Zachris d.ä. Cygnæus

2. Zachris Cygnæus d. ä., den föregåendes son, f. 1 nov. 1733 i Mäntyharju, d. 5 apr. 1809 i Borgå. Elev i trivialskolan i S:t Michel 1748; gymnasist i Borgå 1750; student i Åbo 1 mars 1754; disp. 19 maj 1756 (Dissertatio academica vindicias providentiæ divinae contra exceptiones deistarum continens; pres. J. Kraftman) och 23 juni 1756 (Theses miscellaneæ; pres. P. Kalm); fil. magister 2. aug. 1757. Prästvigd 15 mars 1755; kaplansadjunkt i Lovisa 1755—juni 1764; tillika bataljonspredikant vid Nylands infanteriregemente 27 mars 1759; v. pastor och substitut för sin fader i Mäntyharju 1 okt. 1763; amanuens vid episkopalvisitationen 1764; kaplan i Helsingfors 26 febr. 1772 (tillträdde aldrig); ånyo v. pastor i Mäntyharju 8 apr. 1773; regementspastor vid Nylands infanteriregemente 6 juni 1774; kyrkoherde i Mäntyharju 15 juli 1775; kyrkoherde i Lovisa, Pyttis och Elimä 12 apr. 1780; prost 6 dec. 1780; inspektor för trivialskolan i Lovisa; förordnades 3 aug. 1789 att sörja för själavården i den ryska delen av Pyttis församling; domprost i Borgå 18 jan. 1791; biskop därstädes 31 aug. 1792; ledamot av kyrkohandbokskommittén 1793; bevistade riksdagen 1800 och var därunder bl. a. ordförande i ecklesiastikdeputationen och ledamot av ekonomiutskottet. Teol. doktor i Uppsala 6 juni 1793; LVO 1800; KNO 1805; erhöll SrtAO1kl 1808; ledamot av Sällskapet pro fide et christianismo.

Gift 1) 23 dec. 1761 med Helena Dorotea Willström, d. 1770, dotter till rådmannen Henrik Willström; 2) 8 juni 1773 i Sibbo med Emerentia Enhielm, f. 28 okt. 1752 i Helsingfors, d. 31 mars 1825 i Borgå, dotter till räntmästaren Anders Hellenius, adlad Enhielm.

C:s begåvning låg tydligen mest åt det praktiska hållet. Efter en kort studietid i Åbo lät han prästviga sig och blev kaplansadjunkt i Lovisa. Sedermera fortsatte han visserligen sina universitetsstudier och disputerade 1756 för graden. Men hans avhandling, som är helt kort, innehåller blott några aforistiska teser skrivna eller inspirerade av Per Kalm och saknar alldeles vetenskaplig betydelse. Under många år var C. adjunkt hos sin sjukliga fader i Mäntyharju och gjorde sig där väl förtrogen med lantprästens kall. Han ivrade mycket för folkundervisningens höjande och torde i detta avseende ha uträttat åtskilligt av värde. I Mäntyharju översatte han även Göttingen-teologen J. P. Millers »Bibliska historia» till finska. Boken, söm trycktes 1774 i Stockholm, blev omtryckt och utgick i nya upplagor. Enligt tidevarvets sed ägnade C. intresse jämväl åt ekonomiska företag och gick gärna församlingsborna till handa med nyttiga råd. På 1750-talet började allmogen både i Mäntyharju och kringliggande socknar »tänka uppå kärruppodlingar och till sin egen båtnad och hela landets högsta förmån likasom föra krig emot oländiga och onyttiga fläckar och ohyggliga frostnästen». Dessa strävanden uppmuntrades framgångsrikt av C. Då han år 1780 flyttade från Mäntyharju, kunde han också påstå, att det icke fanns något hemman och knappast någon torpare i hela församlingen, som ej hade en större eller mindre kärrodling. Ett vittnesbörd om den ingående kännedom, C. förvärvade om sin hemsocken, är hans i senare tid tryckta skildring därav.

I församlingsvården hade C. att kämpa med samma svårigheter som fadern till följd av församlingens delning i en rysk och en svensk hälft. År 1770 avbröts plötsligt all förbindelse mellan de båda sockenhalvorna på grund av fruktan för pestsmitta. C. måste lämna hus och hem, sina barn och sin sjuke fader i prästgården på ryska sidan och flytta över på den svenska. Först 1772 återställdes församlingsgemenskapen. Efter faderns död fick C. efter att en kort tid ha innehaft en annan kyrklig tjänst återvända till Mäntyharju som kyrkoherde. Till hans stora glädje stadfäste ryssarna även för framtiden församlingens samhörighet i kyrkligt avseende.

Av stor betydelse för C:s' bana blev 1788—90 års ryska krig. Då detta utbröt, var han sedan några år kyrkoherde i Lovisa, Pyttis och Elimä. I denna egenskap kom han i närmare beröring med Gustav III. Konungen gav honom nämligen i uppdrag att taga hand om församlingsvården även i den ryska delen av Pyttis församling, vars kyrkoherde Fabian Bergstein tagits i fängsligt förvar av G. M. Armfelt, antagligen på grund av svenskfientligt uppträdande. Av själva uppdraget blev intet, då svenskarna måste draga sig tillbaka. Men C. hade, tydligen genom att ställa sig på de kungatrognas sida, förvärvat konungens ynnest. År 1791 utnämndes han till domprost i Borgå med förbigående av Magnus Jakob Alopæus, och året därpå blev han biskop, sedan Paul Krogius dött under riksdagen i Gävle. Även nu visade han sig som en duktig och praktisk präst, väl bevandrad i allt som rörde den vanliga prästerliga tjänstgöringen. Han höll flitigt visitationer, ehuru han fann resorna tröttsamma, ty han menade, att kyrkans tjänare ej finge räkna sitt liv dyrt att uppoffras i Kristi dyrt köpta församlings tjänst. Särskilt ivrade han för folkundervisningen och satte sig in i prästernas ekonomiska angelägenheter. Däremot vill det synas, som om han icke hade någon fallenhet för de administrativa göromålen i domkapitlet. Och han tyckes ej heller ha ådagalagt någon särskild förståelse för den högre bildningen, som eljest omhuldades i stiftsstaden och till vars höjande flera av hans företrädare väsentligt bidragit. Så ser man t. ex. tydligt, att han ej intresserat sig för gymnasiebibliotekets förkovran, även om han någon gång skrivit indignerade ord om dess förfall.

C. var en framstående andlig vältalare, och hans predikogåvor voro kända över hela riket. Som representant för sitt stift vid Uppsala mötes 200-årsjubileum 1793 — då han även blev teologie doktor — höll han en festpredikan över »Det stora glädje ämnet för Guds församling i Svea land». Det har påståtts, att detta tal skulle röja inflytande av modernare strömningar inom kyrkan (Helander), men detta torde knappast vara förhållandet. C. stod i motsats till sin yngre son Johan Henrik Cygnæus (se denne) på traditionell grund. Hans jubileumspredikan genomandades också av gammaldags fromhet och strängt biblisk gudsfruktan. Inför ett prästmöte, som 1794 samlades i Borgå, höll C. ett annat uppmärksammat andligt tal, »De flore ecclesise per ministerium verbi promovendo». Mötet begärde, att talet skulle tryckas på prästerskapets bekostnad, vilket dock ej torde hava skett.

Under sin biskopstid hade C. svårt att draga jämnt med sin mindre lycklige medtävlare domprosten Alopæus. Felet var knappast enbart Alopæus'; C. var näppeligen så mild och from, som man velat göra gällande. Den allmänna meningen har alltför mycket påverkats av en av hans sonson Fredrik Cygnæus framlagd redogörelse för tvisterna mellan de båda prelaterna och kanske också av Karl Fredrik von Bredas vackra porträtt. Om C. framträder mindre, berodde det nog till en del på en viss långsamhet och inaktivitet i lynnet, ej blott på kristlig ödmjukhet och from tillbakadragenhet. Detsamma gäller om hans insatser i det allmänna kyrkliga och politiska livet. Vid riksdagen i Norrköping var han ordförande i ecklesiastikdeputationen och medlem i ekonomiutskottet men gjorde sig knappast i högre grad gällande. Icke desto mindre gick det honom tydligen något till sinnes, att ej han utan prosten Johan Lagus i Iisalmi invaldes i hemliga utskottet. Som orsak därtill anger han själv, att han icke åtnjöt biskop Olof Wallquists förtroende.

Även uppfattningen om C:s' roll under kriget 1808—09 torde behöva en motsvarande korrigering. Enligt en föreställning, som återgår på sonsonens apologi, skall han icke endast med sorg i hjärtat ha följt händelsernas utveckling utan även förhållit sig mycket reserverad, medan hans domprost däremot såsom man velat påstå gick fienden till mötes mer än nödigt var. Borgå domkapitels cirkulärbrev under den fientliga invasionen giva ej stöd för denna uppfattning. Och man får ej heller glömma, att C:s' son Zachris, som hela tiden stod i livlig kontakt med sin åldrige fader, i tidens stora fråga mycket avgjort tog parti och förordade underkastelse under den övermäktiga fienden. Redan i apr. 1808 mottog biskopen själv en rysk orden. Det var också endast ålderdomssvaghet, som hindrade honom att deltaga i Borgå lantdag. Han dog blott några dagar efter dess öppnande.