Nils Chesnecopherus

1. Nils Chesnecopherus, f. 1574, sannolikt i Ekeby prästgård i Ekeby socken i Närke, d 15 apr. 1622, troligen i Nyköping. Föräldrar: kyrkoherden i Ekeby, sedermera kyrkoherden i Kumla och prosten i Västernärke Lars Klasson och Ingegärd Svensdotter. Besökte sannolikt skolorna i Örebro och Strängnäs; vistades vid universiteten i Helmstedt och Wittenberg omkring 1590 samt vid skolan i Lemgo 1592; inskrevs vid universitetet i Marburg 7 apr. 1593; disp. därstädes för fil. magistergraden troligen 30 sept. 1593 (Isagoge optica; pres. R. Goclenius); höll ett akademiskt tal dec. 1593 (Oratio de matheseos laudibus); fil. magister i Marburg dec. 1593; besökte lärda män i Köln 1594; hovmatematiker hos lantgreve Morits den lärde av Hessen-Kassel 1595; fick studieunderstöd av hertig Karl 13 jan. 1596; besökte Sverige 1596; erhöll hertigens brev på Kumla kyrkotionde 26 juli 1596; återkom till Kassel 1596; professor i matematik vid universitetet i Marburg 1599; disp. under lantgreve Morits' presidium vid den adliga utbildningsanstalten Collegium Mauritianum i Kassel 12 jan. 1600 (Rosarium mathematicum); disp. i Marburg för juris doktorsgraden 25 apr. 1600 (Centuria illustrium et controversarum quaestionum ex nobili feudorum jure deprompta); juris doktor därstädes 19 maj 1600; återvände hem och anställdes i kansliet 1601; bevistade mötet med danskarna i Sjöryd och riksdagen i Stockholm 1602; hovråd och hovkansler 17 juni 1602; erhöll förläningsbrev på en del förbrutna gods i Uppland 13 juli 1602; sändebud till Lybeck, Hessen och Pfalz 21 aug. 1602; erhöll förläningsbrev på några arv och egna gods i Uppland 8 juni 1603; bevistade mötet i Kalmar hösten 1603; sändebud till Danmark 24 okt. 1603; bevistade riksdagen i Norrköping 1604; framlade ett förslag till överdomstol 1604; utarbetade en ständernas avsättningsskrift till Sigismund, avsedd för spridning i utlandet 1604; skickades såsom underhandlare till Distingsmarknaden 22 jan. 1605; bevistade riksdagen i Stockholm 1605; författade en ständernas edsuppsägelseskrift till Sigismund 1605; erhöll förläningsbrev på en gård i Uppsala 15 maj 1605; underhandlade med hanseaternas ombud i Kalmar 1605; bevistade mötet i Örebro 1606; underhandlare med ryssarna vid finska gränsen 31 juli 1606 (instr.); häradshövding i Oppunda härad sannolikt 1606; bevistade riksdagen i Uppsala 1607 och mötet i Örebro 1608; utsedd till svensk underhandlare vid ett beramat möte med braunschweigare och danskar i Wismar aug. 1608; deltog i granskningen av Karl IX:s revision av landslagen dec. 1608; skickades till Strängnäs för att upptaga klagomålssaker m. m. 3 mars 1609; kommissarie till Reval 26 juni 1609 (instr.); besökte Uppsala okt. 1609; erhöll bl. a. i uppdrag att förhöra uppsalaprofessorerna 22 febr. 1610; sändebud till Danmark 28 apr. 1610; bevistade riksdagen i Örebro 1610; erhöll konfirmationsbrev av hertig Johan på några gods i Uppland 30 apr. 1611; bevistade riksdagen i Nyköping 1611; änkedrottning Kristinas hovkansler 1612; besökte riksdagen i Örebro 1614; erhöll konfirmationsbrev av Gustav II Adolf på förlänta gods 13 febr. 1614; änkedrottning Kristinas kommissarie vid underhandlingarna om giftermål mellan prinsessan Katarina och pfalzgreven Johan Kasimir 7 okt. 1614 (fullmakt); erhöll av Gustav II Adolf frälse på en del köpegods i Uppland 3 juli 1615 samt av änkedrottning Kristina förläningsbrev å en del gods i Södermanland 20 maj 1616; bevistade riksdagarna i Örebro och Stockholm 1617; erhöll av hertig Karl Filip en del arv och egna gods i Uppland i pant 4 juli 1621.

Gift. 1) 19 maj 1600 med Agneta Lonicera, d 1613 (begraven 8 juni), dotter till professorn i fysik vid Marburgs universitet, sedermera hessiska hovrådet Theophilus Heidericus Lonicerus; 2) 2 nov. 1616 med Märta Anckar, d under belägringen av Putzich 13 febr. 1627, dotter till ryttmästaren Botvid Larsson Anckar d. y. och omgift 12 febr. 1625 med kaptenen Göran Johansson Ekeblad.

C. var så att säga förutbestämd för kanslibanan. Hans mormors broder, den bekante diplomaten Andreas Olai, hade studerat på Gustav I:s bekostnad för att sedan inträda i konungens kansli, och två hans morbröder hade först varit hertig Karls stipendiater och sedan dennes kanslitjänstemän. Själv mottog han under samma förutsättning av hertigen understöd för sina juridiska studier. Under studietiden antog han namnet Chesnecopherus, som han härledde av födelseorten Ekeby. Innan han ägnat sig åt juridiken, hade han inom de filosofiska vetenskaperna lärt känna ramismen i den något mildare form, i vilken den förkunnades av professorn i filosofi i Marburg Rudolf Goclenius samt av matematikern, rektorn i Lemgo Lazarus Schonerus. Även hans förnämste lärare inom juridiken, professorn i Marburg Herman Vultejus, var en moderat ramist. Av hans egna teser voro de filosofiska närmast en tillämpning av Schonerus' föreläsningar och de juridiska av Vultejus'. Inom båda fakulteterna nådde han längre än de flesta av sina i Tyskland studerande landsmän, till vilka bl. a. hörde Peder Nilsson, son till en hertigens sekreterare och själv senare sekreterare, samt Johannes Schroderus, den sedermera så bekante Johan Skytte. De akademiska utmärkelserna, framför allt juris doktorsgraden, vilken gjorde honom till adelsmans vederlike, lantgrevens ynnest och hans giftermål, som skaffade honom förbindelser inom inflytelserika kretsar i Hessen, gåvo honom höga tankar om sig själv och förhoppningar om en lysande framtid i Sverige.

C. blev hovkansler vid riksdagen i Stockholm 1602, då hertig Karl utnämnde rådsherrar, som principiellt underordnades regenten och av vilka visserligen fem buro ämbetstitlar men endast två, rikskansleren och riksskattmästaren, kunde framstå såsom chefer för ämbetsverk. Man skulle kunnat tro, att hertigen med utnämningarna avsett att mera använda adeln i rikets löpande ärenden, som ofta voro av rent politisk art, samt att mellan riks- och hovkanslererna dela ledningen av kansliarbetet, vilken dittills anförtrotts åt olika sekreterare. Någon större användning av adeln i politiska uppdrag medförde utnämningarna emellertid icke, därtill var den äldre adelsgenerationen alltför misstrodd och okunnig samt den yngre, som fått sin utbildning vid tyska universitet, ännu alltför oerfaren. I fråga om kansliets ledning skedde icke heller någon uppdelning mellan den obetydlige rikskansleren Svante Bielke och C, utan den senare blev till gagnet ämbetsverkets främste man. Genom hans utnämning trodde sig hertigen säkerligen erhålla en välbehövlig förstärkning till de politiskt användbara sekreterarna, av vilka dittills endast Peder Nilsson ägde sådan förening av kunskaper och omdöme, att han kunde brukas även i ömtåliga situationer.

Såsom kansliets faktiske chef skulle C. mera än sekreterarna svara för uppsättande av skrivelser samt för arkivvården. I samband med den rent formella befattningen med skrivelserna fick han också ett icke obetydligt inflytande på deras innehåll, varom många till honom riktade böneskrifter om förläningar och ämbetsutnämningar vittna. Ansvaret för stiliseringen av skrivelserna kom emellertid så småningom på grund av C:s' många uppdrag vid sidan av kanslitjänsten att ånyo i växande utsträckning vila på de för tillfället närvarande sekreterarna, och arkivvården blev av samma anledning ganska slapp. Själv blev C. till en början Karls redskap i flera av tidens politiska rättegångar. År 1603 sökte han sålunda förgäves förmå danskarna att ställa de flyktande Possarna inför rätta, 1604 deltog han i förhören med Tord Bonde och 1605 satt han till doms över Hogenskild Bielke, Arvid Stålarm m. fl. Av motpartiets för brutna gods fick han 13 juli 1602 sin beskärda del. Det förnämsta var gården Långbro i Brännkyrka socken, vilken gård tillhört Sigismunds lärare Arnold Grothusen, som avlidit i Danzig 1599. Samtliga gods bortgåvos på adliga villkor till evärdelig egendom men mot förpliktelse för innehavaren att söka bekräftelse hos varje ny regent. Följande år ökades förläningarna med gods från arv och eget i Uppland. — I samband med de politiska rättegångarna får man nog se ett av C. 1604 utarbetat förslag till överdomstol, i vilket tortyren upptogs såsom lagligt medel att framtvinga bekännelser. Förslaget avstyrktes, särskilt vad tortyren beträffar, av rådet och adeln samt fick troligen på den grund förfalla. Det var det enda rent juridiska arbete, i vilket C. tog någon verksammare del. Den revision av landslagen, som från Karl IX :s sida gjordes, var nämligen i huvudsak utförd av Peder Nilsson och hade i fråga om kyrkobalken rätt mycket omarbetats av Skytte men endast beträffande konungabalken och blott formellt på några ställen ändrats av C. Till de av hovkansleren granskade paragraferna hörde en, enligt vilken adeln i furstendömena ägde att göra sin rusttjänst till respektive furstar. Uppfattningen var densamma, som hertig Karl tidigare förfäktat gentemot Johan III.

C:s' uppträdande vid de politiska rättegångarna samt hans förslag till överdomstol gjorde honom förhatlig hos rådet och adeln. Till prästerskapet kunde man ha väntat, att han skulle ha kommit i ett gott förhållande på grund av likartad härstamning och utbildning. En motsättning framträdde emellertid, emedan C. blev konungens redskap i striden mot den luterska ortodoxien. Motsättningen började redan 1604 och rörde sig om ett sannolikt av C. och Skytte, troligen efter Karl IX:s anvisningar, utarbetat förslag till reformering av Uppsala universitet. Förslaget satte bl. a. vid biskoparnas sida rådsherrar och lärda män från kansliet såsom överuppsyningsmän över universitetet samt minskade de teologiska: professurernas antal. Det rönte i fråga om de teologiska professurerna starkt motstånd hos prästerskapet och blev aldrig formellt gällande, ehuru det i nästan oförändrad form ingick i den kyrkobalk, som konungen framlade vid riksdagen i Stockholm 1609. I. praktiken blev emellertid C. ensam ett slags inspektor för universitetet.. Både på det rent kyrkliga och på det akademiska området fortfor han att vara konungens villiga redskap i striden mot ortodoxien. Vid mötet i Örebro 1608 polemiserade han såsom författare till Karl IX: s inlägg i den då aktuella frågan om kyrkoceremonierna mot den, och såsom universitetsinspektor sökte han kväva den genom ett successivt indragande av anslagen till professurerna i teologi. År 1609 hade man kommit så långt, att universitetets teologiska undervisning tydligen utan särskild ersättning bestreds av ärkebiskopen och kyrkoherden i Uppsala. Därefter blev den kungliga politiken något mildare. — Utom genom sitt antiortodoxa sinnelag gjorde sig C. i sitt umgänge med professorerna känd för sitt starka partitagande för Johannes Rudbeckius och majoriteten av uppsalaprofessorerna i deras strid mot Johannes Messenius 1610. Partitagandet skedde väl närmast på grund av fiendskap till Messenius, som dels i egenskap av Grothusens måg gjorde anspråk på dennes gods, dels hotade att bli en farlig medtävlare till C. i fråga om utarbetandet av de svenska ständernas avsättningsskrifter till Sigismund.

C:s' befattning med aysättningsskrifterna började 1604. Nämnda år hade nämligen ständerna beslutat sig för att låta utarbeta en till, utlandet riktad avsättningsskrift, sedan de förut tvekat mellan den, en edsuppsägelseskrift till Sigismund eller båda slagen av skrifter. Utarbetandet anförtroddes av konungen formellt åt tre riksråd och C, men man synes snart ha överenskommit, att hovkansleren borde vara den egentlige författaren. Närmast gällde det att åstadkomma en. svensk text, som sedan skulle översättas till latin och sändas till olika europeiska stater. Länge fick C. icke ägna sig åt arbetet, förrän han befalldes framlägga det ovan omtalade förslaget om en överdomstol. Då förslaget avstyrktes av rådsherrarna, klandrade konungen icke blott deras ståndpunkt i den föreliggande frågan utan förebrådde dem också, att de icke blivit färdiga med avsättningsskriften. Deras ironiska svar blev en hänvisning till att C. bar huvudansvaret för skriftens utarbetande och att han av andra göromål hindrats att fullborda den, samt en bön, att han måtte befrias, från de hindrande göromålen. Så torde också ha skett, och i slutet av år 1604 kunde C:s' skrift framläggas till granskning inför ett i Stockholm församlat prästutskott. Om granskningen är icke något närmare bekant. Skriften blev emellertid icke omedelbart publicerad. I stället upptog man åter tanken på en edsuppsägelseskrift, och en dylik, som sammanfattade skälen för avsättningen i tjugusex punkter och troligen var författad av C, upplästes och underskrevs vid riksdagen i Stockholm 1605. Följande år föreslog Karl IX de i Örebro församlade ständerna att utse lämpliga författare till. en för utlandet avsedd avsättningsskrift, som skulle medföras på några då planerade sändefärder. Trots rådets hänvisning till C:s' redan fullbordade skrift och påpekande av svårigheten för annan person att i tid bli färdig med ett sådant arbete gav konungen uppdraget till Michel Olofsson, en av de mest betrodda sekreterarna, samt en underordnad kanslitjänsteman. Deras avsägelseskrift, som synes ha varit något kortare än C:s', torde dock icke ha utgivits. I stället befordrades hovkanslerens arbete till trycket något efter kröningsriksdagen i Uppsala 1607.

Texten i den av C. utarbetade avsättningsskriften var i stort sett ganska tunn och tjänade egentligen endast till att sammanbinda en mängd aktstycken, av vilka de flesta förekommit i Karls tidigare tryckta dokumentsamlingar. Skriften skildrade det svenska statsskicket från medeltiden till år 1604 och sökte visa, att Sigismund avsatts på grund av att han brutit mot Gustav I: s testamente, sina löften till sin fader före avresan till Polen 1587, sin egen konungaed m. m. Rätt mycket uppehöll sig författaren vid den liturgiska striden och avtryckte bl. a. ett vidlyftigt dokument, som uppgavs vara Stockholms prästerskaps betänkande om liturgien 1576. För övrigt innehöll skriften en mängd latinska citat från berömda jurister men knappast någon egentlig statsrättslig argumentering. På sina håll tyckes den redan före tryckningen ha blivit starkt klandrad. Så berättar Messenius (Scondia illustrata), att en hertig Johans tjänare kallat den »ett ytterst okunnigt och oskickligt hopkommet arbete» och att hovkansleren till hämnd skaffat sin kritiker två års fängelse under hänvisning till några förklenande yttranden om uppgörelsen mellan konungen och hertigen i Örebro 1606. Vilka partier av skriften, klandraren särskilt vänt sig mot, är icke bekant, men man får nog antaga, att till dem hört det omtalade dokumentet från den liturgiska striden. Ifrågavarande dokument var nämligen icke något betänkande från Stockholms prästerskap 1576 utan från hertigdömets präster 1587. Kanske var det det felplacerade dokumentet, som kom Karl IX, vilken att döma av uppdraget åt Michel Olofsson 1606 själv ställt sig kritisk till C:s' författareverksamhet, att revidera hovkanslerens skrift. Med sitt rätt utpräglade sinne för det taktiskt kloka ansåg han det tydligen olämpligt att först starkt framhäva motsättningen mellan sig själv och Johan III och sedan stödja sig på den senare gentemot Sigismund. Följaktligen strök han obarmhärtigt allt, som handlade om den liturgiska striden, däribland också det felplacerade dokumentet. För övrigt uteslöt han det mesta av C: s' latinska citat och ökade antalet dokument.

I Karl IX: s redaktion trycktes skriften 1609 med något ändrad titel på svenska men i blott tio exemplar (C. till Oxenstierna 8 apr. 1610). Den latinska upplagan var givetvis avsedd att bli vida större. Det vill synas, som om hovkansleren på konungens uppdrag verkställt översättningen men icke fått den gillad. Översättningen sändes nämligen för revidering till Messenius, som alltmera började vinna Karl IX :s gunst. Hovkansleren blev nu utom sig av vrede. Han lyckades utverka, att uppsalaprofessorerna, således Messenius' fientliga kolleger, skulle få yttra sig om den reviderade översättningen, och överlämnade den själv till granskarna. Om sättet för överlämnandet skrev han 1 nov. 1609 till Peder Nilsson: »Jag haver ock därhos levererat professoribus den latinske renunciationen till att revidere och hyvla henne på ett och annat sätt och sade dem expresse udi Messenii närvaro, att där vore en sådan latin udi samma bok, som man väl kunde förgiva råttor och möss med.»

Uppsalaprofessorernas granskning torde icke ha hindrat, att den latinska översättningen åtminstone i huvudsak i Messenius' form blev tryckt 1610. C. befalldes till och med själv i samma brev, som gjorde honom till domare mellan Messenius och Rudbeckius, att ombesörja dess utgivande. Han måste utföra uppdraget men hämnades dels genom ett kraftigt partitagande mot Messenius i professorsstriden, dels genom att framdraga en av medtävlaren under dennes polska tid författad dikt till biskop P. Tylicki. Messenius lyckades emellertid efter någon svårighet rättfärdiga sig inför Karl IX och bibehöll konungens gunst under dennes återstående livstid.

Såsom författare till avsättningsskriften hade C. sålunda icke motsvarat Karl IX: s förväntningar. Hovkanslerens övriga verksamhet synes däremot ha vunnit konungens gillande, därpå tyda de många uppdrag, han fortfarande erhöll. Av de beskickningar, i vilka han vanligen tillsammans med adelsmän och sekreterare deltog, äro endast de till Wismar 1608, Reval 1609 och Danmark 1610 av egentligt intresse. Till mötet i Wismar, där hertigen av Braunschweig skulle medla mellan svenskar och danskar, framkommo de svenska underhandlarna, som på grund av motvind stannat i Kalmar, så sent, att medlare och motpart i vredesmod avrest. Från dansk sida gjordes gällande, att svenskarnas tal om motvinden endast var ett svepskäl för att undgå mötet, och Messenius (Scondia illustrata) förklarade, att C. samt två sekreterare, Erik Elofsson och Erik Jöransson Tegel, genom att leva i sus och dus i Kalmar avsiktligt försummat tiden för sammankomsten. Ingen av anklagelserna förefaller rimlig. På beskickningen till Reval hade C. till meddelegerad den yngre bildade adelns främste representant, Axel Oxenstierna. Deras huvuduppdrag var att förmå ridderskapet i Estland och staden Reval att till Karl IX avlägga samma ed som ständerna i Sverige. Under förhandlingarna, som vad Reval beträffar misslyckades, förde Oxenstierna kommissariernas talan. Även i beskickningen till Danmark var det först meningen, att Oxenstierna skulle deltaga. Av någon anledning fick emellertid C. resa ensam. Hans uppdrag inskränkte sig till att inför Kristian IV redogöra för skälen till Sigismunds avsättning samt att överlämna avsägelseskriften, förmodligen den svenska av år 1609. Med uppdraget hade han ingen som helst framgång. Han fick sålunda icke audiens hos Kristian IV utan måste nöja sig med ett recepisse från några av de danska riksråden. Messenius' påstående (Scondia illustrata), att hovkansleren icke blivit mottagen på grund, av sin ofrälse börd, förefaller rätt sannolikt.

Vad som än kan ha varit skälet till Kristian IV:s vägran att mottaga C, torde händelsen ha uppretat hovkansleren och kommit honom att söka skärpa Karl IX:s redan förut starka fiendskap mot danskarna. Det föreföll rätt sannolikt, att han häri skulle lyckas, i synnerhet som han och Erik Elofsson efter konungens slaganfall i början av 1610 tydligen mindre voro redskap än drivande krafter. Inom kansliet blevo de i varje fall styrande, sedan Svante Bielke 1609 dött utan att hans ämbete återbesatts samt Peder Nilsson 1610 blivit ett slags svensk kommissarie i Reval och i början av 1611 avlidit där. Såsom en viss motvikt mot deras inflytande framträdde emellertid den yngre bildade adeln, av vilken särskilt Axel Oxenstierna tycktes åtnjuta Karl IX:s förtroende. Vid riksdagen i Örebro 1610, där Oxenstierna dock icke personligen framträdde, kan man ganska tydligt se de båda gruppernas olika uppfattning i den danska frågan. Rådet och adeln önskade nämligen mildra uttrycken i de brev, som skulle avgå till Danmark, medan konungen icke ville veta av några ändringar och C. frågade, om »någon ville vara konungen i Danmark undergiven». Inför Karl IX:s vrede föllo ständerna till föga, och breven avgingo i den av konungen önskade formen. Några månader därefter utfärdades den danska krigsförklaringen.

Förmodligen hade krigsförklaringen kommit, även om de svenska ständernas brev fått en något mildare form. För flera samtida svenskar, bl. a. Kalmars kommendant Krister Somme, framstodo emellertid C. och Erik Elofsson såsom krigets egentliga upphovsmän, och Messenius antyder, att de tillrått ett skarpt uppträdande mot danskarna, emedan de icke trott, att Kristian IV skulle våga vädja till vapnen. Förbittringen mot dem blev under det mindre framgångsrika danska kriget synnerligen stor. Om inflytandet hos konungen torde de och Oxenstiernagruppen ha tävlat och av samtiden ansetts ungefär jämnstarka. Vid Karl IX:s dödsbädd voro både C. och Axel Oxenstierna närvarande, och inga yttre tecken på motsättning tyckas ha visat sig. Sannolikt kände dock alla, att det under den nye konungens tid måste bli en kraftmätning mellan adeln och sekreterarklassen, för vilken C. var den främste representanten.

Kraftmätningen kom redan vid riksdagen i Nyköping 1611. Några direkta underrättelser om den föreligga väl icke, men man kan spåra den i en del yrkanden, särskilt från adeln och prästerskapet, i Gustav Adolfs konungaförsäkran samt i hans svar på de enskilda ståndens besvär. Adeln, som tydligen leddes av rådet med Axel Oxenstierna i spetsen, riktade framför allt uppmärksamheten på behövligheten av förändringar inom rättskipningen och centralregeringen. Den yrkade beträffande rättskipningen bl. a., att ingen adelsman skulle dömas ohörd. I fråga om centralregeringen önskade den, att bl. a. rikets fem höga ämbeten effektivt skulle besättas med adelsmän och förses med bestämt underhåll, att deras innehavare icke skulle kunna avsättas utan laga dom, att tjänstemännen inom kansli och kammare icke skulle få bestämma i rikets viktigare angelägenheter samt att adelsmän skulle användas inom kansliet. Från prästerskapets sida yrkades bl. a. på tillräckliga anslag till Uppsala universitet. Samtliga yrkanden, vilka mer eller mindre voro riktade mot sekreterarväldet, blevo med undantag av det om minskande av kansli- och kammarpersonalens inflytande direkt bifallna av konungen. Punkten om kansli- och kammarpersonalen berördes väl icke, sannolikt av hänsyn till Karl IX: s minne, men i handling gav Gustav Adolf ett för de klagande synnerligen angenämt svar. Han gjorde nämligen Axel Oxenstierna till rikskansler och kansliets verklige chef samt lät den gamla regimens män, C. och Erik Elofsson, försvinna från det kungliga kansliet för att bli änkedrottningens och den omyndige Karl Filips rådgivare. Traditionen, som upptecknats av Haquin Spegel, berättar, att hovkansleren utstötts ur rådkammaren av riksrådet Erland Björnsson Bååt.

I sin nya ställning blev C. den främste förfäktaren av änkedrottning Kristinas politik, som gick ut på att i överensstämmelse med traditionen från hertig Karls tvister med Johan III energiskt hävda furstarnas ställning gentemot konungen. Vid riksdagen i Örebro 1614 lyckades han och Erik Elofsson utan att åtminstone direkt stöta sig med Gustav Adolf och Axel Oxenstierna i rättegångsordinantian få in bestämmelser, som voro förmånliga för de hertigliga domstolarna, samt i handelsordningen sådana, som gåvo större handelsrättigheter åt de hertigliga städerna, än konungen och rikskansleren från början tänkt sig. Följande år gjorde C. på Gustav Adolfs och Axel Oxenstiernas befallning ett försök att förmå änkedrottningen att uppge sitt motstånd mot konungens tilltänkta giftermål med Ebba Brahe. Försöket misslyckades. Samma år erhöll hovkansleren av Gustav Adolf konfirmation på sina tidigare förläningar med undantag av Grothusens hus i Stockholm, som Messenius lyckades få konungens brev på. Denna framgång för Messenius samt dennes placering i den nya hovrätten väckte förmodligen C: s' förbittring, som dock torde ha mildrats, sedan den hatade medtävlaren 1616 såsom statsfånge förts till Kajaneborg.

Riksdagen i Örebro 1617 medförde en stor förändring i C:s' ställning. De förnämsta stridsämnena mellan Gustav Adolf och hertigarna voro denna gång ett kungligt förslag till stadga mot katolska, särskilt polska, stämplingar i Sverige samt ett annat om adelns rusttjänst i furstendömena. I det första av förslagen, vilka båda voro författade av Axel Oxenstierna, gjordes bl. a. gällande, att konungen skulle få rannsaka och döma även sådana personer, som i furstendömena gripits för majestätsbrott, i det andra, att adeln i furstendömena borde rida under konungens baner. Hertigarna å sin sida ville i överensstämmelse med Karl IX: s åsikt förbehålla sig såväl rannsaknings- och domsrätt i majestätsförbrytelser som befäl över de adliga rusttjänsttrupperna inom furstendömena. Diskussionen i de båda frågorna blev mellan konungen och hertig Johan jämförelsevis lugn, medan änkedrottning Kristinas inlägg, som författats av C, utmärkte sig genom sin bittra ton. Särskilt framträdande var bitterheten i de skrifter, som rörde stadgan om stämplingar. I dem betecknades konungens ståndpunkt såsom ett brott mot den broderliga kärlek till Karl Filip, som Karl IX i sin donation för hertigen uppmanat till. I fråga om rusttjänsten hade C. utom de offentliga inläggen utarbetat en utförligare skrift, som skulle ha framlämnats till Gustav Adolf, om icke författaren dessförinnan drabbats av konungens synnerliga onåd. Om orsaken till onåden berättar traditionen, som återgives av Johannes Widekindi, att C. till Gustav Adolf och Axel Oxenstierna sagt sig ha uppsatt några skrifter rörande förhållandet till Polen, vilka eftersänts, och att då jämte dem påträffats några andra av samme författare, vilka till den grad uppretat konungen, att han låtit fängsla hovkansleren. Av de förgripliga skrifterna innehöll den ena ett preciserande av de punkter, i vilka Gustav Adolf sades ha brutit mot Karl IX:s donation för Karl Filip, den andra ett förslag till protest i änkedrottningens namn mot de påstådda kungliga övergreppen. Preciserandet skedde i samma bittra ton, som präglat änkedrottningens offentliga inlägg rörande stadgan om stämplingarna. I protesten, som var avsedd att framföras till rådet, talade änkedrottningen om de brott mot donationen, för vilka illasinnade personer i konungens omgivning buro skulden, bad rådsherrarna förmana konungen att följa donationens bestämmelser samt fritog på förhand sig själv för vad som i annat fall kunde hända. Från fängelset frigavs C. på änkedrottningens begäran, men först sedan han undertecknat en avbön, i vilken han tackade konungen, emedan denne icke låtit honom vederfaras lagens strängaste straff, bekände, att han icke kunde bevisa någon av sina anklagelser samt lovade att för framtiden endast framlägga bestyrkta påståenden. Genom hovkanslerens fängslande försvagades hertigarnas motstånd mot de kungliga kraven. Beträffande stadgan mot stämplingar lyckades sålunda Gustav Adolf i huvudsak driva sin vilja igenom, och frågan om rusttjänsten blev tills vidare uppskjuten.

Efter riksdagen i Örebro 1617 var C:s' politiska inflytande praktiskt taget slut. Vid riksdagen i Stockholm samma år var han visserligen närvarande och deltog kanske i utarbetandet av de inlägg från änkedrottningens sida, vilka behandlade rusttjänsten, men han framträdde åtminstone utåt mindre än Erik Elofsson. Av änkedrottningen synes han icke längre ha betraktats såsom någon särdeles lämplig rådgivare, men han bibehölls dock i hennes tjänst även vid de indragningar, som tid efter annan skedde bland hennes kansli- och kammarpersonal. Hans ekonomiska ställning tyckes i varje fall ha varit god. År 1621 kunde han sålunda försträcka hertig Karl Filip en summa på 1,000 svenska daler mot pantförskrivning av några arv och egna gods i Uppland. C. avled 1622, synbarligen efter en längre sjukdom, och begravdes i S: t Nikolai kyrka i Nyköping.

C. var den sista mera inflytelserika representanten för en sekreterarklass, som icke lyckades helt uppgå i adeln. Redan i egenskap av Karl IX:s man blev han hårt bedömd av den följande väsentligt adelsvänligare generationen. Härom vittna bl. a. några vassa yttranden av Jakob De la Gardie i rådet 1641. Ungefär samtidigt författades Johannes Messenius' »Scondia illustrata», i vilken hovkansleren skildrades såsom en inflytelserik men hämndgirig och delvis ovederhäftig man. Messenius' uppfattning gick sedan igen hos Jonas Werwing. Liknande synpunkter möta också i några randanteckningar av Haquin Spegel i en K. bibliotekets handskrift. Klandrarna ha säkerligen överdrivit C:s' rent personliga inflytande, som knappast kan spåras förrän under Karl IX:s två sista år. I fråga om hämndgirigheten och delvis även ovederhäftigheten ha de sannolikt dömt riktigt. C:s' uppträdande mot Messenius bestämdes ju av vinningslystnad och sårad fåfänga, och hans politiska skrifter utmärka sig mera för citatprål än för exakthet och skicklig framställningskonst. Inläggen vid riksdagen i Örebro 1617 visa också hans synnerligen odiplomatiska läggning. Med sin oförsonlighet, sin lärdomshögfärd och sitt osmidiga uppträdande var han säkerligen typisk för den sekreterarklass, som omgav Karl IX, och vars inflytande var dömt att försvinna, så snart en verkligt ämbetsduglig adelsgeneration uppvuxit.