S G Edvin Fornander

3 Fornander, Sven Gustaf Edvin, bror till F 2, f 8 juli 1883 i Mönsterås, d 27 sept 1951 i Sthlm (Engelbr). Mogenhetsex vid h reallärov på Norrmalm i Sthlm 1903, bergsingenjörsex vid Tekn högskolan 1907, anst vid Höganäs-Billesholms ab 1908–09, assistent till övering J A Brinell vid Jernkontoret 1909, ing vid Jernkontorets försöksverk i Trollhättan 1909–11, avdelningsing för masugnar, bessemer- o martinverk vid Uddeholms ab:s anläggn:r i Hagfors 1911–18, ing vid Jernkontoret 1917–18, chefsmetallurg vid Sandvikens Jernverks ab 1918–29, platschef o övering vid Hagfors Bruk 1929–34, tekn dir för Uddeholms samtl järnverk, Hagfors, Munkfors, Nykroppa, Storfors o Blombacka 1934–48, konsulterande verksamhet i Sthlm 1948—51. – RVO 1939; RNO 1946.

G 29 jan 1913 i Färnebo m Nanna Albertina Bergström, f 1 nov 1889 i Färnebo (Värml), d 3 mars 1958 i Sthlm (Engelbr), dtr till brukspatronen Albert B o Maria Dahl.

Edvin F fick 1909 arbete hos den framstående stålforskaren J A Brinell, som då var överingenjör vid Jernkontoret. Vid den tidpunkten hade uppfinnartrion A Grönvall, A Lindblad och O Stålhane konstruerat en ny elektrisk masugn, som var speciellt lämpad för träkolsdrift. Jernkontoret beslöt bygga en försöksugn enligt den nya principen vid Trollhättan, och F blev anställd som driftsingenjör vid försöksverket.

År 1911 anställdes F av Uddeholms ab. Under sju år var han avdelningschef för hyttor, bessemer- och martinverk, och i samarbete med Uddeholms elektroingenjör Filip Freden byggde han den första av de fem elektriska masugnar, som så småningom uppfördes vid Hagfors. Han lämnade därefter Uddeholm för att arbeta som assistent till Jernkontorets dåvarande överingenjör Axel Wahlberg.

Vid krigets slut fick F anställning som chefsmetallurg vid Sandviken. Bl a arbetade han på utvecklingen av direkt järnframställning. När Jernkontoret uppförde en mindre försöksugn för tillverkning av järnsvamp enligt Wibergs metod vid Sandviken deltog han med iver i försöksarbetet. Det skulle visserligen behövas ett andra världskrig, innan denna metod slog igenom, men F skulle till sin glädje få uppleva att järnsvampsugnar uppfördes eller planerades vid ett flertal svenska kvalitetsbruk, däribland Sandviken och Uddeholm.

Under Sandvikstiden hade F skapat sig ett namn som en av Sveriges främsta metallurger. Det var därför naturligt, att han vid professor J A Lefflers frånfälle 1929 fick en förfrågan från Tekniska högskolan om han var intresserad av att bli kallad till professor i järnets metallurgi. Han valde emellertid att återvända till Uddeholm, där han kom att göra sin mest bestående insats. F anställdes som platschef vid Hagfors Bruk 1929 och blev efter fem år direktör för Uddeholms samtliga järnverk. Han planerade och genomförde en mångfald moderniseringar och nyanläggningar. De två största objekten var Munkfors kallvalsverk, som i samband med en genomgripande, modernisering till största delen flyttades från den trånga Laxön i Klarälven till en lämplig plats ovanför älvstranden, samt Storfors, som helt måste ombyggas efter en eldsvåda.

Från år 1929 till pensionsåldern 1948 var F ordförande i Jernkontorets forskningsutskott för metallurgiska frågor. Hans vetenskapliga intresse, stora kunnighet och mångsidiga erfarenheter gjorde honom särskilt lämpad för denna post, och under hans ordförandetid startades och genomfördes en mängd forskningsuppgifter av stor betydelse för svensk järnhantering. Han gav sig även tid att skriva en rad värdefulla uppsatser, som publicerats i olika tekniska tidskrifter.