Michael Fant

1. Michael Fant, f. 16 aug. 1718 i Alfta sn (Gävleb.), d. 7 nov. 1754 i Eskilstuna. Föräldrar: prosten Michael Fant och Maria Wargentin. Student vid Åbo akad. 1731, vid Uppsala univ. 28 jan. 1732; biträde åt professor O. Rudbeck d. y. 1737–40; fil. magister i Uppsala 22 juni 1743; prästvigd där 1746; huspredikant hos överståthållaren frih. Rutger Fuchs s. å.; e. o. hovpredikant 1747; kyrkoherde i Eskilstuna, Kloster och Fors 3 mars 1752.

G. 22 mars 1753 i Stockholm (Jak.) m. Christina Ström, dp 10 jan. 1730 där (ibid.), d. 8 febr. 1769 i Eskilstuna, dotter av rådmannen, tit. borgmästaren i Stockholm Eric Magnus Ström och Margareta Martin, samt omg. 23 maj 1758 m. brukspatronen vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori Isac Rothof (f. 1729, d. 1763).

F. var vid födelsen så svag, att han fick nöddop. Även senare hade han klen hälsa och fick ingen hög levnadsålder. Efter en kortare studietid i Åbo började han 1732 studera i Uppsala, där han inskrevs i österbottniska nationen. Han handleddes av sin äldre bror Eric F., som blev magister 1737 men dog redan 1740 i lungsot, en sjukdom som även angrep Michael F. Professor Olof Rudbeck d. y. antog honom som biträde för att renskriva Rudbecks språkliga verk »Thesaurus lingvarum Asiae et Europae harmoniens». Själv blev F. magister 1743. Han studerade nu också teologi. Ekonomien tvang honom att skaffa sig kondition. Han var informator först hos brukspatron Wendelin på Surahammar, sedan hos titulärborgmästaren i Stockholm Eric Ström, vars måg han blev 1753. I Ströms inflytelserika hem gjorde F. bekantskap med bl. a. överståthållaren frih. Rutger Fuchs. Efter prästvigning i Uppsala 1746 blev han huspredikant hos Fuchs s. å. och började därvid sin bana som en av sin tids mest bemärkta predikanter. Genom Fuchs' förmedling kom F. att predika på k. slottet, där han väckte uppmärksamhet, bl. a. hos biskop J. Serenius, och blev 1747 hovpredikant. År 1752 fick han, såsom det anges genom drottning Lovisa Ulrikas inflytande, Eskilstuna pastorat.

F. som predikant är utförligt tecknad av Leufvén och Nelson. Det anges (Hagström, s. 478; Nelson, s. 39), att F. många gånger hört Tolstadius' förkunnelse i Jakobs kyrka i Stockholm. Inflytande från denne märks också hos F., ehuru hans predikoton var stillsammare och mindre energisk. Han betecknas som konservativ pietist. Det didaktiska drag, som kännetecknar den konservativa pietismens senare skede, är mindre prononcerat hos F., ehuru det ej saknas (Nelson). Hans predikoton är irenisk, och ehuru han kan påpeka svagheter hos ortodoxi och herrnhutism, även hos pietismen, är han anmärkningsvärt fri från den bittra polemik, som eljest tillhörde tiden. Vad som tilltalade hos honom var även det förfinade språkbruket, den enkla dispositionen och de korta predikningarna, något som enligt Nelson visserligen icke var så ovanligt, som Leufvén velat göra gällande, men som dock gjort sitt till för att göra F. omtyckt. Till kortheten bidrog F:s pregnans i tanken, utan den eljest vanliga tröttande omständligheten. Pietismens krav på personlig bättring var för F. ett primärt och ofrånkomligt krav, och ibland märks hos honom spår av den äldre pietismens lagiska vändningar (Nelson, s. 41). Framställningen uppbars likväl av en evangelisk grundton, visserligen ej som hos Nohrborg, men i Tolstadius' stil – hos F. överväger kristusförtröstan över pietismens försakelsekrav (Pleijel). I fråga om religionsfriheten var F. tolerant, liksom brodern Johan (se denne, s. 342 ff.), och framhöll, att »kristendomen tillåter intet utvärtes tvång». Till en viss grad har F. varit beroende av upplysningen, men den religiösa trons visshet låg dock icke för F. som för upplysningen på ett intellektualistiskt plan. Förnuftssynpunkterna komma hos F. mest till synes i hans formella behandling av det homiletiska materialet (Pleijel).

Gezelius anger, att F. gärna hördes på Slottet, »fastän lungsoten nödgade honom hosta snart sagt vid var tredje mening han talte. Häröver hade ... biskopen dr Wallin detta välgrundade infall: Denne hovpredikanten har en predikant i sitt bröst, som predikar allvarsamt för honom och han för oss». F:s chef överhovpredikanten Gabriel Rosén skrev, att hos F. »det renaste huvud var förbundit med det redeligaste hjärta». F: s postilla utgavs först sex år efter hans död av brodern domprosten Johan F., men den överflyglades snart av Nohrborgs postilla och F: s glömdes. Vid sin död var han blott 36 år; sonen Eric Michael (F. 3) var då ännu ej årsgammal.