Forbes, släkt

Forbes, skotsk adelsätt från Aberdeenshire, säkert känd sedan 1300-talet och tidigt rikt förgrenad.

Till ättegrenen F of Corse hörde den såsom ledare för de skotska presbyterianerna 1606 landsförviste och senare i Holland bosatte teologen John F (f omkr 1568, d 1634), vilken under besök i Sverige blev känd genom ett av Karl IX anordnat religionssamtal med ärkebiskop Olaus Martini m fl i nov 1608. Från J Baazius d ä:s skildring av denna episod, vari den anses ha tillmätts större betydelse än den förtjänar, härrör de kända orden »Nihil ad hoc Forbesius»; i det bevarade protokollet finns de ej. År 1610 återkallades F enligt Messenius till Sverige för att söka försona lutheraner och kalvinister, men då dessa strävanden ej lyckades, lämnade han Sverige för alltid. Ännu 1633 skrev emellertid F till Axel Oxenstierna.

Från 1500-talets slut och särskilt under trettioåriga kriget trädde åtskilliga.medlemmar av ätten F i svensk tjänst. En livlig bild härav ger den till ättens huvudgren hörande översten William F (stupad 14 juni 1654 vid försvar av skansen Burg mot staden Bremens trupper) i sina i De la Gardieska samlingen i LUB bevarade anteckningar, som nämner ej mindre än 15 svenska officerare med namnet F. Särskilt beaktansvärd är bland dessa hans äldste bror Alexander (d 1672), efter faderns död 1641 11th lord F, vilken var överste i svensk tjänst från 1630 och i enlighet med Gustav II Adolfs brev 16 jan 1631 på egen bekostnad i Skottland värvade två infanteriregementen på tillhopa 2 600 man. Han råkade under sin tjänstetid i de. svenska arméerna två gånger i fångenskap, vid det senare tillfället för nära två år. År 1636 sändes F till England för värvningar, vilka dock icke kom till stånd på grund av förbud från konung Karl I, som börjat underhandlingar med kejsaren om restitution av Pfalz. Snart ändrades emellertid läget, och i slutet av året sände Karl I honom till den svenska regeringen för att sondera dess inställning till en eventuell fransk-engelsksvensk koalition. Samtidigt framlade F en plan att söka förvärva brittiska invandrare till Ingermanland, men detta projekt strandade på hans krav på religionsfrihet för dem. De följande åren synes han mestadels ha vistats i Skottland och England, men efter Karl I:s avrättning 1649 begav han sig ånyo till Sverige. Genom k brev 4 okt 1651 fick han en årlig pension på 1 000 rdr, vilken pension emellertid blev indragen vid Karl X Gustavs trontillträde 1654. Dessutom fick F 16 juli 1652 privilegium att under de följande tolv åren få bärga och såsom sin egendom behålla sjunkna skepp med inventarier. Då F ej själv var sakkunnig på detta område, kom han snart i händerna på hänsynslösa medhjälpare, vilka så småningom helt sköt honom åt sidan. Redan innan de stipulerade tolv åren förflutit, lyckades en av dem få hans privilegium transporterat på sig. F: s försök att genom process erhålla skadestånd strandade genom dom av Svea hovrätt 28 mars 1670. Han synes ha framlevat sina sista år i Bremen men uppges ha dött i Sthlm.

Den förste F som naturaliserades som svensk adelsman var sedermera översten Jakob F (1580–1656), vilken 13 maj 1630 erhöll naturalisations- och sköldebrev – det äldsta kända svenska naturalisationsbrevet – och s å introducerades på svenska riddarhuset. Till grund härför låg sannolikt ett av Karl I 2 juli 1629 utfärdat intyg med angivande av hans fäderne- och möderneanor under flera sekler, vilket är känt i avskrift i LUB och bland bilagorna till adelns protokoll samt 1633 företeddes, »efter någre have (ut)låtit sig, att han sitt adelige stånd köpt hade». Av detta intyg framgår bl a, att Jakob F tillhörde ättegrenen F of Tolquhon (linjen Thainston), och att hans mor var syster till den ovannämnde teologen John F (of Corse). Jakob F:s ättegren har på svenska riddarhuset till skillnad från andra kallats F af Lund efter hans genom äktenskap med en dotter till Karl IX:s hovkansler Nils Chesnecopherus förvärvade sätesgård (nu Marielund) i Funbo sn (Upps). Den utdog på svärdssidan i början av 1800-talet.

Enligt en hos Peringskiöld förekommande uppgift skall Jakob F ha varit bror till räntmästaren Peter F (d 1658), vilken 2 aug 1651 naturaliserades som svensk adelsman, varefter han följande år introducerades med annat nummer än Jakob. Naturalisationsbrevet uppger, att Peters far som kapten i svensk tjänst stupat i slaget vid Kirkholm 1605. Uppgiften, att Jakob och Peter F var bröder, är möjligen en ren konstruktion. Peringskiöld identifierar nämligen Peter med en Patrik F, vilken nämnes såsom bror till Jakob i Karl I:s ovannämnda brev 1629 men i övrigt är helt okänd. A andra sidan uppges också i Jakobs naturalisationsbrev 1630, ehuru utan precisering, att fadern stupat i svensk tjänst. Peter F:s ättegren utdog på svärdssidan genom att hans ende till mogen ålder komne sonson stupade i slaget vid Hälsingborg 1710.

Mest känd blev den i Sverige 1638 naturaliserade gren som härstammade från ryttaren, sedermera tullnären i Borgå Enevald (ej Ernald) F (d 1605 el 1606). Hans bosättning i Finland torde sammanhänga med att han – såsom framgår av Sthlms tankeboks uppteckning om en arvsuppgörelse 1602 – var gift med en dotter till den finländske frälsemannen Mats Andersson (Björnram). Deras söner Arvid och Mattias uppvisade 1636 och 1638 som bevis på sin adliga skotska härkomst ett brev, som enligt Stiernmans adelsmatrikel skall ha utfärdats av Karl 112 juli 1634 i Edinburgh men nu icke längre synes vara bevarat liksom ej heller en av Stiernman nämnd »genealogie och ätt tavla daterad och underskriven i Aberdin 1634 d 12 Junii av 25 Herrar Forbes av samma ätt uti Skottland». Härur har emellertid möjligen hämtats uppgifterna om deras närmaste förfäder i personalierna (De la Gardieska saml, LUB) över Arvid F:s son Jakob Henrik F (1640–64). Av dessa framgår bl a, att Enevald F tillhörde ättegrenen F of Corsindae, och att hans far hette Jakob F. Ättartavlornas uppgift, att det i verkligheten från ätten Björnram ärvda namnet Mattias (Mats) skulle ha burits av Enevald F:s far, torde återgå på anuppgifterna i J Gezelius' likpredikan 1679 över Mattias F:s son överste Ernst F (1624–77). Från denna likpredikan härrör även ättartavlornas uppgift, att denna ättegren kommit till Sverige via Mecklenburg. Mattias F (d 1641), slutligen överste, blev stamfar för en ättegren, som på svärdssidan utdog i början av 1700-talet, medan brodern Arvid (se nedan) 1652 upphöjdes i friherrligt stånd med namnet Forbus men själv slöt sin gren på svärdssidan. Hans enda efterlevande dotter Sofia Juliana Forbus (1646–1701), blev g m riksrådet Axel Julius De la Gardie (bd 10, s 709 ff), varigenom hennes och faderns av Elof Tegnér utnyttjade kulturhistoriskt värdefulla arkiv kommit att hamna i den De la Gardieska samlingen.