Johan Erik Ericson

Ericson, Johan Erik, f. 17 okt. 1849 i Karlshamn, d. 26 sept. 1925 i Göteborg (Haga). Föräldrar: varvstimmermannen Anders Eriksson och Johanna Petronella Petersson. Elev vid Karlshamns lägre elementarläroverk 1862–67; elev vid Akademiens för de fria konsterna förberedande skola 1870 samt vid Akademien 1872–78 (examen i anatomi och perspektivlära, ritlärarkurs); elev av A. Wahlberg i Paris 1878–84; deltog i flera av Parissalongerna, i opponentutställningen »Från Seinens strand» 1885 och Akademiens jubileumsutställning i Stockholm s. å.; teckningslärare vid Chalmerska institutet i Göteborg från 1885; föreståndare för Valands målarskola 1889–90; innehade flera förtroendeposter inom konstlivet i Göteborg. RVO 1920.

G. 1882 i Paris m. målarinnan Anna Maria Gardell (se Gardell-Ericson, Anna Maria), f. 10 okt. 1853 i Visby, d. 2 juni 1939 i Stockholm (Engelbr.), dotter av landskamreraren Lars Theodor Johan Gardell och Emma Maria Nyberg.

Johan E. ärvde måhända sina konstnärliga anlag från fadern, som var en skicklig hantverkare och även sysslade med att snida galjonsfigurer och schatull i hemstaden. Fadern emigrerade till Amerika, då gossen var fyra år; efter hand upphörde korrespondensen med de hemmavarande och efterforskningar efter emigranten lämnade inga positiva resultat. Den strävsamma modern höll samman hemmet och var föremål för sonens varma tillgivenhet. Hon avled vid  ett besök i Göteborg, då sonen blivit ritlärare där.

Under skolgången i Karlshamn intresserade sig E. mest för teckning och naturkunskap. Han fick där sin första utbildning i teckning av dåvarande ritläraren vid Karlshamns läroverk, porträttmålaren L. G. Nilsson. Tidigt visade E. anlag för en samlarvurm, som skulle följa honom livet igenom. På äldre dagar samlade han fornfynd, mynt och antikviteter. Göteborgs konstmuseum förvärvade hans omfattande samling svenska handteckningar. I kamratkretsen blev han värdesatt för sin kärva humor och sin grundlighet.

I början av sin akademitid synes E. ha ägnat sig åt modellstudier och porträtt men övergick sedan till landskapsmålning och fick Per Daniel Holm till lärare. Av de tidiga skisserna framgår att E. sökte det enkla och okonstlade i motivet och röjde en strävan efter målerisk uppfattning och verklighetsiakttagelse. År 1876 och 1877 deltog han i tävlingen om Konstakademiens prisämnen för landskapsskolan, »Höstlandskap vid middagsbelysning» och »Nordiskt vinterlandskap ». Under de följande åren voro motiv från den blekingska hembygden och från Ängelholmstrakten talrikast. Redan nu kan spåras ett inflytande från Alfred Wahlberg och på några håll skönjes att kännedomen om det franska friluftsmåleriet på omvägar nått konstnären.

Från studieåren i Frankrike finnas flera brev, som livfullt skildra konstförhållandena och kretsen av svenska artister, som sökt sig till Paris, den nya konstens källa. Den första sommaren vistades han i Barbizon och gjorde studier i Fontainebleauskogen. »Sommarlandskap, motiv från Barbizon» (Nationalmuseum) återger sandterrängen och de lummiga lövträden under en blå himmel. Från 1880 förskriver sig den stora »Fontainebleauskogen», som bär spår av att vara ett ateljéarbete. Alfred Wahlberg och franskt friluftsmåleri ha varit förebilderna för denna grupp målningar. Nästa motivområde blev Concarneau i Bretagne. Skildringar av torglivet och höstliga stämningar i den lilla staden äro vackra prov på hans valörmåleri. De följande årens studier vittna om intryck av Wahlberg och Fontainebleauskolan. »Månuppgång vid lågvatten» (Göteborgs konstmuseum) och »Tvätterskor», båda med motiv från trakten av Concarneau, ha av konstnären själv angivits som huvudarbeten från denna period.

Under de sista åren i Frankrike blev särskilt Meudon konstnärens uppehållsort. »Landskap från Meudon» (Göteborgs konstmuseum) tillhör hans bästa franska arbeten, en friskt och okonventionellt uppfattad, uppriktig naturtolkning. Man finner också för åttiotalsrealismen och friluftsstudiet typiska målningar som t. ex. »I kållandet, Clamart».

I Paris gifte han sig med den skickliga akvarellmålarinnan Anna Gardell (se denna). Konstnärsparets framgångar på fransk botten avbrötos, då ryktet om koleran föranledde hemresa 1884. Det franska kapitlet i konstnärens utveckling var avslutat.

De franska studierna och med dem besläktade motiv visade E:s landskapsskildring från dess bästa sida. Efter hemkomsten hämtade han sina motiv från skilda trakter. »Strandparti från Vättern», signerad i Hjo 1891, tillhör Nationalmuseum. Marstrand och västkusten dominerade emellertid hans senare produktion, som ibland antog en strävare, mer realistisk karaktär.

Axel L. Romdahl har lämnat ett sympatiskt porträtt av den E., som delade sig mellan konstnärskapet och ritlärarsysslan vid Chalmers: »Han bar sin hatt som han ville, han uttalade på utställningar och i sällskap högljutt och drastiskt sina meningar och fann formuleringar som just aldrig voro särskilt finslipade men som slogo huvudet på spiken.»