Olof Espling

Espling, Olof, f. 23 maj 1751 i Våknesta, Askersunds landsförs., d. 20 dec. 1821 i Svennevads sn (ör.). Föräldrar: hemmansägaren Nils Olsson och Anna Persdotter. Elev vid Örebro skola 1 mars 1760, vid Strängnäs gymnasium febr. 1767; student vid Uppsala univ. 14 april 1774; disp. pro exercitio 21 dec. 1781; fil. kand. 24 april 1782; disp. pro gradu 5 juni s. å.; fil. magister 17 juni s. å., allt i Uppsala; utrikes resor som stipendiat till Danmark och Tyskland 1782–84, till Holland och Frankrike 1785–88; prästvigd i Strängnäs 18 maj 1794; huspredikant hos riksmarskalken greve J. G. Oxenstierna; lektor i logik och fysik vid Strängnäs gymnasium 27 juli 1796; rektor där 1804; kyrkoherde i Svennevad och Boo (ör.) 26 juni 1806, tilltr. 1 maj 1808; prost över egen förs. 13 aug. 1806.

G. 1) 28 sept. 1800 i Stenkvista sn (Söd.) m. Christina Charlotta Welander, f. 20 maj 1777 där, d. 17 aug. 1815 i Svennevad, dotter av kyrkoherden Eric Ragvald Welander och Brita Christina Runström; 2) 25 mars 1816 m. Anna Catharina Hagman, f. 2 nov. 1776 i Lilla Malma sn (Söd.), d. 10 mars 1855 i Damsäter, Askers sn (ör.), dotter av kyrkoherden Jonas Hagman och Anna Margaretha Bergmark.

Efter det E. vid tidiga år förlorat sin fader, fick han med modern föra ett kringflackande liv. I tioårsåldern började han dock i Karolinska skolan i Örebro och flyttade 1767 över till Strängnäs gymnasium. Sju år senare inskrevs E. som student vid Uppsala universitet, till synes med en hoppfull framtid, då gymnasiets rektor i testimoniet intygar, att E. var utrustad med ett gott omdöme. E:s studietid inföll under Linnés sista och C. P. Thunbergs första år, samtidigt som Torbern Bergman pånyttfödde den kemisk-mineralogiska professuren. E:s naturvetenskapliga intresse synes med tiden ha blivit en allt allvarligare konkurrent till hans teologiska studier. De akademiska examina resulterade också i en kompromiss, då E. 1781 disputerade på en teologisk avhandling och följande år pro gradu på »mineraliers användande i byggningskonsten». Båda dessa dissertationer hade sedvanlig latinsk form, men i de tillägg som E. under eget presidium utgav dec. 1784, användes det svenska språket, vartill universitetskanslern endast motvilligt lämnat tillstånd.

Hoppet att vinna fast fot vid akademien i Uppsala infriades trots E:s ihärdighet icke. Däremot hade han framgång i sina ansökningar om resestipendier och tilldelades 1782 det Guthermuthska för teologiska studier. Resvägen lades över Danmark till Tyskland, där han under en nära tvåårig vistelse besökte en mängd universitet och pedagogier. Från kontinenten erhöll C. C. Gjörwell flera rapporter, vilka dels finnas i den Gjörwellska brevsamlingen på K. biblioteket, dels trycktes i Upfostringssälskapets Tidningar. Under resan ägnade sig E. framför allt åt besök i bibliotek och naturaliesamlingar samt åt ivriga uppvaktningar av »den lärda corpsen», vilken aldrig synes ha undkommit den stambok, som E. ständigt haft till reds för en autograf. I de tryckta breven återger E. framför allt sina intryck av det danska och tyska skolväsendet och skildrar utförligt de pedagogiska systemen och inrättningarna i Köpenhamn, riddareakademien i Lüneburg, Collegium Carolinum i Braunschweig, latinskolan i Helmstedt, Waisenhaus i Halle, vilket sistnämnda särskilt fångade E:s intresse. E:s intellektuella vitalitet gav även rum för vetenskaplig verksamhet. Två otryckta arbeten fullbordades, en kyrkohistorisk avhandling »om det skisma, som alltifrån andra seklet varit emellan öster- och västerländska kristna kyrkan» och ett svar på den av furstliga Jablonowskiska Vetenskapssocieteten i Leipzig 1782 utsatta prisfrågan, »Vilka äro de förnämsta meningar, som de lärde hyst om jordens och i synnerhet bergens ursprung: samt huru de felaktige bland dem i synnerhet greve de Buffons bäst kunna vederläggas?», för vilket svar E. prisbelönades.

Efter hemkomsten till Sverige rönte E. ej den uppskattning han ansåg sig vara värd, detta trots »en triumf, som icke många svenske hava haft». Därför mottog han på våren 1785 med uppräckta händer det Piperska resestipendiet – något mer än 88 riksdaler om året. Dessa pengar tänkte E. använda till en längre tids studier i Holland och Frankrike. Genom ett vådligt äventyr på Kattegatt, skildrat i brev till Gjörwell i en stil som erinrar om Jacob Wallenbergs sjöstycken, var det holländska fartyget i höststormarna nära att förlisa mot Norges kust, och E. tvangs att övervintra i Norge. Ej förrän påskafton 1786 anlände E. till Amsterdam. Därifrån ger han i samma brev innehållsrika notiser om vetenskapliga sammanslutningar samt litterata personer och deras bibliotek; särskilt uppehåller sig E. vid den franske bibliografen abbé Mercier, vilken samtidigt var i staden på tillfälligt besök hos sin vän den »savante» fabrikören och bibliofilen Crevenna. I övrigt besökte E. Hollands vetenskapliga centra, varefter han begav sig till resemålet Paris, där han ämnade förbliva »så länge hans lilla kassa det medgav». I den franska huvudstaden gynnades han särskilt av bibliotekarien de Kéralio, vilken enligt E. »bemödar sig på det ivrigaste att befordra nordiska resandes hederliga avsikter» samt kemisten D'Arcet. E. fick tillåtelse bevista den franska vetenskapsakademiens sammankomster, ett tillstånd som flitigt utnyttjades.

Kampen för tillvaron tvingade dock E. att till slut reflektera på anbud från Spanien och Frankrike. Genom ingripande från Gustav III återbördades E. till hemlandet, men genom kriget och konungens död förändrades icke hans prekära situation. E. sökte förgäves akademiska tjänster i Uppsala och Åbo, och han blev utslagen i konkurrens om skoltjänster, enär han icke hade tillräckligt många meritår. Med bitterhet konstaterar han, att han »vandrat omkring i världen efter nyttiga kunskaper» och ser sig nu »vid 44 års ålder icke ännu hava den ringaste utsikt för mina återstående livsdagar». Vid denna tidpunkt, 1795, var E. dock prästvigd, och året därpå erhöll han en lektorstjänst i fysik och logik vid Strängnäs gymnasium.

E:s självkänsla blev besvärande för omgivningen genom de tvistigheter, i vilka han ständigt var invecklad. Att E. hade sina svaga sidor visar bl. a. den nidvers, som skrevs om honom vid kyrkoherdevalet i Maria förs. (Sthm) 1805, där det heter: »Nog är du ortodox i din dogmatik och sund i din logik, och stark i din kritik, i juridik och politik, men vinna priset här det fordrar något annat; vet att en andlig man som är för köttsligt het, kan vara ärlig karl men ej en rätt profet». E. blev ej vald. I stället fortsattes grälen med lärarkollegerna, tills en möjlighet gavs att få E. placerad i en vrå av stiftet som kyrkoherde och prost i Svennevad (Ör.).

Den 1 maj 1808 tillträdde E. tjänsten, och det dröjde ej länge, förrän församlingen var i opposition mot sin herde. Sockenstämmoförhandlingarna blevo ej sällan upprörda, och prostens ständiga förmaningar mot lastbart leverne, särskilt det florerande superiet, föllo icke i god jord. Redan efter ett par år fick E. höra, att han gjorde församlingen utskämd med sitt gräl, senare också att han var högfärdig och regeringssjuk. Även om E. egenhändigt uppsatt protokollen från sammanträdena och därigenom i ännu högre grad är part i målet, så framgår tydligt, hur mycken småaktighet och illvilja, som visades honom.

Den enda av E:s skrifter, som kom att läsas av en större allmänhet, var minnesteckningen över J. J. Björnståhl. Gjörwell synes först ha erbjudit E. M. Fant att skriva denna, men Fant hade avböjt. Gjörwell vände sig då till E., vilken för den välvillige anbudsgivarén framstod som »i många lärda avseenden en ny Björnståhl, har lika dristighet med honom, ja även något tycke av honom». Resultatet blev dock ej det väntade. Gjörwell finner E:s arbete närmast vara ett hastverk men hade varken tid eller lust att omarbeta detsamma. Även E. känner sig missbelåten med sin insats men skyller på Gjörwell, vilken »väl visste att auktorn hade större skicklighet att utbreda sig över en gråsten eller en gödselhög, än över ett stort snille». I sin blandning av moraliska reflexioner och biografika är den nog så tidstypisk; för kännedomen om särskilt Björnståhls ungdomstid är den emellertid värdefull.

Det goda omdöme, som en gång tillagts E. vid början av hans studier, svek honom måhända stundom. Men pressad av ett ogunstigt öde, som ej gav honom möjlighet att följa sin praktiskt naturvetenskapliga inriktning, blev dock E. till slutet en nitisk kyrkans tjänare. – Om E:s minnesalbum (jfr nedan) se inledning av Fehr.