Erskine, släkt

Erskine, skotsk adelssläkt, har sitt namn av baroniet Erskine i Renfrewshire, Skottland, vilket under konung Alexander II:s regering (reg. 1214–49) innehades av Henry de Erskine. Släkten delade sig redan på 1300-talet i flera linjer och har under skilda tider innehaft flera olika adelsvärdigheter. Flera släktgrenar av ätten ha längre eller kortare tid varit knutna till svenskt statsområde och svensk statstjänst eller kommersiell verksamhet (se nedan). Av den i Skottland kvarlevande ätten var Edvard Morris Erskine (f. 1817, d. 1883) – son av David Montagu E., andre baron E. – brittisk minister i Stockholm 1872–81. Den skotska ätten för (enligt Innes) en med hjärtsköld belagd, kvadrerad sköld, som i första och fjärde fälten visar en svart stolpe i silverfält.

Till Pommern överflyttade under slutet av 1500-talet en släktgren med Walter Esken eller Erskein. Dennes son Alexander Erskein (f. 1598, d. 1656; skrev sig till 1637 Esken) våren framstående civilmilitär ämbetsman och diplomat under trettioåriga kriget och blev svensk adelsman 1643 (konfirmationsbrev 1652) samt friherre 1655, i båda fallen ointroducerad; om honom och hans släktgren, dess vapen samt om andra personer i svensk tjänst med namnformen Esken eller Erskein, se Erskein, släkt (ovan s. 460 ff.).

I svensk militärtjänst var på 1600-talet även Thomas Erskin(e), som var fänrik vid Francis Johnstown's infanterireg. 1648–51, löjtnant 1654–55, utmärkte sig då ryssarna 1656 belägrade Riga och var ryttmästare vid Wolmar Wrangels kavallerireg. 1666–67. Thomas E. var 1665 förlovad med Anna Böllja och synes ha äktat henne s. å. I en supplik anger han sig själv ha tjänstgjort vid rikskanslerens livregemente, d. v. s. M. G. De la Gardies infanteriregemente, samt levde ännu 1678 och var då i Malchin i Pommern. Thomas E. för stolpen i vapnet (Biographica: Erskine, Riksarkivet). – Om kaptenen vid Kronobergs reg. Robert Erskine (d. 1657), se Erskein, släkt (ovan s. 461).

Under 1700-talet engagerade sig flera medlemmar av ätten E. starkt för den jakobitiska saken, d. v. s. för de stuartska tronpretendenterna Jakob och Karl Edvard. Några personer E. nämnas just härvid i svenska sammanhang. Under Karl XII:s tid omtalas sålunda den jakobitiske agenten Charles E. samt diplomaten John E., earl of Mar, upphöjd till jakobitisk hertig av Mar; denna gren ärvde på 1800-talet värdigheten som earl of Kellie efter den halvsvenska linje, som nedan namnes. För anhängarna av huset Stuart var det svenska Göteborg vid olika tillfällen en tillflyktsort. Sålunda ankrade där på redden febr. 1716 ett skepp med skotska kavaljerer, bl. a. en major E.; de vägrades dock att landstiga (Fröding).

Efter den yngre pretendenten Karl Edvards nederlag vid Culloden 1746 gingo godsindragningar ut över hans anhängare, däribland medlemmar av ätten E. Sålunda indrogs av den jord, som medföljde värdigheten som earl of Kellie, allt utom slottsruinen med några få acres betesmarker (jfr nedan). Bland dem, som efter Cullodenkatastrofen och godsindragningarna emigrerade från Skottland, var Thomas E. (d. 1828), som 1759 tog affärsplats i Göteborg och arbetade sig fram till ställningen som en av stadens förnämligare grosshandlare samt brittisk konsul; om honom se särskild art. nedan. Hans äldre bror kapten David E. (d. 1793) och hans yngre bror Methuen E. (d. 1830) voro vid 1770-talets mitt bosatta som affärsmän i Bengalen i Indien (jfr nedan s. 482), varifrån dock Methuen E., i varje fall för en tid, återvände till sitt hemland 1779. Efter äldste brodern sir Charles E. (se släkttavlan) gick värdigheten som baronet till David, nu sir David E., och vid hans död 1793 till Thomas, som sådan sir Thomas Erskine. Denne återvände 1799 från Sverige till Skottland, s. å. han genom arv från en äldre linje fått värdigheten som 9:e earl of Kellie, dock utan det gods, som tidigare åtföljt titeln (jfr ovan). I stället hade han redan omkring 1790 inköpt ett annat, gammalt familjegods, Cambo House i Fifeshire, Skottland, vilket blev hans hem. Hans äktenskap med Anne Gordon var barnlöst. Lord Kellie hade emellertid före sitt äktenskap en illegitim dotter, Harriet E. (f. 1763, d. 1829), som 1787 äktade Johan Henric Engelhart (se denne), senare medicine professor i Lund och prost i Fellingsbro. Av deras nio till mogen ålder komna barn uppfostrades, hos morfadern i Skottland dels tre döttrar (Anna, Harriet och Caroline Engelhart), dels äldste sonen, David Engelhart. Lord Kellie adopterade denne dotterson och gjorde honom till sin universalarvinge. Lordens titlar kunde däremot ej ärvas genom den illegitima, dottern, professorskan Engelhart, utan värdigheten som earl of Kellie gick först till Thomas E:s yngre bror, Methuen E. (t barnlös. 1830) och efter denne till en avlägsen, här ovan nämnd släktgren. Lord Kellie lyckades emellertid utverka ett engelskt k. brev av 27 aug. 1821, som förlänade en ny, till Cambo House knuten baronetvärdighet åt hans dotter- och adoptivson. Härigenom förvandlades, professorssonen David Engelhart från Lund till sir David Erskine of Cambo (f. 1792, d. 1841), baronet, i Skottland. I sitt gifte (1821) med en förmögen prästdotter från Wales, Jane Silence-Williams (d. 1880), hade denne bl. a. tre gifta söner: överstelöjtnanten sir Thomas E., andre baronet (f. 1824), brittiske konsuln, på Madeira David Holland E. samt Hugh Henry E. Det gamla magnifika Cambo House brann 1879; slottet återuppbyggdes men icke i sin gamla stil. Son till sistnämnde sir Thomas samt tredje: baronet var översten sir Ffolliott William E. (f. 1850, d. 1912). Dennes äldste son, överstelöjtnanten sir Thomas Wilfred Hargreaves John E. (f. 1880), fjärde baronet, var fader till den nuvarande innehavaren av Cambo House, femte baronet sir Thomas David E. (f. 1912); rörande övriga grenar av släkten Engelhart än denna skotska Erskine-gren, se släktart. Engelhart.

Thomas E., 9:e earl of Kellie, hade en äldre redan nämnd bror, sir David Erskine, som hade en illegitim son David Erskine (f. 1787, d. 1860), stamfader för den sista svenska släktgrenen E. Denne fick, tack vare farbrodern lord Kellie, en god uppfostran men ägde ingen förmögenhet och sändes tidigt till Göteborg, där han som 15-åring 1802 fick anställning på David Carnegies kontor. D. E. uppges omkr. 1810 ha begynt egen rörelse, gjorde vidlyftiga affärsresor i Europa och äktade 1812 sin kusin professorskan Engelharts dotter, lord Kellies dotterdotter Harriet Dorothea Engelhart (f. 1790, d. 1878). De flyttade 1813 till Stockholm, där David E. ingick kompanjonskap med en annan skotsk affärsman, Ralph Stokoe. David E. var också Förenta Staternas konsul i Stockholm och fondmäklare men gjorde bankrutt och miste sitt amerikanska konsulskap. Av deras fem barn må nämnas dottern Harriet E. (f. 1816, d. 1850) som 1850 äktade kommendörkapten Carl Elias Engelhart, brorson till hennes morfar J. H. Engelhart (se vidare släktart. Engelhart), samt sonen David E. d. y. (f. 1818, d. 1872). Denne, som var rikt begåvad, genomgick Hillska skolan i Barnängen, praktiserade inom affärslivet i Amsterdam samt blev grosshandlare i Stockholm. I gifte med Sophie Sjöberg (d. 1893) hade han fem barn. Med en av deras söner, James E., utdog denna släktgren E. på manssidan i Sverige 1893. Av David E. d. y:s döttrar äktade Helene Victoria E. (f. 1848, d. 1874) år 1868 friherre Ludvig von Platen (föräldrar till författarinnan fröken Ellen von Platen, som i sin memoarbok berört släkten E.), medan Mary Elisabeth E. (f. 1861, d. 1922) var gift 1884–1907 med geologen, professorn friherre Gerard De Geer.