Eric Michael Fant

3. Eric Michael Fant, son till F. 1, f. 9 jan. 1754 i Eskilstuna, d. 24 (ej 23) okt. 1817 i Uppsala. Student vid Uppsala univ. 19 april 1764; disp. pro exercitio där 4 nov. 1775; fil. kandidat 7 febr. 1776; disp. pro gradu 22 maj s. å.; fil. magister primus 17 juni s. å.; e. o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek 19 aug. s. å.; disp. för docentur 14 maj 1777; docent i romersk vältalighet vid Uppsala univ. 26 okt. s. å.; titulär e. o. vice bibliotekarie vid nämnda universitetsbibliotek 8 juli 1779; professor i historia vid Uppsala univ. 22 maj 1781, avsked 22 maj 1816; universitetets rektor 1788, 1797, 1805 och 1814; promotor 1797; kyrkoherde i Alunda och Morkarla regala pastorat (Upps.) 8 april 1788 (tilltr. 1789); prästvigd 9 maj 1789; prost s. d.; led. av domkapitlet i Uppsala 24 mars 1800; teol. doktor 1 nov. s. å.; preses vid prästmötet i Uppsala 1802; led. av kommittén för psalmbokens granskning 1793 och korresponderande ledamot av den den 14 nov. 1811 utsedda psalmbokskommittén; uppsatt på förslag till biskopsämbetet i Härnösand 1804 och i Linköping 1805; kallad till provpredikant för pastor primariusbefattningen vid Storkyrkan i Stockholm 1811, men avböjde. Led. av Uppfostringssällskapet 1 nov. 1782; LVS 1783; LHA 1793; LNO 1809; Korr LSkS 1815.

G. 1) 7 aug. 1783 i Hargs sn (Sth.) m. Christina Brigitta Rydberg, f. 22 sept. 1762 där, d. 3 jan. 1802 i Uppsala, dotter av direktören vid Hargs bruk Sven Rydberg och Catharina Margretha Fogman; 2) 13 mars 1803 i Uppsala m. Ulrica Charlotta Klingenstierna, f. 14 okt. 1778, d. 7 mars 1825 i Uppsala, dotter av tf. generalfälttygmästaren, överstelöjtnanten Eric Gustaf Klingenstierna och Charlotta Eleonora Hauff.

F. blev faderlös inom året efter sin födelse. Modern, som var borgmästardotter från Stockholm, ingick 1758 nytt gifte med brukspatronen vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna Isac Rothof. Redan som barn kom Eric Michael till sin farbror, domprosten Johan Fant (F. 2) i Västerås samt skickades vid tio års ålder till universitetet i Uppsala. Studierna leddes först av hans informator J. G. Wretlind, sedan av teologie professorn L. J. Palmberg, i vars hus F. bodde. F. studerade särskilt klassiska språk och historia och kom snart att utmärka sig. Han utarbetade själv och försvarade dissertationer om den grekiska litteraturens öden i Sverige, första delen pro exercitio 1775. Efter att följande år ha tagit den briljantaste kandidatexamen, som dittills avlagts vid universitetet (bl. a. 5 laudatur; Annerstedt 3:1, s. 569), disputerade F. pro gradu för andra delen och blev primus vid promotionen 1776. Disputationssviten fortsatte han efteråt (inalles 12 avh. jämte suppl.), varvid han följde de grekiska studiernas öde fram till 1700, och utgav arbetet under gemensam titel, »Historiola litteraturse græcæ in Suecia», slutfört 1785. Det var en för sin tid betydande lärdoms- historisk översikt. Redan promotionsåret 1776 började F. som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket, där han sedan var vice bibliotekarie 1779–81. Efter särskild disputation för docentur blev han docent i romersk vältalighet 1777. Att det dock särskilt var det historiska studiet, som lockade honom, visade F. snart. Vid biblioteket tjänstgjorde även dåvarande docenten C. G. Nordin, den senare härnösandsbiskopen. Redan nu började dessa två unga forskare tillsammans intressera sig för det av Sven Lagerbring så ivrigt påyrkade utgivandet av ett svenskt corpus diplomaticum, alltså ett urkundsverk. Nordin skulle därvid förbereda Scriptores och Fant diplomatariet. Snart försvann dock Nordin till lektorat i Härnösand. Gjörwell hade emellertid med hela sitt livliga intresse upptagit Lagerbrings tanke och sökt att bringa den till verkställighet. Han kom därvid i förbindelse med F. 1778, och man kan fråga sig, om detta var blott en lycklig tillfällighet eller om det var Gjörwell, som direkt framkallade F:s »Tankar om nödvändigheten och beskaffenheten af ett svenskt corpus diplomaticum», som genom Gjörwells förmedling anonymt trycktes okt. 1778 i Stockholms lärda tidningar (på latin i utvidgad form, »Conspectus rei diplomatien Svecanæ», 1–3, 1780–81). Samtidigt hade Gjörwell på sommaren s. å. upptäckt Nordins lämplighet för uppgifterna i fråga och rådgjorde tillika med de båda rikshistoriograferna, Magnus von Celse och Anders Schönberg, för att få deras utlåtanden. Det dröjde ännu en tid, innan något verkligt åtgjordes i saken. F: s ungdomsutkast rörande urkunds-verket var visserligen alltför vittsvävande, då hans mening var, att kollektionen skulle sträcka sig ända fram till 1718, och då det ännu vittnade om ganska stor osäkerhet i fråga om det otryckta materialet. Det blev Nordin, som genom en inlaga till K. M: t 1780 framkallade ett avgörande. Han skisserade där arbetsplanen. Verket skulle begränsas till medeltiden och omfatta två jämnlöpande serier, Scriptores rerum Svecicarum och Diplomata Suecana. K. M:t biföll förslaget 1781, och Nordin fick ledigt från lektoratet med bibehållen lön s. å. F. kom emellertid att än så länge stå utanför arbetet, och det var först mot sin levnads slut, som han verkligen praktiskt fick lägga hand vid de planerade urkundsarbetena (se nedan s. 351). Då hade Nordin avlidit, och redan efter Gustav III:s död hade regeringen tagit sin hand från företaget.

Det blev i stället som akademisk lärare, historisk författare och enskild utgivare, som F. de närmaste årtiondena kom att verka. Professorn i historia C. F. Georgii hade 1781 tjänstgjort i 27 år och kunde efter fyllda 65 år göra anspråk på avsked med full lön. F. påskyndade hans beslut genom att erbjuda 1,000 rdr för tjänsten. och Georgii fick sitt avsked i början av maj; detta utlägg ersatte Gustav III sedan F. ur sin handkassa (behövligt, ty F. kom att bli lönlös i tre år samt fick först 1788 full lön). Den 27-årige F. ansågs både i Uppsala och på högsta ort självskriven till platsen, erhöll första rummet på konsistoriets förslag, som infordrades utan hänsyn till den sedvanliga ansökningstiden, och utnämndes omedelbart. Vilka förhoppningar man gjorde sig om F. framgår flerstädes. Nordin skrev om honom (14 sept. 1779) till Gjörwell: »Detta stora genie och lärdaste yngling i riket». När universitetskanslern utan dröjsmål anmälde ärendet för Gustav III, rekommenderade han i konungens nåd särskilt F., vilken därjämte hade en verksam förespråkare i Elis Schröderheim.

Eric Michael F. kom aldrig att fullt infria dessa förhoppningar. »Geni» kan han knappast kallas, ehuru ett sällsynt livaktigt ingenium, ej heller hade han den egentlige hävdatecknarens gåvor – sådana funnos vida mer hos en av de sökande, som ratades, nämligen Jonas Hallenberg. Liksom denne var emellertid F. en lärdomsbjässe av gammaldags snitt, med kolossal beläsenhet. Han var en god undervisare och förstod snart att väcka studenternas intresse för historia; av allt att döma hade han sin styrka i den muntliga framställningsformen och själva sättet att umgås. Därjämte utmärkte han sig genom ett mycket vidsträckt författarskap i form av disputationer, tillsammans omkring 300, således här nära anslutande till äldre akademiskt bruk. Dessa avhandlingar om vitt skilda ämnen visa ett levande, men splittrat intresse och behandla jämförelsevis sällan annat än strödda historiska specialfrågor. Icke desto mindre ha de, inom den givna ramen, varit till nytta och kunna än i dag ej sällan studeras med utbyte genom de meddelade upplysningarna ur anlitade handskriftssamlingar eller svårtillgänglig äldre litteratur. Vid Gustav III:s uppsalabesök våren 1786 uppmärksammade konungen särskilt F. och bevistade ej mindre än ett trettiotal av hans föreläsningar. Ehuru Gustav således uppskattade honom som akademisk lärare, nekade han sig ej litet kritik genom att på en föreläsning anteckna alla osvenska ord och talesätt, som F. använde. Nästa dag lät han genom Schröderhielm tillställa F. en lista på orden jämte en vänlig anmaning att mer vinnlägga sig om språkets renhet. En viss stilistisk vårdslöshet kom ofta att vidlåda hans skriftliga framställning på modersmålet och ådrog honom vid flera tillfällen de litterärt granntycktas (G. A. Silverstolpe; B. von Beskow) klander, men F., som ansågs ganska envis, tog föga intryck därav. Allmänt erkänd var däremot hans skicklighet som tentator.

Närmare skildringar av F. som föreläsare visa, att han hade stor lätthet i föredraget såväl på svenska som på latin och ett oerhört minne, omfattande oändliga fakta, ej minst av anekdotisk och pikant art. Också fick han talrika åhörare. Han föreläste omväxlande över allmän och svensk historia, någon gång också i statskunskap, samt hade förmågan att inom en icke alltför lång tid föra en kurs till slut. Av disputationer blev det under F: s tid en aldrig sinande ström just om svenska historiska ämnen. I fråga om F:s författarskap har såsom brist särskilt påtalats (Annerstedt, 3:2, s. 352) den rent annalistiska form, som han använde, utan försök att sammanbinda händelserna genom ledande tråd eller uppleta orsakerna till vad som skett och karakterisera tider och personligheter. Emellertid visar redan hans biografi över Johannes Schefferus (1782), att han i fråga om levnadsteckning hade blick för en ny tids vetenskapliga krav. Det var nämligen icke ett »lovtal», utan, såsom Gjörwell genast konstaterade, »en historisk skrift, med en samlares och en granskares flit författad samt efter de reglor ställd, vilka leda oss närmast sanningen, detta historiens och dess sannskyldiga idkares enda föremål». Klarsynta uttalanden i princip- och metodfrågor finner man i hans 1794 i Vitterhetsakademien hållna »Tal om svårigheten att i historien finna sanningen». Han t.o.m. vågar sig på att där uttala tvivel på äldre, berättande källor, t. ex. beträffande »Göthiska folkslagens utgång ur Norden». Överhuvud visade F., att han hade sinne för arkeologi i modern mening. I sitt »Utkast til föreläsningar öfver svenska historien» (del 1, 1803) har han flera sidor med uppgifter om fasta fornlämningar, grävningar och jordfynd, t. ex. fynd av guldföremål samt anglosachsiska och arabiska mynt. Detta betydde på den tiden, alt man övervunnit det rena förlöjligande av fornfynden, som framträder hos t. ex. Dalin. F: s nyssnämnda »Utkast», hans mest omfattande rent historiska arbete, där skildringen är framförd till Fredrik I:s död 1751 (del 1–5, 1803–04), kännetecknas f.ö. av aktningsvärd sakkännedom men brister ej sällan i kritik och gör på det hela taget med sin anhopning av kronologiskt ordnade fakta ett matt, opersonligt intryck. Å andra sidan kunde F., liksom Nordin, hemfalla till hyperkriticism. På grundvalen av sin beundrade ungdomsväns efterlämnade anteckningar hävdade han 1814–15 i disputationsserien "Monumentorum veterum historias Sveogothicæ prolegomena» oäktheten av flera äldre källskrifter, bl.a. Taciti Germania och Saxos Gesta Danorum, ett i allo förfelat uppslag, som renderade F. och Nordin hovsamt nedgörande kritik av Peter Erasmus Muller i Dansk Litteratur-Tidende 1816.

Vad som vållat svårighet för forskningen att tillgodogöra sig F:s otaliga observationer är, att hans arbeten med all sin detaljrikedom ha prägeln av planlöshet. Då redan den valda publiceringsformen, i regel latinska dissertationer, gjort dem mindre tillgängliga för nutiden, har F:s gärning icke kunnat fullt rättvist bedömas. Endast i den mån forskaren genomtränger denna oordnade massa, ser han vilket myller av verkligt intressanta uppgifter F. likvisst befordrat till trycket. Detta gäller t. ex. den stora serie, som bär det typiska namnet »Observationes selectæ historiam Svecanam illustrantes» och utkom i 33 partes (två fasciklar). Ett i sig gott grepp var hans försök att börja en stort anlagd regestförteckning för Gustav Vasas tid i »Diarium criticum actorum historias R. Gustavi I» (7 partes, 1788–1802). Lättare tillgängliga äro F: s av disputationsformen oberoende »Handlingar til uplysning af svenska historien» (1–4, 1789–1802) och »Samlingar i svenska historien» (1814).

Vad F. som ung önskat, att bidraga till ett svenskt urkundsverk, blev hans ålderdomsinsats. När nämligen tiden omsider var mogen för utgivandet av Scriptores rerum svecicarum, blev det F. som, huvudsakligen efter Nordins till universitetsbiblioteket nyss förvärvade samlingar, äntligen kunde färdigställa större delen av dess första jättetom, som utkom 1818. Det var med livligaste intresse och nyvaknad energi, som han i maj 1816 åtog sig uppgiften. Nordins samlingar hade inköpts på hans initiativ, tack vare Karl Johans frikostighet, och F. slutförde under en utverkad tjänstledighet utredigeringen och tryckningen av drygt två tredjedelar av tornen, innan döden avbröt den flitige forskarens arbete för alltid, 1817. Det blev Geijer och J. H. Schröder, som fullbordade resten av utgivningsarbetet. Förordet formade sig främst till en hyllning åt Nordins och F:s minne. Vid sidan av denna F: s kanske mest uppmärksammade insats för framtiden förtjänar nämnas en annan på samma område. Sedan Kungl. samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia kommit till stånd och börjat publicera första sviten av sina handlingar, bidrog F. med att i delarna 1–4 (1816–18) trycka sitt »repertorium diplomaticum svecanum» under titeln »Kronologiskt register öfver tryckta handlingar i svenska historien», som går till år 1400. F: s handskrift till Repertorium, som inlösts av Uppsala universitet, går emellertid ända till början av Fredrik I: s regering och är huvudsakligast färdigt till 1654. Sammanfört med Nordins liknande anteckningar, »Directorium diplomaticum», utgör Fant-Nordins »repertorium» (kompletterat av Annerstedt) alltjämt en ytterst vägledande förteckning vid allt arbete med äldre urkunder; avskrift därav finnes i Riksarkivet.

Till F: s biografiska författarskap höra, utom Schefferusbiografien, även de levnadsteckningar över de avlidna ledamöterna J. H. Eberhardt och S. Älf, som han skrivit för Vitterhetsakademiens Handlingar. Han har även på annat håll tecknat män som Rosén v. Rosenstein, A. Berch, Linné, S. Aurivillius och D. Solander, liksom han utgivit disputationsserien »Biographica Svecana» (6 partes, 1810–15). Ett vackert prov på personlig karakteriseringsförmåga är hans korta teckning 1795 av ungdomsvännen Schröderheim (tr. 1848 och 1892). F. intresserade sig också för sådana ämnen som vårt äldre boktryck samt reformationstidens urkunder och handlingar. Han hade särskilt som äldre starka kyrkliga intressen och var uppsatt på förslag till biskop i Härnösand 1804 och i Linköping 1805. F. deltog bl. a. i psalmbokskommittéernas (1793, 1811) arbeten. Han stod ärkebiskop J. A. Lindblom nära och var jämte deras gemensamme vän S. Ödmann medarbetare åt Lindblom vid revideringen av Svebilii katekes 1806–07 (Liedgren, Lilja). För att trösta F., då denne blev änkeman 1802, skrev Ödmann sin klassiska skildring av prästhuset i Vislanda (Wijkmark). – Personligen skildras F. (av M. Floderus, se Carlquist) såsom »av medelmåttig statur, röd och vit hy, och vackert utseende. I sällskap behagelig och intressant.»