer längta bort från sitt föreståndarskap. Han accepterade därför villigt erbjudandet att helt övergå till journalistiken. Sitt intresse för folkbildningsfrågor fick han även i fortsättningen tillfälle att visa genom olika diskussionsinlägg.

Efter ett år som huvudredaktör för den liberala Afton-Tidningen anställdes F 1919 vid Dagens Nyheter. Redan under de föregående åren hade han deltagit i den politiska debatten och bl a uttalat sin besvikelse över proportionalismens följder för kvalitetssynpunkterna inom politiken. Ett liberalt parti skulle enligt hans mening sträva efter att föra fram ett kulturellt idéprogram. Hänsyn till väljaropinionerna fick ej bestämma partiets ställningstaganden. Även i ett minoritetsläge kunde man hävda sina åsikter. De liberala krafternas splittring gav honom många tillfällen till kritiska artiklar under de kommande åren. Frontlinjerna måste hållas klara både mot höger och vänster.

F:s publicistiska gärning i liberal anda präglades av brytningen mellan hans från ungdomstiden bevarade reformvilja och hans med åren alltmer ökade förståelse för de historiska sambandens betydelse. För honom var liberalismen icke detsamma som en viss politisk gruppbildning. »Den är mera än en åskådning, den är ett temperament, ett sinnelag», förklarade han (DN 23 aug 1925), när han förutom ansvaret för Dagens Nyheters kulturella avdelning även åtog sig ledningen av den politiska. I ett anförande på Brunnsvik 1931 belyste han sambandet mellan vissa demokratiska grundbetingelser och sann kultur: »All kultur som förtjänar namnet vilar på fri övertygelse, fri åsiktsbildning och fri kritik» (Brunnsvikarnas midsommarskr 1932). Hans bedömning av dagsfrågorna kännetecknades oftast av en vilja till tolerans. Förståelsen kunde dock ej sträcka sig längre än till en viss gräns. Om frihetsvärdena hotades på något område, måste sträng vaksamhet iakttas och strid ibland tillgripas.

Dagens Nyheter utvecklades under 1920-talet till ett stort nyhets- och annonsorgan. Tidningens kulturavdelning fick ej eftersättas i detta sammanhang. Pressens uppgift är opinionsbildande och ej enbart opinionsspeg-lande, ansåg F, som satsade hela sin auktoritet på att stärka tidningens ställning som ett respekterat kulturorgan i svensk dagspress. Hans mycket stora arbetskapacitet på redaktionen gav honom möjlighet att delta i de flesta kulturpolitiska debatterna. Där kunde han utveckla sina principiella resonemang på ett bättre sätt än i de inrikespolitiska sammanhangen. Partipolitiska hänsyn kunde han i längden ej ta. När 1930-talets diktaturstater riktade sitt hot mot frihet och rätt, fick hans styrka som idépolitisk debattör stor betydelse.

Inom tidningens kulturavdelning satte F sin prägel särskilt på den litterära debatten. Under studentåren hade han verkat som recensent i Östergötlands Dagblad och Upsala Nya Tidning, och redan då framkom hans djupa beundran för Heidenstam och Karlfeldt. Litteraturens uppgift att förkunna humanistiska ideal utan att det rent konstnärliga kravet åsidosattes blev ett huvudtema i hans litteraturkritik. Han värderade formella förtjänster och reagerade mot en realism, som helt undantränger fantasi och skönhet. De unga författarna sågs med förståelse, när de gav sina skildringar en annan färg än den grå, som han fann vara förhärskande i synnerhet under 1930-talet. »Det är inte på formen, inte på ämnet och tendensen det beror, utan på den naturliga och organiska, allmänmänskliga och konstnärliga föreningen av form, ämne och tendens» (DN 16 mars 1932), framhöll han i ett debattinlägg om skönlitteraturens förhållande till samhällsproblemen. Litteraturkritikens uppgift skulle vara att vägleda läsekretsen. Som akademiledamot kände han sig under sina sista år ha ett särskilt ansvar i den litterära debatten. Den radikale studenten, som under seklets första år skarpt kritiserat akademins konservativa bedömningsnormer, hade själv förvandlats till en litteraturkritiker med många reservationer inför det nya. Detta kom till synes även när han tog aktiv del i utgivandet av den nya psalmboken. F:s egen litterära produktion omfattar ett par diktsamlingar, minnesanteckningar från barna- och ungdomsåren samt främst hans resebrev från olika europeiska kulturcentra. Hans karakteristiska prosastil med dess bildrikedom kom helt till sin rätt, när han i essäistisk form fick betyga mästare som Bach, Vermeer och Renan sin aktning.

De tidigare åren av F:s liv vittnade om hans mångsidiga intressen och hans behov av att få verka i debattens centrum. Under de sista åren präglades hans insats av större koncentration än tidigare. Då framträdde han som humanitetens förkämpe i en inhuman värld. Han vände sig med skärpa mot alla försök till begränsning av pressens frihet att kritisera de makter, som då hotade de mänskliga rättigheterna. Begreppet neutralitet existerade ej för honom, när striden gällde demokratins fortbestånd. Partipolitiska motsättningar måste nu ersättas av en gemensam front på samma sätt som kristen och profan humanism borde verka tillsammans. F:s radikala inställning till kyrkan fick vika för en mer förstående hållning, även om han fortfarande i Viktor Rydbergs anda polemiserade mot vad han ansåg vara det livsfientliga paulinska inflytandet på den kristna etiken.

F:s ställning som en central gestalt i svensk kulturdebatt under tre decennier står klar för hans sentida bedömare. De sista årens kamp för demokratin var en följdriktig avslutning på hans livsinsats som förespråkare för fri kritik och respekt för kulturella värden.