John Ericsson

2. John (i dopboken Johan) Ericsson, den föregåendes bror, f. 31 juli 1803 vid Långbanshyttan, Färnebo sn (Värml.), d. 8 mars 1889 i sitt hus 36 Beach Street, New York, U. S. A., begr. i Filipstad. Elev vid Göta kanalbolags ritkontor i Forsvik 1811; elev å kanalbyggnadskontoret i Tåtorp s. å.; biträdande nivellör vid Riddarhagens station 1816, nivellör vid Rotkilens station, nära Töreboda, s. å.; fanjunkare vid Jämtlands fältjägarregemente 17 juli 1820;. underlöjtnant där 5 nov. 1821; lantmäteriex. 27 mars 1822; officersex. 18 juni s. å.; tjänsteman vid avvittringsverket i Jämtland 25 april 1822–1826; tjänstledig från militärtjänsten, till en början på ett år, 1826; avsked ur svensk militärtjänst med kaptens namn, heder och värdighet 27 sept. 1827; överflyttade till England 1826, dit han anlände 18 maj, verksam där och i U. S. A. som uppfinnare och konstruktör; tjänstgjorde vid Eastern Counties railway i England; överflyttade till U. S. A. 1839 och ankom till New York 23 nov.; medborgare i U. S. A. 28 okt. 1848; jur. hedersdoktor vid Wesleyan university, U. S. A., 1863; fil. hedersdoktor vid Lunds univ. 29 maj 1868. – Erhöll Jernkontorets stora guldmedalj 1841; RVO 1850; LVA s. å.; LKrVA 1852; amerikanska Rumfordmedaljen 1860; KNO 1862; HedLÖS 1863; KNSrtOO 1864; KmstkNO 1867; HedLFS 1869; HedLVS 1870; KDDO 1871; HedLVVS 1877; innehade även ett flertal andra utmärkelser och var ledamot av talrika andra lärda sällskap.

G. 16 okt. 1836 i St. Johns kyrka i London m. Amelia Byam, f. 1817, d. juli 1867 i London, dotter av Mr. Edward Byam (son av sir Charles Byam, brittisk kommissarie på Antigua); makarna i praktiken separerade 1840, då E. var i U. S. A. och hustrun återvände till England.

Om John Ericssons föräldrar, faderns ekonomiska svårigheter, familjens flyttning från det värmländska Långbanshyttan till Västergötland och faderns anställning vid arbetet på Göta kanal, se släktartikeln ovan (s. 80 f.) och biografien över Johns äldre bror Nils (s. 84). På sistnämnda plats redogöres också för familjens olika hem, i Forsvik 1810–13, vid Edets sågverk och från sommaren 1814 på Lövsäng. Liksom Nils undervisades John först av guvernant, sedan av J. O. Afzelius, medan fadern särskilt intresserade sig för sönernas snart och tydligt framträdande mekaniska anlag. Redan som gosse förfärdigade John ritinstrument åt sig själv: av några björkstickor och knappnålar gjorde han en passare, av en pincett ett dragstift. Genom att försiktigt plocka hår ur sin mors muff fick han material till penslar. Under tiden i Långbanshyttan förfärdigade han en liten modell av en gruva, i Edet en miniatyrsåg. En annan gång gjorde han ritning till ett vattenuppfordringsverk för gruvor, vilket skulle drivas av en väderkvarn. Uppfinnargeniet var således tidigt märkbart. Om den undervisning gossarna E. fingo, först av löjtnant Brandenburg, sedan av den intelligente kapten J. Edström samt hur den sistnämnde förmådde fadern Olof E. att gå med Nils och John till kanalverkets chef Baltzar von Platen är redan talat under E. 1. ovan (s. 84). Liksom sin äldre bror blev han elev vid kanalbyggnadskontoret i Tåtorp, varmed också följde praktik på olika arbetsplatser. Det var emellertid snart tydligt, att John till den grad ägnade sig för kartritning och dylikt, att han särskilt togs i anspråk härför. E. hade hela sitt liv en särskild förmåga att rita väl och vackert, när det gällde kartor och ingenjörsritningar – man kan nästan säga, att det var konstnärligt. Denna förmåga satte också sin prägel på många av E:s konstruktioner, som voro eleganta och för ögat tilltalande i fråga om t. ex. proportioner. Han fick bl. a. sommaren 1815 det hedersamma uppdraget att utföra praktritningar för kanalbolagets arkiv. Av en tysk ingenjör, A. Pentz, anställd vid kanalbygget, erhöll E. grundlig utbildning i planimetri och geometri samt praktiserade som biträdande nivellör vid Riddarhagens station, en mil från Hajstorp. Detta lyckades så väl, att John E. 1816 ensam fick sköta nivelleringsarbetet vid Rotkilen, nära Töreboda. Faderns bortgång sept. 1818 var ett hårt slag för gossarna.

Till lynne och läggning var John i många hänseenden mycket olika Nils. John var sålunda eldig, djärv, snabb i beslut och handling, obesvärad samt självständig intill svårighet att underordna sig andra, otålig, häftig och uppbrusande, men med ett i grunden gott hjärta och alltid varmt nitälskande för sitt egentliga hemland Sverige. Kroppsligen var han stark och seg, därtill en utmärkt idrottsman. I fråga om sin andliga utrustning var John E. på sitt fackområde, ingenjörskonsten, synnerligen mångsidigt begåvad och tidigt fullt medveten om detta. I dessa båda avseenden har han i Sverige endast en motsvarighet, nämligen Gustaf de Laval. John E. skulle också under många och svåra år väl behöva denna orubbliga tro på sig själv för att slå sig igenom, till dess den fulla framgången visade sig. Hans art av intelligens var den typiska specialbegåvningens – kanske var han just därför så mycket mer effektiv.

E:s lärare Pentz, numera major, hade övergått till lantmäteriet, där utsikterna omkring 1820 blevo goda, särskilt i Jämtland. E., vars mor som änka levde under ekonomiska svårigheter, beslöt att överge kanalarbetet och söka sig till nya arbetsfält. Hans chef von Platen avrådde honom förgäves och blev mycket misslynt med E:s beslut, men denne var alltid envis, och intet hjälpte. John E. inträdde som officer vid Jämtlands fältjägare samt avlade lantmätarexamen och tog 1822 tjänst vid avvittringsverket i Jämtland. Han kvarblev där till 1826.

En osignerad tidningsartikel 1890 (Nya dagligt allehanda, 5 sept.), grundad på meddelanden av regementskamrater, har skildrat den unge löjtnant E. Redan vid första rekrytmötet väckte han uppmärksamhet genom utmärkta instruktörsegenskaper och förstod i hög grad att väcka de underlydandes intresse. Idrottsman, som han var, föranstaltade han en verklig gymnastikundervisning. E. var duglig exerciskarl men bestämt emot allt pedanteri och varje form av »knutpiska» – andan skulle vara fri och övningarna inrättas med direkt hänsyn till krigets krav. Karakteristiskt för uppfinnaren E. är, att han genast började grubbla över förbättring av infanteriets vapen. Sedan tändhatten börjat användas i England från omkring 1815–20 för avfyring av handeldvapen insåg E., att flintlåset borde bort och tändhatten användas vid gevär, liksom att pipan åtminstone i vissa fall borde vara räfflad och inte slätborrad. Tiden var i Sverige ännu inte mogen för dylika moderniteter, och den framsynte E :s förslag möttes med misstro – först 14 år efter det han lämnat Sverige fastställdes här en gevärsmodell med slaglås. Uppmärksamhet väckte emellertid Ers förslag om förenklingar i vissa delar av fältartillerimaterielen. Viktigt blev, att han fick en förstående beskyddare i sin regementschef från 1824 överste J. F. Boy (vars sonson C. G. Boy 1895 skulle äkta Nils Ericsons sondotter) och att denne fäste kronprins Oscars uppmärksamhet på den unge officeren och konstruktören. Boy skickade sålunda till kronprinsen dels ett militärt-geografiskt utkast över Norrland av E. med utmärkta teckningar till, dels ett E:s förslag till fortifikatoriska konstruktionsdetaljer. Kronprinsen skall ha visat detta för Karl Johan, som uppges ha uppdragit åt E. att rita kartor till ett verk om 1813–14 års fälttåg, men detta blev i varje fall ej av. Inom sin kår var E. den bäste gymnasten och den skickligaste simmaren, hurtig, levnadsglad och vänfast samt därför allmänt avhållen. Han var road av pojkstreck och upptåg. E. brevväxlade livet ut med flera gamla regementskamrater.

Såsom lantmätare (Wikström i Jämten 1926) var E. även framstående. I Jämtlands läns lantmäterikontor förvaras ett tjugutal lantmäterikartor av Ers hand, utförda 1822–26. Till dessa höra av honom upprättade beskrivningar. Ers första stora karta utfördes i samarbete med läraren Pentz, men sedan arbetade E. självständigt och därtill mycket snabbt. En av E:s kartor användes ännu så sent som 1925 vid rågångsutstakning. Hans till Lantmäteristyrelsen insända arbetsdagböcker synas emellertid ha gått förlorade, medan däremot kartor av E. finnas kvar även där (se Ekstrand). Nämnas bör, att E. vid 1820-talets början också utbildade sig till koppargravör (Hultmark, K. F. Werner). Es första gravyr visade en vattenkraftsanläggning. Hans andra försök att gravera i koppar var en plansch (akvatint) av en ångmaskin, publicerad i Konst och Nyhets Magasin 1823. Pentz och E. hade överenskommit att utge ett verk om Göta kanal med gravyrer. E. uppfann då en gravyrmaskin (några delar därav nu i Nordiska museet), med vilken han gjorde 18 plåtar, men arbetet fullföljdes ej.

I Jämtland upplevde »den charmante löjtnant E.», som var välväxt, smärt och axelbred med mörkt, vågigt hår och stora, blå ögon, en ungdomsroman, som icke blev utan följder. Han vistades bl. a. julen 1822 i Side hos den pensionerade kaptenen Jacob Lilliesköld och förälskade sig i hans dotter Caroline. Ännu i febr. 1824 måste han ha råkat henne, men tydligen ansåg fadern partiet icke lämpligt – E. var ju blott en medellös, ofrälse underlöjtnant. Det giftermål, som de båda unga säkerligen på allvar tänkt sig, blev därför aldrig av, men de fingo en son, född 16 nov. 1824, den sedan bekante överdirektören vid Styrelsen för statens järnvägstrafik Hjalmar Elworth (se denne, SBL 13, s. 427–430). Först som äldre trädde Hjalmar i förbindelse med sin far (se nedan s. 112), men då blev förhållandet gott, om också inte ömt, ty John E. var visserligen godhjärtad men mycket osentimental. Caroline Lilliesköld äktade senare den berömde juristen professor C. J. Schlyter.

Emellertid började John E. finna Östersund för trångt som verksamhetsplats. Han lånade respengar av regementskamraten P. U. Gussanders bror, och överste Boy, som hade största förtroende till den unge subalternen, skrev rekommendationsskrivelser, en till statsrådet G. F. Wirsén och en till en generalstabsofficer, som ombads introducera E. hos engelske ministern Bloomfield. I Stockholm gjorde E. därtill en betydelsefull bekantskap i greve Adolph Eugéne von Rosen, som blev hans vän för livet. E. fick tjänstledigt från militärtjänsten, till att börja med på ett år. Tillsammans lämnade Adolph von Rosen och E. Stockholm den 4 maj 1826. Den 18 landstego de i England. John E. återsåg aldrig Sverige.

För kännedomen om den för E. betydelsefulla men ytterligt svåra, prövande perioden i England under hela tretton år, 1826–39, har ett viktigt källmaterial framdragits av G. Lindwall i hans, allmänt sett, rätt populärt skrivna monografi om E. 1937, nämligen E:s brev till von Rosen, nu i Göteborgs stadsbibliotek. E. hade eljest själv några år före sin död förstört allt, som kunde ge upplysning om prövningstiden med dess talrika och stora missräkningar och olyckor, varför denna period är mindre utförligt behandlad i monografien över E. av amerikanen W. C. Church (The life of John Ericsson, 1–2, 1890; ny uppl. 1906–07), grundad på E.s till Church överlämnade skriftliga kvarlåtenskap; detta är standardbiografien över E., framför allt som materialsamling, men givetvis samtidigt i vissa partier föråldrad. I fråga om John E:s uppfinningar har denne själv 1868 vitsordat korrektheten av redogörelserna hos O. Stackelberg, »John Ericsson och etthundra af hans uppfinningar» (1866), till vilken här en gång för alla hänvisas. Andra större biografier äro G. Adelskölds (1894) och T. Säves (1906).

Det har redan antytts, att E. började sina uppfinningar i Sverige. Man vet emellertid icke mycket om en »eldmaskin» för drift av vattenpumpar, av vilken några rester finnas i Jämtlands länsmuseum. Det förefaller, som om E. redan då, åtminstone delvis, var inne på de idéer, som längre fram skulle leda till konstruktionen av hans speciella typ av varmluftsmaskiner. Maskinen hade väckt en viss uppmärksamhet i Östersund, men kapital för dess slutliga utexperimenterande saknades.

I England fick E. större möjligheter. Optimist som han var, drog han växlar på framtiden och kastade sig samtidigt in i ett glatt men dyrbart sällskapsliv. Hans första patentansökan gällde en anordning för att förbättra värmeekonomien vid ångpannor; den inlämnades i von Rosens namn (Lindwall, s. 63 och 344). E. sökte på olika vägar få sin pumpmaskin antagen för Höganäs' vattensjuka gruvor men misslyckades. Experimenten slukade emellertid stora summor. Därtill hade E. svårt att vänja sig vid Londonklimatet. Än så länge höll han dock modet uppe. Till sin kamrat löjtnant A. F. Gussander skrev E. 26 nov. 1826 kvickt och på sitt karakteristiska sätt: »Nöden driver hund i band ... Först borde jag säga, hur jag mår och därom giva beskrivning – bäst är att säga att jag mår ingenting – jag står på en satans inskränkt plats mellan himmelriket och helvetet, det gläntas lite på porten av det förra – till det senare har jag den vidaste portal öppen . . . Huru det land är jag lever i vet du förut. Man andas stenkolsrök, lever vid rostbiff och badar i porter – rätt bra karl bör man ej vara här – folk får här sitt värde efter huru många pund sterling de väga.» Tillsammans med von Rosen hade E., heter det, givit ut nära 30 000 rdr bko. Bekymren voro stora, och E. kunde tills vidare ej betala sitt lån. En stor uppmuntran var det för underlöjtnant E., att han, vid begärt avsked ur svensk militärtjänst, på framställning av den trogne beskyddaren överste Boy ej blott erhöll sådant utan också kaptens namn (sept. 1827). Som »captain» E. gick han sedan genom livet.

Vid Carnons stora järnverk (i Cornwall) med tillhörande kolgruvor arbetade E. för att åstadkomma pumpverk enligt sina egna idéer. Då detta experimenterande i full skala måste betalas av E. själv, liksom all erforderlig materiel, fick han dra sig fram lånevägen med växlar, vilket på den tiden var en vanlig form i yrket. För en tid flyttade han till utkanten av London. Då fann han i John Braithwaite, ägare till en mekanisk verkstad, en intresserad vän och förläggare och flyttade tillbaka till staden. A. von Rosens och E:s ekonomiska ställning blev alltmer ohållbar, och den förre lämnade England mars 1828. Braithwaite hade också svårt att klara affärerna, men samarbetet fortsatte. E. uppfann nu en skeppspump samt gjorde framför allt en ångpannekonstruktion, som alltmer förbättrades och som patenterades 1829. Den var försedd med rökgastuber och draget åstadkoms med centrifugalfläktar. Genom att införa ångpannan och sina förbättringar av vattenpumpar fick E. fram en effektiv, transportabel ångbrandspruta, förebilden för senare tiders brandsprutor. Typiskt är emellertid, att brandmännen i London i första hand blevo ursinniga över den nya uppfinningen, som ansågs hota deras existens! Vid en stor eldsvåda i London 1830 blev ångsprutan emellertid med fördel använd. E. konstruerade sedan en dylik för skeppsdockorna i Liverpool och på beställning av Fredrik Vilhelm III av Preussen en spruta för staden Berlin 1832. I Sverige hade von Rosen associerat sig med A. G. Carlsund (jfr SBL, 7, s. 599 ff.). De föreslogo E. kompanjonskap, men han avslog och varnade von Rosen, då denne arrenderat Motala verkstad. Själv sysselsatte sig E. aldrig som »mekanisk manufakturist» utan endast med konstruktiva arbeten. E. konstruerade 1828 även en ytkondensor för att avhjälpa de brister som vidlådde de stationära ångpannorna och avsåg att få en ångpanna användbar ombord på fartyg (beskrivning Säve, s. 48 f.). Konstruktionen skulle användas på skeppet Victory för John Ross' andra ishavsexpedition 1829. Emellertid fingo Braithwaite och E., enligt Church, icke från början klart besked om fartygsexpeditionens syfte, och för polarresa var E:s ångpannekonstruktion olämplig. När de i sista stund fingo veta resmålet, var det för sent att konstruera om den för arktiskt klimat. Så blev konstruktionen, enligt Ross, en källa till »plåga, söl och förargelse». Braithwaite och E. förlorade ej blott 700 pund sterling, utan deras heder drogs i tvivelsmål (Lindwall, s. 101 f.).

För att obesvärad av fordringsägare och middagsätande vänner kunna arbeta hade E. tidvis »försvunnit», d. v. s. bott okänd i West End. Snart kom ett nytt mål i sikte. Lokomotivkonstruktioner hade under 1800-talets början avlöst varandra. Särskilt ägnade sig däråt den 1823 bildade firman Stephenson & Co. med bl. a. lokomotivkonstruktören George Stephenson och hans son Robert. När den stora järnvägen Liverpool–Manchester kom till stånd för att transportera råbomull från skeppen i Liverpool till fabrikerna i Manchester, blev Stephenson d. ä. ingenjör där. På hans inrådan utsattes 25 april 1829 ett pris av 500 pund i tävlan om det bästa lokomotivet. Braithwaite och E. beslöto deltaga och tillverkade på mycket kort tid lokomotiv och de vagnar, som detta skulle draga. De tävlande voro från början fem, däribland också Robert Stephenson. Tävlingarna begynte under oerhörd tillströmning av folk i Rainhill 6 okt. 1829. Stephensons lokomotiv, »The Rocket» (raketen), ståtade med vit skorsten och fick börja. E:s, kallat »The Novelty», kom som nr 2, därpå Hackworths »Sans Pareil» och skotten Burstalls »Perseverance», som dock fick maskinfel. E:s lokomotiv var blott hälften så tungt som Stephensons, med elegant och vackert utförande samt ilade i väg med den då aldrig tidigare uppnådda hastigheten av 28 engelska miles i timmen, fört av Braithwaite och E. Det gick alltså en mile på 1 minut 53 sekunder. Den 10 oktober brast ett rör på Novelty, som fick repareras. Den 13 oktober skulle det avgörande provet ske med Novelty. Just då det gjort sin andra tur med stor framgång uppstod skada på en av ångpanne-flänsarna på grund av den höga temperaturen. E. fick ge upp. Tävlingen, som givit åskådarna »århundradets sensation», slutade med att Robert Stephenson fick priset, 9 000 kr. Men om E. alltså misslyckades, vann han dock stor ryktbarhet genom tävlingen, och hans namn som uppfinnare var nu vida bekant. Han ritade många nya lokomotiv men kritiserade själv som äldre dessa. Det blev inte lokomotivet på land utan propellerbåten till sjöss, som skulle bli E:s triumf – men det dröjde länge till dess.

År 1831 i maj hade John E. genom sitt djärva experimenterande och sina ganska oförsiktiga åtaganden nått upp till en skuldsumma av 14 750 pund, d. v. s. över 265 000 kronor. Ross-affären hade ju gett deficit och utom förlusten på Novelty miste Braithwaite och E. på nya lokomotivkonstruktioner ännu mer. Situationen blev ohållbar, och E. sattes i gäldstuga 2 maj i Kings Bench Prison. Under fängelsetiden arbetade han med en turbinkonstruktion, som skulle bli en slags universalmaskin. Patentet ombesörjdes av en vän. E. ville ej cedera bonis, då detta skulle medföra förlust av patenten. Hela sommaren satt E. i fängelset. Vid julen kom brodern Nils E. på besök. Förhållandet mellan bröderna hade en tid varit spänt, men den goda vänskapen återställdes. Först i början av 1832 släpptes John E. ut och arbetade nu åter med sin »eldmaskin» och kom därunder fram till sin varmlufts- eller caloricmaskin. Den väckte mycken uppmärksamhet och beundran. Under 1833 fick han åter krypa in för skuld, arresterad vid en middagsbjudning, och kom nu i ett sämre fängelse, The Fleet. E. kunde emellertid, när han kom ut igen, icke på sig få tillämpa den engelska lagen att bli kvitt fordringsägarna genom konkurs. Däremot var han nu stämplad som insolvent och fick ej längre befatta sig med växlar.

E:s varmlufts- eller caloricmaskin (beskrivning hos Church, Lindwall och Way-Matthiesen) innebar ett stort framsteg. I sept. 1833 fick E. sitt patent. Jämför man rotationshastigheten hos nutida kolvmotorer med den hos en caloricmaskin, tillfredsställer den senare endast blygsamma fordringar. Dess varvtal per minut var blott 55. Vikten per hästkraft var för nutida förhållanden mycket hög. I Aftonbladet den 2 dec. 1833 beskrevs E:s nya maskin. Att Times berömde maskinen väckte stort uppseende. Krigsministern, lord Altoy, kom till Braithwaites verkstad vid Regent canal för att se det nya maskinundret. Även svenskar besågo den. Men samtidigt började kritiken. När denna kom från fysikern Faraday, blev den av vikt. Inga spekulanter på patenträttigheterna uppträdde. Maskinen ansågs som en kuriositet, ej som praktiskt användbar, särskilt på grund av den i längden förstörande inverkan av den starka hettan på maskinens gjutna och smidda järndelar (Way-Matthiesen). I korrespondensen mellan A. von Rosen och bröderna E. finns en lucka 1834–37, varför källmaterialet för E:s biografi under dessa år är sämre.

Under 1700-talet och de första årtiondena av 1800-talet hade många försök gjorts i olika länder i Europa samt även i Amerika att driva fram fartyg med undervattenspropellrar och ett stort antal privilegier och patent hade beviljats för detta. I brist på fullt lämpliga ångmaskiner för drivning av propellrar och på grund av verkstadsteknikens ståndpunkt förblevo dessa försök, trots idéernas vikt, föga framgångsrika fram till mitten av 1830-talet, då engelsmannen Francis Pettit Smith och John E. samtidigt framträdde med var sina från varandra ganska skiljaktiga utföranden av fartygspropellern (Smiths patent maj 1836, E:s juli s. å.).

E. hade emellertid redan 10 okt. 1834 inlämnat patentansökan om ett nytt sätt att medelst ångkraft framdriva båtar. Den nya uppfinningen betecknades som »Machinery for propelling vessels». Sin idé fick E. tydligen av simfåglarna, ty han talar om »gåsfotspropellern». Han var dock själv ej nöjd utan sökte nya vägar. Vid mitten av 1830-talet voro ett fyrtiotal patent uttagna av olika personer för propeller. De två sista voro av Francis Pettit Smith och E. (jfr ovan). Genom en rik amerikan Francis B. Ogden, som var U. S. A:s konsul i Liverpool, fick E. ekonomisk hjälp att praktiskt bevisa sin konstruktions fördelar genom att applicera den i ett för ändamålet byggt fartyg. Ångbåten (»Francis B. Ogden») gick av stapeln på Themsen våren 1837 och var knappa 14 m. lång. Färden lyckades över förväntan. Engelska amiralitetets befälspersoner inbjödos till provtur, i det att ångaren bogserade amiralitetets slup. De höga herrarna tackade för turen men ansågo sig ej ha garanti för, att båten verkligen kunde styras. Smith åter fick en bankir som förlagsman, förevisade sin provbåt mars 1838 för marinlorderna och godkändes. Ett bolag bildades för att exploatera Smiths uppfinning och byggde ångfartyget Arkimedes samt 1841 The Rattler för marinen. Emellertid fortsatte E. sina experiment.

Skillnaden i princip mellan Smiths och E:s propellrar var den, att Smiths propeller bestod av en horisontell, lång axel, driven med kuggväxel från ångmaskinen, med en på axeln utformad lång skruv, en eller flera varv lång, då däremot E:s propeller hade flera i eller på en ring fastsatta blad, vridna efter en skruvlinje. Hans propeller, till en början två på varje fartyg, var direkt kopplad till drivmaskineriet. E:s insats år, att han efter hand gav den fribladiga propellern den form, som den i stort sett ännu bibehåller, och att han på ett ingenjörs-mässigt riktigt sätt kombinerade propellern med driftmaskineriet, som även det i och för sig också väsentligt förbättrades av honom. Smiths propeller fick användning huvudsakligen i England, då E:s propeller i stället först erövrade Amerika och därefter förhållandevis snabbt slog igenom i alla länder.

E. hade under dessa år icke glömt »sin flicka», Caroline Lilliesköld. Ännu i brev till von Rosen nyåret 1829 ber han hälsa henne. Småningom blev det dock tyst härom i breven, och 1835 gifte hon sig (jfr ovan s. 99). På hösten följande år ingick även E. äktenskap, med en engelsk dam av god familj, Amelia Byam, av E. vanligen kallad Duck. Hon var 19 år med ett parant, kanske något manligt utseende, intelligent och musikalisk. Hennes farfar, sir Charles Byam, hade varit brittisk kommissarie på Antigua. Hennes 33-årige make E. skildras som under större delen av sitt liv mycket mån om sitt yttre. Kläderna satt som gjutna, fracken var vanligen svart, västen av sammet, benkläderna ljusa. E. hade vid denna tid fast plats hos Eastern Counties Railway och bör således ha haft mer ordnad ekonomi än förut. Vigseln ägde rum i St. Johns kyrka i Paddington, London, 16 okt. 1836. Äktenskapet blev aldrig upplöst men kom i praktiken ej att hålla. E. var mycket borta, och därtill kom, att Amelia, enligt E:s eget drastiska yttrande, blev »svartsjuk på en ångmaskin», vartill hon säkerligen också hade all anledning. Efter hans överflyttning till Amerika reste även hon dit, men återvände redan hösten 1840 till England, varefter makarna förblevo separerade. De brevväxlade emellertid, och förbindelsen var vänskaplig. Fru E. bebodde en liten vacker villa i Kensington, och John E. sände henne årligt understöd. Efter segern med Monitor (se nedan) skrev hon till maken ett rörande brev (Lundwall, s. 218 f.), vari hon till fullo gick upp i hans triumf. Sommaren 1867 dog fru E. i London. Äktenskapet var barnlöst.

Emellertid förevisades fartyget Francis B. Ogden 1837 för en man, som var mer intresserad än amiralitetslorderna – en amerikansk marinlöjtnant Robert Stockton. E. fick beställning på ett järnfartyg med propeller för Stocktons räkning. E. byggde nu ett nytt maskineri med nytt patent (1838). Det var en dubbelverkande ångmaskin med två vertikalställda cylindrar. Genom en vevanordning överfördes rörelsen direkt till propelleraxeln. Detta blev den första direktverkande propellerångmaskinen i världen (Lindwall, s. 153). Senare följde åter en ny maskin med annan konstruktion. I Frankrike hade von Rosen förgäves sökt stimulera intresset för E:s propeller. Nu uppdök emellertid även en fransk spekulant från Paris. Den 7 juli 1838 löpte »Robert F. Stockton» av stapeln. Den invigdes 12 jan. 1839 i London, och Times skrev en entusiastisk artikel. Dagen därpå avgick ångskonaren Robert F. Stockton från Gravesend och lyckades efter 46 dagars färd ta sig in till New York, den 29 maj. Den var ett gott ingenjörsarbete och stod sig i flera decennier. Man gjorde 1867 försök att rädda originalmaskinen till museum, men dåvarande ägaren vägrade och sedan spolierades båten. E. gjorde nu även kanalbåtar för de engelska kanalerna (båten Stockton var avsedd för en amerikansk kanal). En för fransk båt byggd maskin blev mindre lyckad. E. hade 16 febr. 1838 patenterat en ny uppfinning, en förenklad ångmaskin eller rotatorisk maskin. Stockton, som nu var kapten i U. S. A:s flotta, och 1839 fått konfidentiell försäkran att få bygga tre krigsskepp, tänkte sig för dessa E:s propeller och. beslöt vid påseende att beställa E:s rotatoriska maskin. E. arbetade även med annat och konstruerade ett 1835 patenterat djuphavslod, baserat på principen om luftens kontraktion för olika vattentryck, vidare en hydrostatisk våg, en filhuggningsmaskin, o. s. v. Juli 1839 återreste Stockton medförande E:s arbetsritningar till fartyg. E. var vid denna tid dödstrött av utarbetning och därtill medveten om, att äktenskapet icke var lyckat. Han ville nu själv över till Amerika. Stockton däremot önskade inte alls detta, men John E. var som alltid envis. Han lämnade tills vidare sin hustru kvar och landsteg i New York den 23 nov. 1839. E. kvarblev i det nya landet till sin död, i nära femtio år – den längsta av hans livs olika perioder.

Stockton mottog E. till synes vänligt, men sedan E, lämnat fulla arbetsritningar till en fregatt, kastade han masken och sökte få E. ur landet. Under tiden konstruerade E. ett självverkande kanonlås: ett vattenpass inställdes så, att då kanonens rätta höjdriktning var uppnådd, intog vattenpasset horisontalläge, varvid medelst en sinnrik mekanism, som stod i förbindelse med vattenpasset, skottet avfyrades i samma ögonblick horisontalläget var uppnått. E, fick U. S. A:s regering intresserad för kanonlåset. Emellertid ansåg sig Stockton åter behöva E. För honom arbetade E. nu på fregatten, som byggdes på flottans varv i Philadelphia. Hösten 1843 var fregatten färdig och döptes till Princeton. Den var bestyckad med två långa 140-pundiga kanoner av smitt järn, den ena konstruerad av E., den andra av Stockton, samt tolv 42-pundiga karronader (slätborrade kanoner), vilka alla på en gång kunde användas på samma sida av fartyget, vilkendera man behagade. Med en av E. konstruerad avståndsmätare samt hans kanonlås kunde man avfyra kanonerna med rätt elevation, oberoende av fartygets rörelser. Stockton förteg inför myndigheterna, att det var med E:s propeller och E:s nya ångmaskin, som fartyget framdrevs, liksom att E. ritat hela fregatten med alla dess detaljer. Detta väckte emellertid stark indignation, och antydan därom framkom i en New Yorktidning 2 mars 1844. Vid en hastighetstävling i New York 19 okt. 1843 mellan Princeton och engelska skeppet Great Western, varvid E:s vän Ogden var närvarande, segrade Princeton. Den 19 febr. 1844 skulle Princeton visas för myndigheterna. E. väntade efter tillsägelse, på kajen vid slutet av Wall Street i New York, att Princeton skulle lägga till och ta honom ombord, men Stockton, som var befälhavare på fregatten, for stolt förbi. En vecka senare, den 28 febr., exploderade den av Stockton själv konstruerade kanonen vid salut, varvid flera personer dödades och Stockton skadades. Nu passade det Stockton att skylla på E., denne inkallades till förhör men vägrade komma, bl. a. under hänvisning till, att Stockton själv innehade ritningen till sin kanon. Stocktons fiendskap blev emellertid till skada för E. Dennes kanonkonstruktion lades åt sidan, och hans räkning och krav på 15 080 dollars för allt arbete med fregatten tillbakavisades av Stockton. E. gick med sitt krav till Kongressen, där utskottet för marina ärenden enhälligt tillstyrkte, men House of Representatives avslog med knapp majoritet. Trots förnyat försök i Kongressen fick E. under sin livstid aldrig betalt med mer än de 1 150 dollars, som Stockton i förstone försträckt honom och för vilka denne tagit ersättning i sin egen räkning. Först år 1890, efter E:s död, utbetalades till hans arvingar hela beloppet. Redan tidigt blev det emellertid allmänt känt, att E. var konstruktör av Princeton (redogörelser hos Church, Säve och Lindwall). De stora europeiska sjömakterna började nu följa U. S. A:s exempel och förse sina örlogsfartyg med E:s propeller och ångmaskin. A. von Rosen fick för E:s räkning beställning redan 1843 på en propeller för franska fregatten La Pomone, s. å. för en engelsk marinbåt Kee, och 1844 för engelska fregatten Amphion. I Sverige byggde man 1845–47 det första propellerörlogsfartyget, ångkorvetten Gefle, på förslag av kapten Bror Jonzon, som besökt E. Propellerns betydelse för den internationella samfärdseln blev också snart allmänt insedd. E., som till att börja med i Amerika haft det ekonomiskt mycket svårt och som blivit lurad på större delen av betalningen för Princeton, hade nu tidvis stora inkomster, varom mera nedan.

År 1840 hade Mechanical Institute i U. S. A. utlyst en pristävlan för bästa ritningen till ångbrandspruta. E. var erfaren på området och sände in sina ritningar samt erhöll institutets stora guldmedalj. Två bröder, skeppskaptenerna Glovers, läto installera hans maskin och propeller på en bark, som de inköpt. Arbetet utfördes i New York i Phoenix Foundry, då ägt av en Mr. Cunningham. Bokhållaren där, Cornelius H. Delamater, övertog några år senare, jämte kompanjonen Högg, gjuteriet och kom att i New York spela samma roll för E. som Braithwaite gjort i London. De flesta av E:s maskiner i New York tillverkades hos Phoenix.

Den båt, som bröderna Glovers beställt, Clarion, blev färdig jan. 1841 och gjorde lycka. E. var sysselsatt med en mängd ritningar, avsedda att sändas till von Rosen, som för tillfället vistades i London som E:s patentombud. E. vågade ej förtro dessa modeller och ritningar åt postverket utan lämnade dem till en vän, som skulle fara över med ångfartyget President till England. Emellertid gick detta fartyg under med man och allt, en stor förlust för E. År 1843 var antalet med E:s propeller försedda båtar i Amerika enligt uppgift 42 stycken. Patentavgifter började strömma in. E:s inkomster voro 1844 nära 40 000 dollars, 1845 nära 85 000. Men experimenten slukade stora summor, och inkomsterna kommo slumpvis. År 1849 tjänade E. endast 2 000 dollars och vid ingången av 1850 voro hans tillgångar 132 dollars 32 cents. Vid slutet av året hade han 8 690 dollars – än så länge en växlande och osäker tillvaro.

Vad som mycket förbättrade E:s ekonomi, var hans varmluftsmaskin eller caloric engine, av vilken ett tiotal typer framkommo 1840–51. Dessa maskiners regenerator, »stålmage», vållade honom mycket bekymmer. Han skrev jan. 1848: »Patienten lider fortfarande av tarmbesvär, förorsakade av vatten i magen, men läkaren hyser den största tillförsikt om säker bättring.» Kostnaden för sju av experimentmaskinerna var 9 400 dollars, för enbart den åttonde 7 000. Till världsutställningen i London 1851 sände E. sju »Carlavagnens stjernor», bland dem caloricmaskinen. På utställningen distribuerades en liten skrift av E., tillägnad prins Albert, drottning Victorias gemål, med redogörelse för hans inventioner. Uppfinnarens liv är dock ofta fyllt av besvikelser. I början av jan. 1853 hade E. färdigt ett »caloricskepp» (»Ericsson»), d. v. s. ett fartyg, drivet med varmluftsmaskin och propeller; kostnaden var en halv million dollars. I april 1854 gick det under. Men E. ville aldrig anse sig besegrad. Han gick ständigt till ny kamp. En ny modell av varmluftsmaskin patenterades 1855, förbättringar därtill 1858. Denna nya, förenklade typ visade sig vara en begärlig handelsvara. Redan 1857 voro sju stora verkstäder helt upptagna av tillverkningen (beskrivning av maskinen hos Hubendick och Way-Matthiesen). På två år såldes 1 000 maskiner. Denna maskin kan anses vara en förelöpare till vår tids småmotorer och fick användning för drift av pumpar, tegelbruksmaskiner, tryckpressar, m. m. E. skördade nu ej blott berömmelse utan äntligen pengar. År 1860 tog han in 35 000 dollars i patentinkomster. Under hela sitt återstående liv hade han en säker livränta i form av royalties. Vid en lantbruksutställning i Östergötland 1859 fick E. medalj för sin maskin och året därpå den amerikanska Rumfordmedaljen, som endast en gång förut utdelats; utmärkelsen föregicks visserligen av en strid med delade meningar i saken. I detta sammanhang bör även nämnas att E. under en lång följd av år experimenterade och också i full skala arbetade på problemet att direkt nyttiggöra solenergien för drift av värmemotorer, bl a. varmluftsmaskiner, vilka försök kostade honom betydande summor.

Höjdpunkten av E:s rykte nåddes med Monitor. Det är givetvis omöjligt att här lexikaliskt referera mer än de grövsta huvuddragen av vad det rör sig om; den intresserade hänvisas framför allt till Hugo Hammars skildring på 60 sidor av »John Ericssons Monitor och drabbningen på Hampton Roads» (1937). Så mycket kan genast sägas, att det här gäller en av den marina krigshistoriens mest förtätat dramatiska episoder, och Hammar har som fackman förstått att ingående skildra stridens hela förhistoria och alla dess faser.

En av Napoleons artillerichefer, general Paixhans, hade påpekat, vad granater förmådde, när de direkt inkastades i med trävallar skyddade fartyg. Den ryska flottans strid vid Sinope 30 nov. 1855 hade i praktiken ådagalagt, vad dylikt modernt artilleri betydde i striden mot den äldre tidens örlogsfartyg av trä. Problemet blev, hur man skulle skydda träfartygen med järnplåtar, utan att förstöra fartygens bärighet. John E., som redan på 1820-talet förstått, att Paixhans' uppfattning betydde en revolution i sjökriget, tvekade ej att radikalt bryta med all gammal slentrian. En skiss, som uppges vara hans första plan till Monitor, var uppgjord redan i Sverige. Hammar säger, att »det luktar ingenjör från en sådan skiss». E. sökte få fram en yta, som genom buktighet vore mera motståndskraftig mot artillerield eller ramning, varigenom pansaret kunde begränsas till ett minimum. Idén var riktig, liksom hans idé med halvsfäriskt roterande kanontorn. Ett år efter slaget vid Sinope, således 1856, framlade E. sina förslag för Napoleon III. Kejsaren hade insett nödvändigheten av pansrade fartyg men ansåg, att E:s idéer, ehuru geniala, voro bl. a. för kostsamma. E. lade ritningarna åt sidan,

I febr. 1861 började amerikanska inbördeskriget mellan Förenta staternas nord- och sydstater. Nordstaternas marinledare voro efter Princetonaffären starkt avogt sinnade mot E. utom en: Mallory – och denne var nu sydstaternas sjöminister, med noggrann kännedom om nordstaternas marina medel. En i Norfolks hamn sänkt ångfregatt, Merrimac, upptogs och iståndsattes för sydstaternas räkning samt omdöptes till Virginia. Den var efter färdigställandet en farlig motståndare till varje slag av dåtida örlogsfartyg. E. vände sig i aug. 1861 till president Lincoln och erbjöd sina tjänster – intet svar. Mr C. S. Bushnell, som förmedlat en del kontrakt med staten, särskilt marinen, och som genom E.s vän och medhjälpare C. H. Delamater 6 sept. 1861 fått ögonen på E., kom att bli den som ordnade upp den snarast hopplösa situationen. Bushnell rådfrågade i första hand E. om ritningarna till ett den förres eget fartyg. E. visade då brevet från Napoleon III samt modell och ritningar till sitt pansarfartyg. Bushnell gick med dessa till sjöministern Welles och hänvisades till marinkommittén i Washington och biträdande sjöministern, som hette Gustavus Vasa Fox, samt till Lincoln själv. Presidenten ansåg, att det låg något i E:s idé, men för kommittén var E. blott en misslyckad fartygskonstruktör. Trots all kallsinnighet och alla avslag reste Bushnell till E. och ljög friskt för att få denne att själv med sin sakkunskap bemöta kritiken. E. lät lura sig, for till Washington natten mellan 13 och 14 september och fick på morgonen företräde för kommittén. Mottagandet blev sarkastiskt, men då ordföranden, kommendör Smith, framkastade, att E:s fartyg saknade stabilitet, flammade E. upp och begynte ett glödande försvarstal. Hammar framhåller, att man missförstod varandra i fråga om termen: officerarna menade sjövärdighet men E. egentlig stabilitet, och den lyckades han till fullo bevisa. Med sin vanliga eldighet slutade E. med orden: »Mina herrar! Efter vad jag nu sagt, finner jag det vara eder plikt mot landet att, innan jag lämnar rummet, ge mig beställning att bygga detta fartyg!» Marinkommittén överlade, och E. inkallades kl. 1 samt fick åter demonstrera fartygets stabilitet. Han fick beställningen.

Fartyget skulle byggas på 100 dagar från kontraktsdagen 4 okt. 1861, således vara i fullt stridbart skick 12 jan, 1862. Det var färdigt till 80 % 26 dec. 1861, men arbetet tog längre tid än beräknat. Det döptes till Monitor, »rådgivaren», sjösattes 30 jan. 1862 och gjorde en första provtur 19 febr. ingenting fungerade som det skulle, utom kanonlornet. Ny strid och fordran på nya ändringar till dess E. ursinnigt utbröt: »Dra åt helvete! Båten är min, och jag tillåter ingen att göra någon ändring på den.» Den 25 febr. fungerade vid ny provtur allt väl, och fartyget godkändes. Chef blev löjtnant John L. Worden, sekondlöjtnant S. D. Green, maskinkontrollant ingenjör A. C. Stimers. Besättningen var 57 man. E. hade hela tiden haft en kontinuerlig, het strid med kommendör Smith, som anmärkte på allt, i sin tur pressad av officerare och regering.

Den 4 mars 1862 gick Monitor på sin verkliga prov- och leveransresa – d. v. s. till batalj med Sydstaternas Merrimac eller Virginia. Då Monitor hade en lång rad oprövade nyuppfinningar ombord, folket var såväl oövat som icke samövat och en rad inträffade missöden icke kunnat förutses, var det i flera hänseenden märkvärdigt, att företaget lyckades. Skeppsläkaren missförstod E:s nykonstruerade undervattensklosett och kastades in i salongen av en vattenstråle, som inrusade genom de öppnade ventilerna. Luftfläkten stannade i pannrummet – det blev kolosförgiftning av förste maskinisten och hans assistent, som sanslösa fingo bäras till tornet för att få liv. I sista omgången upptäcktes, att tornet rostat fast och vägrade gå runt. Stimers fick det insmort, så att det fungerade.

Under tiden hade Merrimac ångat fram på Potomacfloden till Hampton Roads, vid den viktiga förrådsorten Fort Monroe. Den 8 mars blev en svart dag för Nordstaterna. Av dess fartyg rammades och sjönk Cumberland, medan Congress fick stryka flagg och råkade i brand. Träfartygens tid var ute. Den segerrika Merrimac vilade ut över natten och skulle på morgonen gå till angrepp mot »Minnesota». Då visade sig »en flotte med en ostkupa på» – det var Monitor. Ombord voro alla uttröttade och flera sjuka; fartyget var förbjudet att gå till anfall. Icke desto mindre beslöt Worden att ingripa och gick på morgonen den 9 mars 1862 i vägen för Merrimac vid anfallet på »Minnesota». Det snabbmanövrerade tornet visade vad det förmådde. Monitor stred med mycken brist på omdöme och artilleribegrepp (motståndaren, chefen på Merrimac, Catesby Jones, sade, att om han hade haft Monitor, skulle han sänkt Merrimac på 20 minuter!). Worden blev sårad, men Green fortsatte. Artilleristen Calle Pettersson överträdde order genom att inlägga dubbla krutladdningar. Effekten blev sådan, att Merrimac vände och ångade bort. Sjöstriden på Hampton Roads räddade Fort Monroe och blev en vändpunkt i kriget. Nordstaterna kunde andas ut, och E:s rykte blev befäst. Att Monitor snart efter gick under kunde ej ändra detta: då voro redan ett halvt dussin likadana fartyg beställda hos E. I april 1951 har utanför Cape Hatteras på 30 m. djup påträffats ett vrak, som enligt pressnotiser förmodas vara Monitor.

Monitors rykte gick ut över världen. Ryssarna skaffade sig snabbt en hel flottilj monitorer. Den 4 juni 1862 uppvaktade kommendörkapten Axel Adlersparre E. och blev hans beundrande vän för resten av livet. I Adlersparre fick E. en viktig marin centralgestalt på sin sida i hemlandet. E. intresserade sig varmt för Sveriges försvar, särskilt sjöförsvaret. När sjöförsvarskommittén där i maj 1862 avgav sitt utlåtande, hade man fått ögonen öppna för E:s Monitor. Då B. J. E. von Platen 1862 blivit sjöminister, beställdes vid Motala verkstad febr. 1864 tre monitorer, den första med namnet »John Ericsson». E. skänkte tvenne grova, slätborrade kanoner. Senare följde monitorerna Thordön och Tirfing samt 1867 Loke. I den uppkomna diskussionen om Sveriges kustförsvar blev E. djupt intresserad. Han konstruerade en modifikation av sin monitorstyp, en liten grundgående, bränslebesparande, pansarklädd kanonbåt, driven med antingen handkraft eller ångmaskin (handkraftsbåtar; jfr Säve, s. 156 f.). E. deltog själv med inlägg i den svenska pressen, varvid Adlersparre dämpade hans något häftiga skrivsätt i artiklarna. Söndags Nisse skämtade 1867 under rubriken »Jätten och dvergarne» över E:s strid med »skeppsgossarna», d. v. s. de oppositionella officerarna (Lindwall, s. 278). Ritningar och modeller till den nya båttypen översände E. till Sverige i början av 1867 och lät själv i Amerika tillverka maskineriet till den första av båtarna och skickade det till Sverige som gåva; kostnaden lär ha varit 6 000 dollars. År 1868 löpte den första handkraftsbåten, Sköld, av stapeln. Spanien beställde krigsfartyg hos E. för strid mot Cuba; ett av dem fick namnet Ericsson. Redan 1867 fick kapten John E. Nordstjärneordens storkors och den 13 maj s. å. utfärdade svenska riksdagen en skrivelse till E., vari den uttalade sin aktning och erkänsla.

John E., som 1843 flyttat till 95 Franklin Street i New York, nära Broadway, kom genom framgången med Monitor i gynnsamma ekonomiska omständigheter och inköpte på vännen Delamaters inrådan ett litet eget hus 36 Beach Street; utanför låg en park méd bokar, kastanjer och blomsteranläggningar. Efter grundliga reparationer inflyttade han april 1864. Det blev hans slutliga hem. Här bodde han med sitt lilla hushåll: sekreteraren, Mr. Taylor, ritaren, dansken Lassoe, och den irländska hushållerskan, miss Ann Cassidy. Möbleringen av arbetsrum och sängkammare var högst spartansk. I arbetsrummet fanns ett ritbord och ett valnötsbord, på vilket han stundom lade sig för att få en kort vila, med huvudet på en trälåda eller ett lexikon. Vid femtioårsåldern upphörde E. att begagna alkohol; tobak avskydde han. Han tog morgongymnastik med »kallvatten-skurningoperation», på kvällen promenerade han. Han var även som äldre stark och frisk.

På sin takaltan inrättade E. ett observatorium för experiment angående solens värmestrålning och reflexstrålning från månen. Men John E. var praktiker, icke en teoretiskt utbildad naturvetenskapsman. Han var icke heller detaljmänniska (Hammar). Hans torpedbåt, Destroyer, blev på grund av bristande förståelse blott ett experiment. Till världsutställningen i Philadelphia 1876 utarbetade E. ett praktverk om 577 sidor (tr. i 300 ex.; finns i Tekniska museet) med redogörelser för sina uppfinningar. År 1872 tog E:s son Hjalmar Elworth (jfr ovan s. 99) upp förbindelse med sin far genom brev och besökte honom 1876. Intressant är ett vänskapligt meningsutbyte dem emellan. E. skrev till sonen: »Med anledning av ditt yttrande 'man bör vara mild i ord, men stark i sak', får jag helt simpelt förklara, att släggan är mitt vapen. Hade jag icke kunnat rätt hantera detta, så hade jag länge sedan varit i fattighuset.»

Sedan John E. kommit i goda ekonomiska omständigheter, kunde han tillfredsställa den önskan han som en god människa hade: att ge. Till de nödlidande i Norrland 1867 sände E. 20 000 kronor. Han gav till de fattiga i Långbanshyttan, till släktingar och vänner. E:s vänskap för A. von Rosen gjorde, att denne klagade för E., då icke han – utan i stället E:s bror Nils – blev använd vid de svenska järnvägarna som chef; von Rosen hade det därtill ekonomiskt svårt. E. svarade med en anvisning på 1 500 francs, och senare kommo nya hjälpsändningar ända till von Rosens död. Överbibliotekarien G. E. Klemming i Stockholm anhöll om 12 000 kr. för att inköpa N. G. Djurklous bibliotek till K. biblioteket och fick summan.

Church har (kap. 35) lämnat en redogörelse för E:s förhållande till religionen. Hans uppfattning var mera naturvetenskapligt än kyrkligt präglad, men han trodde på en skapare, som var en »great mechanician». E. var för övrigt tolerant och vidsynt. Den katolska miss Cassidy fick ha ett altare för sig i huset vid Beach Street. Till byggande av en svensk kyrka i New York skänkte E. 1865 på uppmaning 1 000 dollars.

En för E. personligen karakteristisk episod inträffade 1854 (Church). Han övervakade hos Delamaters utförandet av en del arbete, såg en av männen riskera sin hand och skrek ut en varning, men kom då själv för nära, varvid ett finger på hans högra hand föll till golvet. E. tog upp fingret, stoppade det i fickan och reste hem i droska för att tillkalla läkare. En operation blev nödvändig, E. nekade ta sövning och tittade kallblodigt på läkarens arbete. Då en vän kom upp på kvällen, fann han E. vid ritbordet, arbetande med vänster hand – »bäst börja praktik med den genast», sade E. Han blev emellertid återställd och kunde trots förlusten av fingret arbeta med höger hand även i fortsättningen.

I sitt hus vid Beach Street blev John E. alltmer ett original. Trakten förändrades, de fina familjerna flyttade, men E. stannade envist kvar. In drogo grannar med höns, hundar och pianoklinkande döttrar – John E. madrasserade sina väggar. Han vägrade köpa nya kläder. Han hade en gång köpt 43 m. gul piké, och denna tygpacke räckte till västar livet ut. I övrigt fick miss Gassidy laga och lappa. Efter von Rosens, Nils Ericsons och Elworths bortgång blev John E. alltmer ensam. Delamater var en av hans få trofasta vänner. Ännu den 7 jan. 1889, då E. var nära 86 år, daterade han en ritning, gjord med kraftig hand, Under sitt arbetsamma liv hade han uttagit omkring 500 patent. Delamaters bortgång den 7 febr. s. å. grep E. djupt. Han sökte emellertid hålla sig uppe; läkarbesök ville han ej ha. Den sista uppfinning, som veterligen sysselsatte honom var en pump för badkar i privatfamiljer. När hans oregelbundna hjärtverksamhet och tilltagande smärtor – han hade brightska sjukdomen – började visa, att han var verkligt sjuk, lade han sig dock efter gammal vana på det hårda bordet för att få vila. Slutligen lät han sig föras till sängs, och husläkaren kom den 6 mars. Dagen därpå, på aftonen, uppges han ha sagt: »Jag vilar mig. Denna vila är underbar, den är ljuvligare än ord kunna uttrycka det.» En halvtimme efter midnatt var det slut, den 8 mars 1889. Den 11 jordfästes E. i Trinity church. Han hade uttalat bestämd önskan att få vila i svensk jord. Förenta staternas regering ställde året därpå pansarkryssaren Baltimore till förfogande för överförande av kistan till Sverige. E:s kista, insvept i stjärnbaneret, med svenska flaggan liggande bredvid, följdes den 23 aug. 1890 till fartyget av bl. a. sjöministern, amiral Worden, Monitors förste befälhavare, och Baltimore lättade ankar samma dag. Söndagen den 14 sept. s. å. följde det högtidliga mottagandet i Stockholm. U. S. A:s minister W. W. Thomas överlämnade stoftet till Sverige, på vars vägnar det mottogs av konteramiralen Knut Peyron och fördes i land vid Karl XII:s torg. I procession fördes kistan till centralstationen, där ett extratåg väntade, som den 15 sept. var framme i Filipstad. Biskopen i Karlstads stift C. H. Rundgren förrättade begravningsakten. Sommaren 1895 ersattes det tidigare provisoriska gravkapellet på Filipstads nya kyrkogård av det nuvarande mausoleet, uppfört, efter ritningar av H. Hedlund och Y. Rasmussen, av väldiga granitblock och invigt på E:s födelsedag den 31 juli. John E. var återbördad till Värmland.

Vetenskapsakademien slog medalj över E. 1893, Chalmers tekniska läroanstalt 1897; den senare utdelas som prisbelöning. En staty (modellerad av I. Fallstedt) över E. avtäcktes i Göteborg 6 okt. 1899, en byst av honom (modellerad av J. Börjeson) vid Nybroplan i Stockholm avtäcktes 14 sept. 1901; bysten, i kolossalstorlek, står på en kolonn av finpolerad granit. I New York restes en staty 26 april 1893 (modellerad av J. S. Hartley) på yttersta spetsen av Manhattan Island, där Broadway utmynnar i Battery Park. En ny staty (även gjord av Hartley) invigdes i samma stad 1 aug. 1903 samt en staty i Washington 1926, avtäckt i närvaro av dåvarande kronprins Gustav Adolf. »The John Ericsson society» hedrar E:s minne i Nordamerika. Snoilskys dikt »Ericsson och Monitor» finns i hans Dikter, 5:e saml. (1897).

Inventarier från E:s arbetsrum i huset vid Beach Street finnas på Skansen i Stockholm, utställda i ett av rummen i Arthur Hazelius' födelsehus. I Tekniska museet i Stockholm finnas några minnen av E., bl. a. en rörlig demonstrationsmodell till E:s varmluftsmaskin (från Teknologiska institutet på 1860-talet), originalpropellrar, brandspruta m. m. samt E:s marintub, ritutensilier och en större samling ritningar. Ett och annat finns även i andra museer (ovan s. 99 f., bl. a. en del Ers originalritningar till monitorer i Göteborgs sjöfartsmuseum.

E:s papper finnas i K. biblioteket, uppdelade i två avdelningar: dels brev från E. (kopior och koncept) till släktingar, Axel och Sophie Adlersparre samt diverse personer (Ep. E. 13), dels brev till E. från släktingar, A. och S. Adlersparre, A. E. von Rosen samt diverse personer (Ep. E. 14). Även ett antal handlingar och ritningar rörande E:s uppfinningar finnas i samlingen (Ep. E. 13: 4). E:s svarsbrev till von Rosen m. fl, handlingar av E. finnas i Vetenskaps- och Vitterhetssamhällets arkiv, förvarat i Göteborgs stadsbibliotek. E:s brev till Nils E. 1856–69 finnas i Ericsonska familjearkivet hos fru Hedvig Boy, född Ericson, Solsidan, Saltsjöbaden. I Riksarkivet finnas brev från E. till G. F. Wirsén och i A. E. von Rosens samling samt i Diplomatica: Americana. I K. biblioteket finnas, utom vad som redan nämnts, brev från E. till filosofiska fakulteten i Lund 17 april 1868 (Ep. E. 13: 4), till sonen Hj. Elworth, A. E. von Rosen, G. E. Klemming, lundaprofessorn Axel Möller och B. B. von Platen. I Göteborgs stadsbibliotek (jfr ovan) finnas även brev till S. A. Hedlund. Handlingar rörande E:s uppfinningar och patent finnas i Patent- och registreringsverket.

Om de förnämsta biografierna över E. är redan talat (ovan s. 99 f). Bidragen i press och tidskrifter till E:s historia äro alltför talrika för att här nedan kunna uppräknas annat än i några fall. En film, »J. E. Segraren vid Hampton Roads», spelades 1937–38 med Victor Sjöström i E:s roll. Ett krönikespel om John E. av B. Hildebrand spelades i radio 14 mars 1943 (manus i Radiotjänsts arkiv). – Två amerikanska forskare, som på senare tid sysslat med E:s biografi, äro Basil Mc Gann, Stanford University, California, och Richard S. West, 213 North Glen Avenue, Annapolis, Maryland; huruvida något arbete av dem om E. ännu utkommit, är ej känt.