Henrik Curio

Curio, Henrik, f. 13 okt. 1630 i Erfurt, t U jan. 1691 i Uppsala. Föräldrar: Kristoffer Curio och Kristina Mensing. Studerade i Erfurt. Anställd hos boktryckaren Johan Janssonius d. ä. i Amsterdam 1643—60; förestod dennes tryckeri och bokhandel i Stockholm och Uppsala 1648—60; student vid Uppsala universitet 23 maj 1649; erhöll privilegium att för J. Janssonius vara Uppsala universitets bokhandlare 10 febr. 1656 och K. fullmakt som universitetsbokhandlare och boktryckare 26 aug. 1659 samt K. privilegium härå 9 apr. 1661; av universitetets konsistorium dömd tjänsten förlustig 20 jan. 1675, vilken dom bekräftades av Svea hovrätt 18 juli 1685 och av K. M:t 12 apr. 1693; boktryckare hos Olov Rudbeck d. ä. enligt K. brev 6 okt. 1685; berättigad att biträda universitetets boktryckare enligt kanslersbrev 21 juni 1687.

Gift 12 sept. 1671 i Uppsala med Disa Jakobsdotter Rudbeck, f. 1639 i Stockholm, f 18 juli 1697 i Uppsala, dotter till professorn vid Stockholms gymnasium Jakob Johansson Bose Rudbeck och änka efter språkmästaren vid Uppsala universitet Ambrosio Frediani.

I fädernestaden Erfurt, vars råd hans förfäder tillhört, undervisades C. av den framstående teologen, professor Johannes Matteus Meyfart, som lade grunden till hans osedvanligt ingående kunskaper i levande såväl som döda språk. Redan vid tretton års ålder kom han i tjänst hos den framstående bokhandlaren och boktryckaren Johan Janssonius d. ä. i Amsterdam, på vilkens uppdrag han tid- vis uppehöll sig i England, Frankrike och Tyskland. Om C. härunder arbetat som boktryckare eller endast förmedlat bokaffärer är obekant. Då Janssonius 1647 erhöll tillstånd att upprätta filialer i Stockholm och Uppsala, utsågs C. att förestå dessa. Någon större omfattning fick likväl icke denna verksamhet, därför saknades i det dåtida Sverige alla förutsättningar. C. kunde följaktligen åtaga sig också andra uppgifter av samma art. Sålunda förestod han tidvis i Uppsala, där han huvudsakligen synes ha uppehållit sig, privata tryckerier åt professorerna Johannes Loccenius och Johannes Schefferus. 1656 utkom det sista arbetet på Janssonius' tryckeri i Stockholm, och saimna år blev C. den förste innehavaren av-Uppsala universitets privilegium att bedriva egen bokhandel och kvarstannade sedan i Uppsala. Ovisst är dock, om han begagnat sig av sina rättigheter. Två år senare påtalades i varje fall bristen på bokhandlare i Uppsala. Sannolikt ansågs rörelsen ej löna sig, så länge den ej var förenad med ett tryckeri.

Då C. 1659 erhöll Janssonius' uppdrag att från Sverige begiva sig till Rom, där en språkkunnig boktryckare behövdes, väcktes bland professorerna i Uppsala ett förslag, att man skulle söka förmå C. kvarstanna där. Som mellanhand tjänstgjorde därvid Olov Rudbeck d. ä., hos vilken C. vid denna -tid var bosatt, och han förmådde denne att efter någon tvekan emottaga anbudet. Härvid synes emellertid Rudbeck ha förespeglat C. större ekonomiska fördelar, än universitetet kunde giva. I stort sett reglerades dock C: s ställning genom ett K. brev 9 apr. 1661 i enlighet med de villkor, han själv uppställt — redan två år tidigare hade han erhållit fullmakt att vara universitetets boktryckare. Han erhöll sålunda monopol på boktryckeriet i Uppsala och på all bokhandelsrörelse där och i huvudstaden, frihet från alla utskylder till staden samt ett understöd på 20 tunnor spannmål, som senare höjdes till 100 tunnor. I övrigt var avsikten, att rörelsen i huvudsak skulle bära sig själv.

Efter att till en början endast ha haft universitetets illa medfarna typförråd att tillgå, erhöll C. 1663 ett lån av akademien på 300 rdr, vilket satte honom i stånd att inköpa Janssonius' nedlagda tryckeri i Stockholm. Med hjälp härav tryckte C. under ett decennium ett för tidens förhållanden betydligt antal böcker, bland vilka — frånsett den akademiska litteraturen — främst märkas arbeten av O. Rudbeck, J. Schefferus och O. Verelius. Försäljningen av dé tryckta verken gick emellertid synnerligen dåligt, medan omkostnaderna voro stora. Härigenom undergrävdes snart C: s redan förut svaga ekonomiska ställning, vilket gjorde det omöjligt för honom att låta typförrådet undergå en nödvändig successiv förnyelse. I. dessa missförhållanden ha vi att se orsaken till hans plötsliga fall.

Redan 1670 framförde M. G. De la Gardie som universitetskansler anmärkningar mot C: s otydliga tryck men lovade, då konsistoriet framhöll dennes svåra ekonomiska ställning, att söka utverka ökat statsanslag, ett löfte, som dock. icke förverkligades. Tvenne år senare påbjöd kanslern en sträng inspektion av C: s tryckeri under motivering, att »det haver länge varit klagat både av höge och låge, huru elakt tryck han bruker i allt det han upplägger, och nu så utnött, att ingen snart kan läsat». Någon förbättring syntes likväl icke till, varför De la Gardie på antikvitetskollegiets begäran i febr. 1674 påyrkade vidtagandet av strängare åtgärder mot C. Konsistoriet föranstaltade nu noggranna undersökningar, vilka hade till följd, att C. 20 jan. 1675 för försumlighet dömdes tjänsten förlustig. Han skulle dessutom till universitetet återställa såväl dettas eget typförråd som den penningsumma,, han erhållit i lån. På grund av vissa tillmålen, som C. under processens gång riktat mot E. Benzelius d. ä., dömdes han därjämte till böter och fjorton dagars fängelse.

Den långa strid, som följde, innan processen slutligt avdömdes, har mer än något annat bidragit att föra C:s namn till eftervärlden. Genom släkt- och vänskapsförbindelser knuten till den Rudbeckska familjen, ägde C. i den inflytelserike Olov Rudbeck en förespråkare, som var beredd att med alla medel kämpa för upphävandet av en dom, vars berättigande han icke ville erkänna. Med stor fyndighet hävdade Rudbeck C: s oskuld, främst genom att starkt framhäva de ovanligt svåra yttre förhållanden, under vilka han arbetat, medan motståndarna ivrigt betonade hans »vårdslöshet och egennyttighet». Den i sina detaljer föga uppbyggliga striden, som å ömse håll fördes med stor hätskhet, hör emellertid mera hemma i Rudbecks än i C: s historia och fick sin egentliga prägel därav, att den blev själva tillspetsningen av den redan tidigare utbrutna striden mellan den förre och ^konsistoriets majoritet. Tack vare Rudbecks stridbarhet och hans stora inflytande hos De la Gardie drog rättegången, som klagovägen överförts till hovrätten, ut i över tio år. Då domen äntligen föll år 1685, fastställdes avsättningen, medan frihetsstraffet upphävdes, ett utslag, som senare också fastställdes av K. M:t.

Under den långa rättegången hade C. utan avbrott fortsatt sin verksamhet i Uppsala och bland annat tryckt första delen av Rudbecks Atlantica. Den senare, som ansåg sig hava ett visst .mora- liskt ansvar för C: s försörjning och väl också fruktade ett avbrott i utgivandet av sitt nyssnämnda storverk, utverkade nu K. tillstånd att med G. som ledare uppsätta ett eget tryckeri. Två år senare skaffade han dessutom sin skyddsling rätten att emottaga det akademiska tryck, som den ordinarie boktryckaren icke medhann, vilket väl i någon mån kan betraktas som en upprättelse. Sina sista levnadsår ägnade C. nu huvudsakligen åt Rudbecks tjänst, och i dennes hus fann han också en fristad.

Om C: s personlighet veta vi så gott som intet. Själv framträdde han föga under den långvariga processen utan lät Rudbeck sköta denna, utfallen mot Benzelius tyda dock på en viss stridbarhet. Att han icke saknade bildning framgår dels av den plats han erhöll i den Rudbeckska familjekretsen, dels av hans omtalade stora språkkunskaper — han kunde sålunda utom sju levande språk också latin, grekiska och hebreiska. I vad mån det dåliga tryck, han tidvis presterade, berodde på bristande samvetsgrannhet eller endast de svåra tidsförhållandena, låter sig icke avgöras. De lovord, C. erhöll från i denna fråga mer opartiska män än Rudbeck, såsom J. Schefferus och E. Figrelius-Gripenhielm, liksom den omständigheten, att tryckandet ?av den stora Atlantican anförtroddes åt honom och att han väl skilde sig från denna uppgift, tala snarast för det senare alternativet. Att C. icke förstått att hålla sitt tryckeri i den ordning, som fordrades, framgick dock av undersökningarna på 1670-talet. Eftervärldens intresse för C: s person knyter sig främst till den omständigheten, att ett flertal av den svenska stormaktstidens mest kända vetenskapliga arbeten utgått från hans tryckeri.