Platen, von, släkt

von Platen, namn på flera tyska adelssläkter, av vilka en senare vittförgrenad förekommer på Rügen redan under 1300-talets förra hälft med två vingar i vapnet och det dåvarande släktnamnet Plate.

I Sverige nämns från 1200-talet till 1400-talet, här så småningom försvenskat till Plata, flera personer med detta namn av vilka fyra kan beläggas ha fört det ovannämnda vapnet.

Den förste av dem var Claus Plate (d tidigast 1408). Han synes ha varit befryndad (Engström) med drotsen Bo Jonssons (Grip; bd 5) andra hustru Margareta Dume (bd 11) och förekommer tidigast i kung Albrekts lejdebrev för denne 1374. Enligt ett notariatsinstrument från 1389 skall Plate av det sv riksrådet ha sänts till Tyska ordens högmästare i Marienburg (nu Malbork). Samma källa uppger att han på väg från denne blev fängslad av den pommerske hertigen Wartislaw d y, den blivande unionskungen Eriks far; sedan han genom Tyska ordens ingripande frisläppts, var han fånge hos högmästaren under ett och ett halvt år. 1390 var Plate bland löftesmännen i Bo Jonssons kusin Sten Bossons (Natt och Dag; bd 26) revers till strängnäsbiskopen rörande drotsens efterlämnade skuld till denne, och 1391 beseglade han i Lund två brev för drottning Margareta. I Nyköpings recess 1396 nämns han för första gången som riddare, varför det är sannolikt att han varit bland de 36 personer som dubbats vid hyllningen av kung Erik vid Mora stenar ett par månader tidigare.

Claus Plate var sannolikt (Schwartz) far till Magnus Plata (d troligen tidigast 1443), som blev svårt sårad då han 1416 deltog i kung Eriks krigsfolks försvar av ön Femern mot holsteinarna. Han kan inte beläggas i Sverige senare än 1422, då han sålde jord i häraderna Bollebygd och Laske i Västergötland. Troligen är han identisk med den Magnus Plate som 1430 sålde godset Subzow på Rügen, som bl a Claus Plate köpt 1405 (Schwartz). Sannolikt är han också identisk med den person med samma namn som 1441 var fogde på Rügen (Carl Gustav v P). Den sedan länge i litteraturen förekommande identifieringen av Magnus Plata med den sv ätten Brahes stamfar Magnus Laurensson, som förde samma vapen, är oriktig (Carlsson 1925; Liedgren; Gillingstam).

Hans bror (Gillingstam 1992) Claus Plata (d tidigast 1458) var omkr 1423 Hans Kröpelins (bd 21) underfogde på Almarestäket (C 25) och blev enligt Engelbrektskrönikan under Engelbrekts sista fälttåg 1436 jämte Johan Karlsson (Färla; bd 16, s 687) hövitsman för dem som belägrade Nyköpings hus. Sedan 1420-talet och ännu 1440 var han riksråd men tycks inte ha accepterats som sådant av vare sig kung Kristofer eller Karl Knutsson. 1440–55 kan Plata beläggas som häradshövding i Rönö härad i Södermanland. Uppgifter att han skulle ha varit hövitsman på Borgholm 1445 (Uggla) och på Korsholm 1456 (Messenius) har ej kunnat verifieras. Plata var styvfar till riksrådet Erik Nipertz (bd 27) och blev svärfar till riksråden Svarte Åke Jönsson (Svarte Skåning) och Magnus Bengtsson (Natt och Dag; bd 26). Hans dotterdotter Birgitta Magnusdotter (Natt och Dag) blev morfars mor till de sv kungarna Johan III och Karl IX.

1429 beseglade Claus Plata i Södermanland tillsammans med en Henric Plata, som sannolikt är identisk med en i övrigt endast genom senare finländska brev känd person med detta namn (d tidigast 1449).

Ovisst är hur de var befryndade med varandra och med Stötzleff Plata (d tidigast 1483). Denne nämns som kung Karls fogde i Östhammar 1454 och 1456 och fick före 1457 av honom som livstidsförläning Tånga i Ekeby sn i Uppland, där han bodde ännu 1483. Att han tilhörde den här behandlade släkten framgår av att han 1476 förde dess vapen (Philip v P).

Detta indicium saknas för en Eringisl Plata (d tidigast 1410) i Mo i Hjortsberga sn i Småland, som i sitt vapen förde tre bjälkar (Philip v P). Något vapen är ej känt för hans äldre, endast i Erikskrönikan förekommande namne Eringisl Plata (d tidigast 1278).

Sedan Rügen blivit svenskt, gick åtskilliga medlemmar av släkten v P i sv tjänst. Enbart under Karl XII:s tid har inte mindre än 16 sv officerare påträffats med detta namn.

Bland dem var Christoffer Ernst v P (1687–1753) till Dornhof på Rügen. Under försvaret av Stettin 1712 dödade han i duell en kornett, varefter han flydde till en släkting i Hannover. Sedan v P benådats, deltog han i försvaret av Stralsund och striden vid Stresow 1715. Efter Stralsunds kapitulation s å kvarstannade han i Pommern, fick 1719 majors avsked och var 1733–44 lantråd på Rügen. Rester av v P:s arkiv finns i KB (I p 17).

Han blev farfar till översten i sv tjänst Ernst Emanuel v P (1779–1834) och far till dennes farbror översten, sedermera fältmarskalken och generalguvernören Philipp Julius Bernhard v P (P 1), vilken naturaliserades som sv adelsman 1778 och blev friherre 1797. Dennes son statsrådet, sedermera ståthållaren i Norge Baltzar Bogislaus v P (P 2) blev greve 1815 enligt 37 § RF och far till statsrådet Baltzar Julius Ernst v P (P 3). Den grevliga släktgrenen dog ut med den sistnämndes son överstekammarherren Carl Baltzar Ernst v P (1833–88) på Stora Sundby i Öja sn i Södermanland. Carl v P deltog i de sista ståndsriksdagarna. Hans "avfall" från motståndare till anhängare av representationsreformen vid riksdagen 1865–66 blev ett pikant och smått skandalomsusat ämne för kommentarer. Senare var v P riksdagsman i FK 1874–82.

P 2:s äldre bror Carl Gustaf v P (1762–1819) blev svårt sårad i striden vid Korrois under kriget i Finland 1790, befordrades till överste i armén 1797 och deltog i striderna i Pommern 1807. Carl v P var kavalleribrigadchef vid Södra armén 1808-09, blev generalmajor 1813, var tf generalbefälhavare i Skåne 1817–18 och befordrades till generallöjtnant 1818. Han hade "en bitande ironi, som icke bidrog till att skaffa honom vänner, samt ett häftigt, uppbrusande lynne, som kunde giva sig luft till och med mot hans chef, den mäktige och eljest så fruktade excellensen Toll (Platen).

Hans illegitime son löjtnanten Gustaf Otto P (1801–24) blev far till Carl Theodor Ernst P (1824–97). Carl P blev 1881 överste i armén och efterträdde s å sin släkting Achates v P (se nedan) som chef för Flyinge hingstdepå i Södra Sandby, Malm. 1886 befordrades han till hovstallmästare. P var 1864-66 redaktör för Skånska hästföreningens tidskrift och publicerade Flyinge stuteri, dess historia och stuteri-bok (1885; faksimiltryck 1982) och Kort handledning i hästafvel och föluppfödning (1892).

Hans son Carl Gustaf P (1855–1937) blev uppvaktande officer hos arvfurstarna 1887, ordonnansofficer hos prins Eugen 1889, adjutant hos densamme 1897 och hos kungen 1902, överste och hovstallmästare 1911 samt 1:e hovstallmästare 1926. Han skrev K skånska dragonregementets hist, 1–3 (1901–45; förarbeten i KrA), fortsatt med del 4 (1947) av S Wawrinsky och C-F Jahn. 1927 biföll riddarhusdirektionen P:s och hans syskons ansökan om legitimering med deras farfars fars friherrevärdighet och namnet v P. Sonson till honom är överceremonimästaren och f d ambassadören Carl Gustaf v P (f 1922).

P 1:s farbror Pribbert Achates v P (1680–1759) var 1704–10 kapten i sv tjänst. Hans son Balthasar Achates v P (1712–82) blev under tjänst hos kung Stanislaw av Polen sårad vid försvaret av Danzig 1734 och tillfångatagen vid ryssarnas stormning s å. Senare deltog Balthasar v P i kriget i Finland 1741–42 och Pommerska kriget, blev överste i armén 1762 och var chef för Tavastehus läns infanteriregemente 1766–72. Han hade 1751 naturaliserats som sv adelsman.

I äktenskap med Wilhelmina Lovisa Fredrika Ulrika Iserhielm, en sondotter till biskop Matthias Iser (bd 20, s 49), blev han far till Fredric Christian v P (1755–1815). Fredric v P utmärkte sig i kriget i Finland 1788–90, befordrades till överste i armén 1803, sårades i slaget vid Oravais 1808 och blev chef för Hälsinge regemente 1809 och generalmajor och kommendant i Fredrikshald 1814.

Hans äldre bror Gustaf Bogislaus v P (1753–1830) blev svårt sårad i kriget i Finland 1788–90 och var överste för Tavastehus läns infanteriregemente 1796–1810. 1808 blev Gustaf v P generalintendent över arméns sjukhus med ansvar för sjukvårdens ekonomiska sida. De bristfälliga resurserna gjorde detta till en svår uppgift, och han kom i skarp konflikt med förste fältläkaren Pehr af Bjerkén (bd 4). 1809 blev v P istället brigadchef. Han immatrikulerades på Finlands riddarhus 1818, men i Finland kom denna släktgren endast att representeras av hans son Fredrik August v P (1790–1868) på Gammelgård i Lampis sn i Tavastland, känd som originell poet. Äldre bror till denne var Achates Carl v P (1786–1850). Carl v P deltog i krigen i Pommern 1805–07, Tyskland 1813 och Norge 1814 och var 1830–48 överste för Kronprinsens husarregemente. Dennes svenskfödde sonson kornetten vid Nylands dragonregemente Gustaf Fredrik v P (1890–1918) blev dödligt sårad söder om Tammerfors under finska inbördeskriget.

Gustaf och Fredric v P:s äldste bror, Achates Carl v P (1752–1832), var i sin ungdom officer men fick kaptens avsked 1785. Achates v P blev lantråd i Pommern 1788 och kammarherre hos drottningen 1789. Han levererade kläde till kronan under kriget i Finland (Lange) och sändes 1796 till Hamburg för att köpa juveler, smycken och andra värdeföremål att användas som presenter vid Gustav IV Adolfs och hertig Karls resa till Petersburg (Ericsbergsarkivet; H E Charlotta; Hochschild). v P blev 1797 hovmarskalk och var 23 aug 1802 ledamot av Magasinsdirektionen men avsattes, sedan han "komprometterat konungens värdighet genom oförstånd", när han 1803 av denne sändes utomlands för att låna pengar (J v Engeström). 1805 blev han emellertid generalkrigskommissarie i Pommern, och 1807 befordrades han till överstelöjtnant. 1808 blev v P ledamot av Krigskollegiets krigsdepartement, där han särskilt skulle syssla med de utländska upp handlingarna, och 7 jan 1809 blev han ledamot av en kommitté, som skulle utreda, om man kunde anskaffa pengar med stöd av en amorteringsfond. Under månaderna närmast före Gustav IV Adolfs avsättning reste han runt i södra Sverige för att överlägga med landshövdingarna i Nyköping, Linköping, Jönköping, Göteborg och Skåne om bästa sättet för krigsgärdens indrivande. Genom 1818 utfärdat k brev av 1815 blev v P friherre enligt 37 § RF. Han hade 1798 köpt godsen Bollerup i Bollerups sn och Övrabyborg i Övraby, båda i Krist. Hans ekonomi undergrävdes emellertid av hans spelpassion (Ellen v P; jfr H E Charlotta, 3), och han måste 1818 sälja Bollerup till Karl XIV Johan liksom de honom tillhöriga byggnaderna vid den av v P arrenderade Ramlösa brunn.

I äktenskap med en syssling, Wilhelmina Lovisa Fredrika v P, en brorsdotter till P 1 och syster till Ernst Emanuel v P, blev Achates v P far till kammarherren Wilhelm Bogislaus v P (1786–1852) på Övrabyborg. Han gifte sig med Ulrika Sofia Elisabeth v P, dotter till hans farfar Balthasar v P:s halvbror överstelöjtnanten Ernst Bogislaus v P (1738–1809) på Älmtaryd i Agunnaryd, Kron, som deltagit i Pommerska kriget och i kriget i Finland 1788–89. Son till dem var förste hovstallmästaren Achates Carl Wilhelm Ernst Ulrik v P (1816–97) på Övrabyborg. Achates v P, som var chef för Flyinge stuteri 1859–81, blev far till kammarherren Wilhelm Algernon Achates Bogislaus v P (1857–1937) på Övrabyborg. Wilhelm v P var bl a VD i Jordberga sockerfabriks ab i Källstorp, Malm, 1890–1907, ordförande i styrelsen för Ystads sockerfabriksab 1893–97 och ledamot av styrelsen för ab Ystads sockerraffinaderi 1897–1903 och av Malm:s hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1908-21 samt blev ledamot av styrelsen för Skandinaviska kreditab 1910. Bland hans söner var löjtnanterna i tysk tjänst Achates Carl August v P (1885–1914) och Curt Otto Bogislaus v P (1895–1977). Achates v P stupade i Belgien, och Curt v P blev sårad två gånger under första världskriget och emigrerade sedan till Kanada.

Wilhelm Bogislaus v P:s äldre bror friherrre August Carl (ej Ulrik Carl Christoffer August) v P (1785–1842) deltog i striderna i Tyskland 1805, vid Sävar och Ratan 1809 och Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig 1813 samt norska fälttåget 1814. Carl v P blev överste i generalstaben 1821 och var chef för Västgöta regemente 1824–42.

I äktenskap med Lovisa Fredrika Natalia, dotter till fältmarskalken Curt v Stedingk, blev han farfar till Ellen Louise v P (1869–1955). Ellen v P var biträdande sekreterare i Föreningen för välgörenhetens ordnande 1893–95 och föredragande sekreterare där för de hjälpsökande från Katarina församling i Sthlm 1897–1901 samt representerade denna förening i Sv kvinnors nationalförbund 1898–1914. Hon gjorde studieresor i Europa, Nordamerika och Asien samt publicerade boken Härjat och bärgat (1916) om sina intryck från Ostpreussen. Hennes memoarer Ensam genom livet (1939) är en intressant släktkrönika. Brev till henne deponerades 1945 i RHA och finns även i NM:s arkiv.

Hennes bror majoren friherre Gustaf (Gösta) v P (1871–1929), som tillsammans med Philip v P (se nedan) publicerade en bok om släkten v P (se nedan), blev far till friherre Carl Henrik Gustafsson v P (1913–95). Denne blev efter pol mag:examen attaché i UD 1939, tjänstgjorde i Moskva 1940, i Rom 1941–42, i Ankara 1943–46 och i Washington 1948-53 och var byråchef vid UD:s handelsavdelning 1954–59, envoyé och chef för Sveriges ständiga representation vid Förenta nationernas Europakontor i Geneve 1959–63 med ambassadörs ställning från 1960 samt chef för Sveriges OECD-delegation i Paris 1964–72. Han publicerade bl a Diplomati och politik (1966), The Uneasy Truce (1983), memoarboken Strängt förtroligt (1986) och en biografi över sin farfars morfar Curt v Stedingk (1995). Den festskrift Grand Cru 1913 som tillägnades v P på hans 80-årsdag 1993 innehåller bl a flera bidrag till hans karakteristik. Bröder till honom var f d chefsredaktören för Svenska Dagbladet Gustaf (Buster) v P (f 1917, d 2003) och professor emeritus i litteraturvetenskap i Umeå Magnus v P (f 1920, d 2002).

Från en bror till Pribbert Achates v P:s och Christoffer Ernst v P:s farfars farfar härstammar enligt uppgift de sv grenar av släkten som ej introducerats på sv Riddarhuset. Joachim Christoff v P (d 1732) blev som löjtnant i sv tjänst tillfångatagen vid Tönningens kapitulation 1713 och fick kaptens avsked 1723. Hans sonson Rickman Wilhelm Christoph v P (1759–1842) befordrades i sv tjänst till ryttmästare 1789 och deltog i kriget i Finland men tog s å avsked och flyttade tillbaka till Pommern. Av Rickman v P:s söner gick Philip Julius v P (1798–1871) i sv tjänst och fick majors avsked 1854. Julius v P blev far till Gustaf Anton vP (1840–1933). Gustaf v P var överste för Kronprinsens husarregemente 1893–1902.

Farbror och svärfar till Julius v P var majoren i sv tjänst Carl Philip Fredrik v P (1769–1843). Philip v P blev i äktenskap med Gustafva, dotter till generalmajoren Samuel Henrik Horn (bd 19, s 404), far till majoren Philip Baltzar v P (1819–90). Denne Philip v P var riksdagsman i FK 1879–86. I äktenskap med Christina, dotter till Nils Christoffer Gyllenstierna (bd 17, s 593), var han far till Philip Christofer v P (1852–1924). Christofer v P befordrades till överste i armén 1901, var 1902–10 sin kusin och syssling Gustaf v P:s efterträdare som överste för Kronprinsens husarregemente och blev generalmajor 1908 och generallöjtnant 1915 samt chef för 5:e arméfördelningen (Värmlands, Västmanlands, Uppsala och Kopparbergs inskrivningsområden) 1910 (tf 1908). 1911–17 var han chef för 3:e arméfördelningen (Göteborgs och Bohus, Älvsborgs södra och norra samt Skaraborgs inskrivningsområden), v P skildras som "kunskapsrik, orubbligt lugn, fri från all småaktighet och omtänksam om underlydande" (Hammarskjöld). Bror till honom var Philip Richman v P (1856–1930). Philip v P var överste för Skånska husarregementet 1912–16.

Kusin till Christofer och Philip v P var statens kontrollant vid sprittillverkningen i Skåne major Wilken Wilhelm Julius v P (1845–1922). Wilken v P var 1890–1912 gift med Maria Elisabeth v P, född Hallenborg (1871–1959). Maria v P flyttade från sin make senast 1902 till Sthlm, där hon var verksam som översättare av bl a Anatole France (Klio, 1906), åhörde Oscar Levertins (bd 22) föreläsningar och utbildade sig till sång- och teaterlärare. Hon hade 1902–06 en förbindelse med Hjalmar Söderberg och kom att stå modell för de kvinnliga huvudpersonerna i dennes romaner Doktor Glas (1905) och Den allvarsamma leken (1912) samt dramat Gertrud (1906). v P hade också kortvariga förhållanden med Henning von Melsted (bd 25), Gustaf Hellström (bd 18) och John Landquist (bd 22), vilken betecknat henne som inspiratris för sin doktorsavhandling Viljan. En psykologisk-etisk undersökning (1908).

Christopher, Philip och Wilken v P:s kusin kronofogden i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs fögderi i Skåne Philip Ludvig v P (1861–1948) publicerade tillsammans med Gösta v P (se ovan) en bok om släkten v P och ensam – efter medförfattarens död – en omarbetad upplaga av de äldre partierna av denna bok (se nedan). Philip v P blev far till uppfinnaren civilingenjör Baltzar Carl v P (P 4).