Johan Henric Engelhart

2. Johan Henric Engelhart, den föregåendes son, f. 17 okt. 1759 i Göteborg, d. 24 okt. 1832 i Fellingsbro (Ör.). Elev vid Göteborgs gymnasium 1772; student vid Lunds univ. 26 sept. 1776; fil. magister i Lund 23 juni 1778; docent i kemi vid Lunds univ. 29 mars 1779; med. lic. 21 dec. s. å.; med. doktor i Lund 6 maj 1780; studieresa till England, Nederländerna och Frankrike 1780–86; e. o. adjunkt i med. fakulteten vid Lunds univ. 1782; ord. med. adjunkt och anatomie prosektor där 5 juli 1784; lektor i medicin och matematik vid Göteborgs gymnasium samt professors namn 23 jan. 1787; professor i praktisk medicin vid Lunds univ. 4 dec. 1788 (tillträdde jan. 1790)–18 sept. 1816; förste fältmedikus i Karlskrona tre månader 1789; rektor vid Lunds univ. 1792 och 1802; k. förste livmedikus titel 1793; prästvigd i Lund 9 dec. 1815; kyrkoherde i Fellingsbro (Ör.) pastorat 18 sept. 1816; prost 1 maj 1819; fil. jubelmagister 23 juni 1829. Led. av fysikaliska och medicinska societeterna i Edinburgh 1781 (preses i den senare 1782); LVVS 1786; led. av Svenska läkarsällskapet 1813; LFS 1815; HedL av Sundhetskollegium 1816.

G. 9 april 1787 i Göteborg (Domk.) m. Henrietta (Harriet) Erskine, f. 16 maj 1763 i »norra Britannien», d. 24 dec. 1829 i Fellingsbro, dotter (utanför äktenskapet) av brittiske konsuln i Göteborg Thomas Erskine, slutligen earl of Kellie.

E. skaffade sig efter examina i Lund under en lång utlandsresa 1780–86 en sällsynt grundlig medicinsk utbildning. Sålunda låg han i Edinburgh i tre år, hörde medicinska föreläsningar och studerade på sjukhuset Royal Infirmary. År 1783 for han till London, där han under åtta månader besökte undervisningsanstalter och lasarett, var sedan halvtannat år i Paris och reste slutligen över Nederländerna, Tyskland och Danmark åter till Sverige. Han verkade nu först som lektor i medicin och matematik vid Göteborgs gymnasium. Ehuru E. under tiden befordrats 1788 till professor i praktisk medicin vid Lunds univ., tillträdde han icke professuren förrän nyåret 1790. Som rector magnificus höll han sorgetalet över Gustav III 1792 och belönades med titel av förste livmedikus följande år. Jämte P. (von) Afzelius och P. Dubb fick E. hösten 1804 uppdrag att biträda länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vid ordnandet av karantänsinrättningen å Känsö. I Lund ansågs E. vara en nitisk lasarettsläkare. E.s medicinska författarskap är, såsom Essen-Möller framhållit, rikhaltigt. Det berörde skilda områden inom medicinen: dysenteri, åderlåtning vid pneumoni, reumatism, amenorré och dysmenorré, menorragier, ikterus, kikhosta, erysipelas, angina tonsillaris, m. m. Som lärare var han mycket framstående och ansågs stå på höjden av sin tids medicinska vetenskap.

Under sitt andra rektorat i Lund 1802 kom E. i beröring med en ung man, vars namn senare återkommer i en annan strid i E:s historia – Esaias Tegnér. E. hade att som rektor i samband med byggandet av det s. k. Kuggis å Lundagård föranstalta ett grundligare uppröjningsarbete där, varvid bl. a. Lundagårdsträden beskuros. Detta väckte ovilja bland studenterna, som beväpnade sig med grenar, kapade från träden, för att protestera. Då den unge Tegnér, just utsedd till primus vid instundande promotion, kom gående, blev han motvilligt medryckt, när studenterna föranstaltade demonstration utanför E:s hus vid Bredgatan (nuv. Industrirestaurangens gathus). Man ropade pereat för E., som (enligt Tegnér) ej var älskad av studenterna, vilka »stöttes av hans aristokratiska fasoner och hans påstådda partiskhet för adelns söner». Med nöd lyckades Tegnér och Marcus Wallenberg, den senare Linköpingsbiskopen, att rädda E:s fönster. Vid efterföljande rektorsförhör hotade E. att relegera Tegnér, om denne ej angå ve sina kumpaner; Tegnér vägrade. »Det Engelhartska oväsendet» slutade dock med, att E. fick svälja skymfen och Tegnér räddades. En välvillig bedömare fick E. i A. Kahl, vilken karakteriserar E:s hem som ett av Lunds briljantaste professorshus, med »en ton så otvungen, gästfri och tillika högartad, som hade det tillhört en ledamot av överhuset i England». Otvivelaktigt har E:s ingifte i en förnäm skotsk släkt bidragit härtill. Kahl anser, att hela familjen E. utmärkte sig genom fin bildning, behag och skönhet, och E. själv anges som »lärd, kunskapsälskande, som umgängesman högst bildad». Å andra sidan led E:s anseende av, att han, ehuru gift och fader till flera barn, omtalas som en ökänd erotiker.

Som läkare blev E. i ett avseende kritiserad, nämligen i samband med kronprinsen Karl Augusts död 1810, då E. jämte livmedikus Rossi samt professorerna A. H. Florman och C. F. Liljewalch föranstaltade obduktion av det kungliga liket. E., som var starkt tveksam i fråga om rätten att obducera utan K. M:ts order, var därvid protokollförare, och obduktionsprotokollet ansågs efteråt ej vara uppsatt med tillräcklig omsorg. Ej heller tillvaratogs obduktionsmaterialet; även härför fick E. sin del av kritiken, ehuru han sökte skylla från sig i förklaring, som avlämnades till justitiekanslersämbetet.

Mest känd är E. som befordrare och slutligen utövare av den en tid så populära s. k. prästmedicinen. Förslaget att låta prästerna få en provisorisk medicinsk utbildning hade framkastats på Riddarhuset av C. Trafvenfeldt 1809 och försvarades där i febr. 1810 av D. von Schulzenheim. Riksdagsbeslutet blev i första hand, att dylika medicinska studier av präster skulle uppmuntras. I Lund förklarade sig E. villig att för blivande präster hålla föreläsningar i »rural- och pastoralmedicin» samt anställa förhör och utfärda intyg däröver; konsistoriet tillstyrkte. Efter ytterligare press- och broschyrdiskussion anslog riksdagen 5 000 rdr till prästmedicinen, och reglemente för prästmedicinska stipendieinrättningen fastställdes 1813. Själv gick E. nu motsatt väg, i det att medicine professorn till allmän förvåning beslöt att bli präst. E. disputerade på latin över Pilati fråga »Vad är sanning?», varvid teologerna sökte knäcka honom utan att lyckas. Han begärde nu betyg över denna teologiska disputation för inträde i prästämbetet, i stället för avläggande av präst- och pastoralexamen. Den teologiska fakulteten förklarade försiktigt och ironiskt, att E:s »ryktbarhet inom den medicinska vetenskapen försatt fakulteten i den angenäma övertygelsen, att han kunde göra sig lika berömligen känd genom varje annan vetenskap som helst». E. prästvigdes 1815. Hans predikan i Lunds domkyrka motsågs med spänning, men enligt Kahl skall E. ha rört »till tårar åhörarne synnerligast på fruntimmerssidan med sin apostoliskt kärnfulla vältalighet», och predikan väckte beundran. När så Fellingsbro indräktiga pastorat i Västmanland blev ledigt, söktes det av bl. a. E. och Tegnér, varvid den senare gjorde allt för att undantränga sin medtävlare. Lars von Engeström var kansler och anropades av Tegnér samt var själv ovilligt stämd mot E., då dennes »levnad ingalunda var värdig en prästman». Icke desto mindre utnämndes E., enligt von Engeström, på grund av generallöjtnanten greve Hampus Mörners förord hos konungen, »grundat just på hans osedlighet». Säkert är, att Karl XIII, som på insinuant sätt anges ha varit E:s patient och blivit botad, genomdrev utnämningen i strid mot statsrådets åsikt. Nils von Rosenstein, vilken som statssekreterare på förhand sökt göra konungen föreställningar, ansåg, att E. ej heller var riktigt välkänd i affärer. Tegnér rasade över att numera, såsom han uttryckte det, farmakopén och kyrkohandboken skulle bindas i samma band. Tidigare hade Tegnér skämtsamt apostroferat E. i dikten »Den adertonde maj 1814» med orden, att »Engelhart står opp och ordinerar Ett glas på maten för att ej bli sjuk». I befordringsfrågan var Tegnér så mycket mer förargad, som E. ansågs vara välbärgad. Emellertid kom dennes avgång från professuren dock att bli ekonomiskt gynnsam för Tegnér. Onekligen var det egendomligt, att den språkkunnige och galante världsmannen E. sökte ett lantpastorat. Hans gärning där har också bedömts starkt kritiskt; han visade »fullkomlig oskicklighet för det nya kallet». Hans intresse förblev medicinen, och han fortfor även som äldre att brevväxla med läkare.