Eugénie (C. Eugénie A. A. A.)

Eugénie (Charlotta Eugénie Augusta Amalia Albertina), prinsessa av Sverige och Norge, f. 24 april 1830 på Stockholms slott, d. 23 april 1889 där. Föräldrar: konung Oscar I och drottning Josephine, född prinsessa av Leuchtenberg. Konstnärligt, musikaliskt, kyrkligt och socialt verksam. HedLMA 1859; första HedLFrKA 1873. Ägde Fridhem på Gotland. – Ogift.

Prinsessan Eugénie, uppkallad efter sin morfar Eugen av Leuchtenberg, var Oscar I:s och hans drottnings fjärde och näst sista barn och deras enda dotter. Hon skriver själv om sin barndom: »Under mina barnaår hade jag aldrig någon jämnårig flicka till vän eller lekkamrat. Icke heller ägde jag någonsin en docka, utan lekte uteslutande gosslekar med bröderna». Särskilt roade sig de kungliga barnen i friheten på Tullgarn, där E. bl. a. botaniserade tillsammans med prins Gustaf, den av bröderna som hon särskilt slöt sig till. Kronprinsessan, från 1844 drottning Josephine, tog sig mycket an dottern. Som direkt handledarinna fick hon eljest moderns hovfröken (från 1828), fröken Karen Anker, av den kända adelssläkten i Norge, som sedan var hovmästarinna hos E. 1852–54. Vid Norge var hon mycket fäst och den norska upplagan 1950 av Ellen Hagens monografi om prinsessan E. ger nya bidrag till historien om E:s norska förbindelser. Sedermera kyrkoherden i Jakobs församling i Stockholm hovpredikanten dr J. G. Lundberg blev 1838 lärare för E:s syskon och henne själv. Det anses, att fröken Anker och Lundberg båda varit dominerande personligheter och att detta bidragit till att utveckla det drag av medvetet självutplånande, som kom att bli karakteristiskt för prinsessan E. Hon konfirmerades 25 okt. 1845 i Slottskapellet i Stockholm; hennes lärare var biskop J. A. Butsch. År 1835 hade den unga E. följt sin mor till Medevi, Strömstad och Kristiania samt 1843 sina båda föräldrar utrikes till mormodern, hertiginnan Augusta i München. Vid tiden för farfaderns död våren 1844 fick E., som då var 14 år, en svårare förkylning, som anses ha lagt grunden till hennes klenhet. Eljest var hon åren 1846–52 i farten som en vanlig ung prinsessa och roade sig med dans på maskeradbaler och andra nöjen. Hon beskrives bl. a. (Edholm, 1944) i febr. 1852, då hon på kronprins Karls maskerad dansade i spansk dräkt, såsom »mycket till sin fördel i rött och guld». Utan att alls ha samma briljanta utseende som sina bröder hade E. regelbundna drag och ett sympatiskt ansikte, behärskat av, såsom alla skildra det, stora, strålande, mörka ögon. Hon hade vackra händer och »hela hennes väsen skimrar av liv och godhet», heter det. Giftermålsförslag funnos givetvis, bl. a. uppges det, från Napoleon III (Lewenhaupt), ävensom tyska och danska prinsar, men förföllo alla, troligen emedan E. själv var ointresserad. Hon talade senare om sitt »sköna, oberoende liv». När Oscar II genomfört lagen om kvinnas myndighetsförklarande, var E. en av de första som begärde att förklaras myndig (De Geer, 1892).

Tidigt hade prinsessan E. utpräglade intressen, särskilt för konst och musik, liksom hon själv blev en utövande konstnär och tonsättarinna (kompositioner, se nedan). Särskilt brukade hon »göra musik» med prins Gustaf. Inom konsten åter utövade hon målning och teckning samt, med förkärlek, skulptur. Ett till modern 1853 dedicerat album med bibliska motiv, utförda i illumineringskonst med guld och färger, är ett fint klosterarbete (bild hos Hagen, 1929, vid s. 22). Hennes teckningar och akvareller, ofta med vardagsbilder från hovet, resor och utflykter, visa en glad och vänlig humor och ha ett kulturhistoriskt intresse liknande Dardels bekanta samtidsbilder. I större format utförda vackra bilder, nu på Prins Eugens Waldemarsudde, visa betydligt mer talang än en ren dilettants. Eljest blev, såsom anförts av hennes brorson prins Eugen – för vilkens konstnärliga anlag och utbildning hon i hög grad intresserade sig – just hennes kungliga börd ett avgjort hinder för hennes utbildning till mogen konstnär, detta speciellt i fråga om skulpturen. Då man på 1860-talet ännu hetsigt diskuterade i vanliga konstnärskretsar, huruvida kvinnliga modeller skulle uppträda i badbyxor eller inte, är det förklarligt, att drottning Josephine bestämt förbjöd, att dottern skulle få studera efter naken modell; endast vad små barnkroppar angick, upphävdes senare förbudet.

E. genomgick 1852 en svår kris till själ och kropp. Hennes älskade bror prins Gustaf avled hastigt i Kristiania och själv låg E. för döden. Prinsessan blev för många år framåt invalid i sin fot, hennes hälsa var därjämte knäckt för alltid. Hon skildras 1861, då hon var 31 år, som redan åldrad och med drag av lidande i det själfulla ansiktet, och tio år senare talar Dardel om henne som gul och mager, ehuru med något mindre »gravlikt» utseende än förut. Efter sin vistelse i »dödsskuggans dal» förändrades också prinsessans hela väsen. Hennes trosliv och dess yttringar i praktisk kärleksverksamhet blevo allt för henne. Så blev prinsessan E. framför allt »De lidandes furstinna», enligt C. D. af Wirséns 1886 skrivna, 1890 tryckta dikt. Samtidigt blev hon från 1860-talet också speciellt knuten till Gotland.

Hennes läkare, den framstående Magnus Huss, ansåg nämligen, att hennes bröstlidande skulle lindras av Gotlands milda klimat. Sitt första besök gjorde hon från 4 juni 1860, då hon under några månader var gäst hos konsul L. N. Enequist (SBL, 13, s. 516) på Länna. Redan denna sommar valde hon till framtida bruk en plats i Västerhejde sn, där hon inköpte några tunnland av Nygårds strandmark; platsen ligger sydväst om Visby, intill Högklint. Stället, som fick namnet Fridhem, fick sin första byggnad 1861 och, då denna blev för liten, ännu ett hus 1862. Prinsessan E. var, när hon 12 juni sistnämnda år anlände, så klen, att hon fick bäras i land i Visby, men hon tillfrisknade på Fridhem. På vintrarna åter bodde hon i sin våning på kungl. slottet i Stockholm, belägen i ett hörn av Logården. Alltmer tillbakadragen levde hon nu för sin konst och sin välgörenhet samt, då hälsan tvang henne att sluta modellera, blott för att göra gott. Hon utgav 1864 på franska ett litet häfte om svenska prinsessor (övers, s. å.) – rent konventionellt hållna skildringar – och s. å. sin översättning av ett tyskt arbete, M. F. Roos' »Korsets skola». Samtidigt var hon, i den mån krafterna gåvo hennes livliga natur möjlighet att visa sig, behärskad av önskan att roa sina kungliga brorsbarn, som hon tog mycket hand om. Man gjorde »levande bilder», åkte på hennes i rummen inredda rutschbana och förlustade sig på många sätt. Då Dardel 1866 besökte prinsessan, satt hon i »artistblus» och modellerade en soldat i lera, med uniformspersedlar som modell. Dardel, som fann soldatbenen mindre väl komponerade, ställde sig som modell och skildrar roande, hur de överraskades av änkedrottningen. Statyetten, en norsk hornblåsare, skickades på Dardels råd till Rörstrand och gjordes i parianporslin, och prinsessans ansikte lyste upp, när hon fann, att hon härigenom skulle få pengar att hjälpa en fattig familj. Mest bekant är E:s grupp av en hund och ett barn med rubriken »Kan du inte tala?», som utfördes å Gustavsberg. Hennes skulpturlärare var J. P. Molin. För drottning Josephines privata kapell modellerade E. en allegori av Tron samt apostlarna Petrus och Paulus. I nov. 1873 kunde Dardel meddela prinsessan, att konstakademien utsett henne till första hedersledamot. I sin våning på slottet höll E. även musiksoaréer; bl. a. hade hon fru Lotten Edholm, född von Heijne, till musikvän.

E:s vidlyftiga och storartade filantropiska arbete blev i första hand knutet till Gotland. Fridhem, där snart en vacker trädgård och park växte upp, blev ett centrum för social verksamhet. År 1866 uppfördes därinvid Fridtorp nr 1, barnhem för gossar, följt 1869 av Fridtorp nr 2, ett barnhem för flickor. E., som personligen följde allt, bildade »skyddsföreningar» i Visby och Västerhejde. Genom att sälja sin farmor drottning Desirées juveler fick E. råd att uppföra Gotlands sjukhem för obotligt sjuka, invigt 1869. Hon bildade 1875 en understödsförening för öns västkustfiskare samt tog, jämte biskop L. A. Anjou, 1881 initiativet till Visby stadsmission. Hennes väninna sedan många år fröken Adéle Rudenschöld hjälpte henne att 1885 bilda en sammanslutning, som från 1888 hette Gotlands djurskyddsförening. Likaledes tänkte prinsessan på de blinda, på fattiga studerande och andra hjälpbehövande. Hon tog sålunda bl. a. verksam del i att stödja Fjellstedtska skolan i Uppsala och intresserade sig också för Lapplandsmissionen.

Även under sin »vinterfångenskap» i Stockholm var den klena prinsessan oavlåtligt verksam. Det är en naturlig sak, att E., som hade en varmt katolsk moder, själv var vidsynt och tolerant och koncentrerade sig kring det väsentligt kristna, medan hon inte det minsta intresserade sig för lärostrider. Själv hade hon utgått dels ifrån Thomas a Kempis, vars uppbyggelseskrift modern satt i hennes hand, dels från den väckelse, som utgick från C. O. Rosenius' predikningar i Betlehemskyrkan. Bekantskapen med Rosenius' förkunnelse förmedlades av hennes hovfröken Josephine Hamilton (sedan friherrinna Rudbeck). När vintern 1878–79 den engelske väckelsepredikanten lord Radstock (jfr SBL, 12, s. 719) var i Stockholm, predikade han bl. a. nyåret 1879 hos prinsessan E.

E. blev 1879 ordförande i en förening för vård av fattiga, obotligt sjuka, lytta och vanföra barn; ett hem öppnades 1882 i Sundbyberg, 1886 utbytt mot det alltjämt bestående Eugeniahemmet i Solna. För egen del fordrade E. minsta möjliga och hade, även på grund av sjukdomen, små behov. Lewenhaupt skildrar hennes middagsmat, då hon på resa till Gotland låg över på Sjöholm: litet kokta morötter och en kopp ljumt vatten. Oscar II såg med viss oro, att hennes arvsandelar efter bl. a. farmodern helt offrades för välgörenheten och sökte förmå henne att för familjen bevara något av arvet efter drottning Josephine. Detta respekterade prinsessan och i sitt testamente, undertecknat 1885 (orig., sign. I. e. 28, K. biblioteket), bestämde hon, att av förmögenheten (omkr. 1 ½ million) skulle 2/3 gå till brorsönerna, medan återstoden delades mellan de olika barmhärtighetsinrättningar, vilka hon skapat och så livligt intresserat sig för. Efter sin långa sjukdomstid avled prinsessan E. stilla på Stockholms slott våren 1889, natten innan hon skulle fyllt 59 år.