Karl-Erik Forsslund

Forsslund, Karl-Erik, f 14 sept 1872 i Ljusnarsberg (Ör), d 14 aug 1941 på Storgården, Ludvika landsförs (Kopp). Föräldrar: grosshandl Carl Fredrik F o Augusta Christina Öhman. Mogenhetsex i Örebro 1889, inskr vid Uppsala univ 22 nov s å, fil lic där 29 maj 1897, fil hedersdr i Uppsala 16 sept 1927, red:sekr i Strix 1897–98, lärare vid Brunnsviks folkhögskola 1906, förest där 1907–12, styr:led vid folkhögskolan från 1906 (sekr 1907–12), styr:led i Dalarnas hembygdsförb, v ordf i Dalarnas fornminnes- o hembygdsförb 1930, ordf i Ludvikabygdens fornminnes- o hembygdsfören, styr:led i Sv naturskyddsfören 1917–27. – RNO 1932, Nord mus:s GM för hembygdsvårdande gärning 1941.

G 23 juni 1898 i Ludvika m Sofia (Fejan) Öhman, f 11 febr 1867 där, d 23 maj 1949 på Storgården, Ludvika landsförs (Kopp), dtr till bruksäg Gustaf Öhman o Josefina Fredriksson.

F:s huvudämne under studietiden i Uppsala var »estetik med konst- och litteraturhistoria». Han deltog flitigt i studentlivet, och i en minnesartikel från 1937 har han betecknat skildringen av vantrivseln i Uppsala i sina tidigare böcker som starkt överdriven. Under en sthlmsvistelse 1893 för studier vid Nationalmuseum försökte han slå in på teaterbanan. Han prövade på bohemlivet och trivdes med det; hans smak var sekelslutets dekadenta, hans ideal Oscar Wilde och den heidenstamske Hans Alienus. Men studieåren lät honom också insupa verdandismen och åttitalsnaturalismen. Den förankring i hembygden som fanns hos många åttitalister ägde också F. Debutboken »Skog» (1896) står klart under denna konstellation. Den innehåller skissartade berättelser om natur och om människor i förbund med naturen. Lätta inslag av trolldom och mystik förekommer, och genren har samtida motsvarigheter hos Pelle Molin och Hans E Kinck. Dekadenta fin-de-siécledrag à la Hans Alienus förekommer i ett par skisser, som mynnar ut i drömmen om en grandios död i skönhet.

En ny anknytning till bohemlivet fick F, när han efter sin licentiatexamen försökte slå sig fram som journalist i Sthlm, bl a som redaktionssekreterare i Strix. Måhända hade kontakten med Albert Engströms primitivism betydelse för hans beslut att lämna storstaden och bohemlivet. Emellertid hade redan dessförinnan banden med bergslagsromantiken stärkts genom den hemliga förlovningen 1894 med kusinen Fejan Öhman. Han hade vidare fängslats av det folkliga kulturarvet bland stugorna på Skansen (Laxbrostugan hade tillhört hans mödernesläkt) och både Karlfeldts debut i vildmarksvisornas tecken och Frödings ariska soldiktning i »Stänk och flikar» bidrog till hans omorientering. Ett vilt projekt att realisera lyckan i primitiv söderhavsmiljö är symptomatiskt för hans rousseauanska kulturdesperation. Som Sten Lundwall visat hade han fått idéen till boken om Storgården 1896, sålunda redan innan gården i verkligheten kommit inom hans synfält, före Strixtiden och innan böckerna »Jungfru-Jan» (1897) och »Historier» (1899) utkommit. Slitningen mellan bohemliv, skogsmystik och lantligt kulturarv präglar den starkt lyriska romanen »Jungfru-Jan». Den utmynnar i en erotisk upplevelse i vilken uppgåendet i all-livet klingar med, och slutvinjett bildar drömmen om Furbo, det namn till vilket »storgårdsdrömmen» 1896 hade knutits.

Efter giftermålet och bosättningen på Storgården 1898 – en bergsmansgård som inköpts och iståndsatts av svärfadern – blir gården och hemmet medelpunkten i F:s författarskap. Västmanlänningen hade flyttat in i Dalarna och hans hembygdskänsla knöts till det nya landskapet. Berättelsesamlingen »Djur» (1900) har underrubriken »Skisser och historier från Storgården». Häri ingår sagan om »Gammelgäddan i Vassviken» som i generationer hört till skolantologiernas gängse stoff. I »Storgården» (1900) och »Storgårdsblomster» (1901) utgör familjens bosättning och liv på gården det centrala motivet. Böckerna bärs av ett starkt förkunnarpatos: stadscivilisationen svartmålas och lantlivet prisas. »Storgården» har utkommit i nio upplagor (den sista 1928) och innebar F:s genombrott som författare. Boken är starkt självbiografisk, men huvudpersonen Karl-Herman Bondesons upplevelser liknar bara i de yttre konturerna F:s egna; väsentligen är romanhandlingen fritt diktad. Storgårdsböckerna är ett av de viktigaste inslagen i den hem- och hembygdsrenässans som blomstrade kring sekelskiftet och som fick andra uttryck i Carl Larssons Sundbornbilder, Zorns och Karlfeldts dalamotiv, Selma Lagerlöfs värmlandsbilder och Heidenstams poesi. F:s idéer om arkitektur och heminredning kan erinra om William Morris och om den engelska tidskriften The Studio's program vid denna tid. Viktigast torde inspirationen från Ellen Key ha varit. Hennes paroll »Skönhet för alla» ville F realisera och den evolutionistiska livstro som hon preciserade under åren kring sekelskiftet har han tillägnat sig. Haeckels naturvetenskapliga monism och Nietzsches antikristliga lyckodröm inspirerade honom. Som G Näsström och S Björck utrett bildade Storgårdsromantiken ett betydelsefullt inslag i den nationella ungdomsrörelsen i seklets begynnelse och den fick betydelse för heminredning och hemkultur långt fram i tiden.

Närmast fortsatte F att variera programmet i pojkboken »Grankottarna» och diktsamlingen »Arbetare» (båda 1902), i vilka den sociala aspekten framträder starkare. Gruvarbetarsonen och brukspatronsonen i pojkboken uppfostras tillsammans och lever ett vilt och sunt friluftsliv under ferierna, den ene ägnar sig åt mekaniskt arbete och musik, den andre går studievägen, men de delar varandras intressen helt och skall tillsammans arbeta för en lyckligare värld för alla människor. Diktsamlingen ger en serie porträtt av arbetets män av alla kategorier, från skalden och konstnären till fabriksarbetaren och dödgrävaren. Den sociala indignationen är i några av dikterna stark. – Det störst anlagda företaget under dessa år är tvåbandsromanen »Göran Delling» (1906). Det är en bildningsroman, lyrisk i stilen och med många fantastiska inslag. Modern industrialiserad storstadscivilisation, representerad av »Bolagskungen», gammal religiositet, götisk hedendom, moderna folkbildningsideal (nykterhet och socialism), åttitalsnaturalism och svärmeri för katolicismen spelas ut mot varandra i Göran Dellings utvecklingshistoria och han når fram till en egen samhällsutopi, »Enhetsriket», där utvecklingslära och monism förenas med impulser från sociala experiment som Elbert Hubbards »konstnärs- och tänkarsamhälle» Roycroft, den georgistiska kolonien Fairhope och van Eedens tolstojanska Waldenexperiment vid Bussum utanför Amsterdam.

Göran Dellings folkuppfostrarprogram hade F privat börjat praktisera genom att öppna Storgården och dess boksamling för bygdens ungdom. Samma idéer besjälade honom, när han 1906 tillsammans med Gustaf Ankarcrona och Uno Stadius tog initiativet till en folkhögskola för Väster Bergslagen, förlagd till Brunnsvik i Storgårdens närhet. F tillhörde vid denna tid socialdemokratiska ungdomsförbundet och hade tagit avstånd från kristendomen i sina böcker. Hans skolprojekt motarbetades därför redan före starten från högerhåll. Genom att vänstern och arbetarorganisationerna stödde det kom Brunnsvik att bli arbetarungdomens speciella skola. År 1907 övertog F föreståndarskapet efter Stadius. Han torde i stor utsträckning ha påverkat studiegång och anda vid skolan. Han hade långtgående idéer om koncentrationsläsning och integrering av kunskapsstoffet – en konsekvens av hans monistiska grundsyn. Undervisningen skulle gå från de stora vyerna till de näraliggande detaljerna: från astronomien skulle man via geologi, biologi och utvecklingslära nå fram till psykologi och samhällslära. Ehuru till sin utbildning humanist skötte F skolans hela naturvetenskapliga undervisning. Hans intresse för musik och sång liksom för hem och hemliv kom att ge sin prägel åt skolan. Brunnsvik kom genom F:s insats i sin mån att stärka den reformistiska prägel som den svenska arbetarrörelsen redan tidigt fått.

Den litterära produktionen avstannade inte under Brunnsviksåren. Naturskildringen togs upp i nya samlingar, »Skogssagor ock jurskisser» (1907), »Vingar» (1911) och »Blomsterskisser och annat» (1913). Direkt framsprungna ur verksamheten vid folkhögskolan är verdandiskrifterna om Beethoven och Mozart (båda 1913). Också lyriken har samband med undervisningen. Tillfällighetsdikterna i »Lantliga låtar» i( 1906) utgavs till förmån för Brunnsviks Folkets hus. Dess »Stridssång» gäller spritmissbruket. I »Fria värs ock visor» (1908) trycktes dikten vid Brunnsviks invigning – den kombinerar det monistiska programmet med en bildningsentusiasm hämtad från Tegnérs nyhumanism. »Rymdsånger» (1909) domineras av astronomiska motiv och utlägger den monistiska evolutionsläran enligt Haeckel. F:s viktigaste lyriska insats utgjorde diktcykeln »Till fjälls» (1911). Den markerar en kris och invarslar en vändpunkt i hans liv. Splittring, självrannsakan, skuld är nya ord i hans vokabulär. Han är bitter mot splittringen både hos folket och hos sig själv; han är led vid partifanatism, program och protokoll – överhuvud vid »kvacksalvare» med »patentrecept». Nu flyr han ut i vildmarken och ensamheten. Fjällvinden skall rena honom. Hans mest kända dikt, »Vägarna de skrida», innehåller diktcykelns grundmotiv i koncentrat. Fjällupplevelsen följs av ett återvändande till hem och människor; skalden vill på nytt räcka handen till samarbete med de gamla stridskamraterna. Slutdikten »Flyttfåglar» ger denna återförsoning en ny symbol som tolkar F:s centrala livshållning: liksom flyttfåglarna vill han vara »jordbunden och dock fri».

Till det yttre markeras detta omslag i F:s program av att han 1912 lämnade chefskapet för Brunnsviks folkhögskola och vigde sitt återstående liv åt hembygds- och naturvård. Hans bok »Hembygdsvård» (1–2, 1914) blev »vår hembygdsrörelses klassiska verk» (Carl Larsson i By). Boken »Fridlysta vildmarker» (1915) skildrar de svenska nationalparkerna. Och 1919 utkom första bandet av F:s magnum opus, den tjugosju böcker omfattande landskapsbeskrivningen »Med Dalälven från källorna till havet». Sommar efter sommar genomvandrade han sitt landskap, socken för socken, och vinterhalvåren ägnades åt arkivstudier och bearbetning av materialet. Jätteverket blev en torso. Det följer bygderna först kring Österdalälven, sedan kring Västerdalälven; den sista volym i avsnittet om Södra Dalarna som F hann färdigställa före sin död behandlade Falu stad. Verket har brister ur vetenskaplig synpunkt, men det bygger på ett imponerande material, som nästan i sista stund räddats åt eftervärlden. Som folkloristisk källa har det flitigt utnyttjats. I sin myllrande rikedom är det ett monument över hemprovinsen.

Den skönlitterära produktionen fick under de år som ägnades åt hembygdsforskning komma i andra hand. Den sista boken om Storgården, »Hemma igen» (1915), är, måhända delvis som en följd av kriget, mer konservativ och nationalistisk än de tidigare. Mellan 1913 och 1940 utkom fem diktsamlingar. Naturdikter, tidssatirer och rena tillfällighetspoem är fortfarande talrika. Många av de finaste dikterna är lyriska kommentarer till arbetet med Dalälvsboken. Det kulturhistoriska hembygdsintresset dominerar också i poesien. Under Finlands frihetskrig tog han parti för den »vita» sidan och i några dikter gör han upp med sin ungdoms tro på arbetarklassen – »de nya förtryckarna». Även om F in i det sista bekänner sin kärlek till jordelivet och till köttets lust, är en ny ton av ödmjuk självprövning och religiös vördnad påtaglig i de senare samlingarna.

F:s personlighet rymde starka motsatser: han förenade rotfasthet och bohemlynne, praktiskt verklighetssinne och romantik, radikal utopism och kärlek till det förgångna. Han beskrivs som uppbrusande och hetsig men snabbt beredd till försoning. Särskilt i yngre år fylldes han av en smittande, oerhört entusiastisk optimism; denna dämpades, då han inte längre, kände sig i kontakt med det nya i tiden. På äldre dar blev hans käraste självkarakteristik »trogen redlig arbetskarl» och »arbetsbi». De långa sommarvandringarna, då han samlade stoff till Dalälvsboken, fungerade som säkerhetsventil för den outrotlige vagabonden inom honom. Hans främsta insatser gällde Brunnsvik och natur- och hembygdsvården. Som diktare lider han av brist på koncentration och kritisk sovring; styrkan ligger i den fina naturkänslan. Till hans insatser för skönlitteraturen får man räkna hans inte oväsentliga roll som stöd och förmedlare åt en yngre generation av arbetardiktare, främst Dan Andersson, varom hans stora korrespondens bär vittne.