Frans Johan Wilhelm Dahl

1. Frans Johan Wilhelm Dahl, f. 24 dec. 1825 i Karlshamn, d. 7 mars 1888 på Sabbatsbergs sjukhus. Föräldrar: handlanden Peter Dahl och Elna Katarina Jubel. Elev vid Karlshamns trivialskola; student i Lund 7 febr. 1843; disp. 15 nov. 1843 (Legendee suecanae, p. XI; pres. J. E. Rietz); fil. kand. 18 dec. 1847; disp. 21 dec. 1847 (Fabula Caroli Magni suecana; pres. E. S. Bring); fil. magister 22 juni 1850; företog med statsunderstöd utrikes resor för språkstudier 1879 och 1880. Började lärartjänstgöring 1845; duplikant inom rektorsklassen vid Karlshamns läroverk 1845 och från ht. 1847; tf. rektor därstädes ht. 1853 och vt. 1855—vt. 1858; avlade praktiskt undervisningsprov för rektorsbeställning 17 nov. 1855; kollega vid Karlshamns läroverk 6 febr. 1856 (tilltr. 1 maj); bestred undervisningen i rektorsklassen från 24 apr. 1857 till årets slut; befriad från disputationsprov 27 mars 1858; rektor vid Sölvesborgs l. elementarläroverk 6 okt. 1858 (tilltr. 1 maj 1859); justitie(stats)ministerns tryckfrihetsombud i Sölvesborg från 14 nov. 1862; ledamot av Blekinge läns landsting 1871—76, 1878, 1883 och 1885—87 och var därunder bl. a. ordförande i hälsovårdsutskottet 1871—76 samt ledamot av budgetutskottet 1872 och av beredningsutskottet 1878, 1883 och 1885—87; ledamot av riksdagens andra kammare för Karlshamn och Sölvesborg 1872 och 1878—81 samt av dess första kammare för Älvsborgs län 1883—88 och var därunder bl. a. ledamot av bevillningsutskottet 1884—88 och av opinionsnämnden 1885 samt valman vid justitieombudsmansvalen 1884—1887 A och vid fullmäktigevalen 1885—86 och 1887 B; medarbetare i Nya dagligt allehanda (sign. Dl); stiftare av föreningen Svenska arbetets vänner 1880 och redaktör av dess organ Tidskrift för svenska näringarne dec. 1880—1881 och Veckobladet 14 jan.—2 juni 1882; ledamot av tullkommittén 21 maj 1880—18 febr. 1882 samt av kommittén angående differentialtullar 18 aug.—15 dec. 1886; vald till statsrevisor 1888. RNO 1874.

Gift 1) 13 aug. 1851 med Emilia Gustava Drakenberg, f. 28 aug. 1826 i Karlshamn, d. 24 apr. 1853 därstädes, dotter till stadsläkaren Gustav Adolf Drakenberg och Gustava Andreetta Santesson; 2) 6 nov. 1859 i Sölvesborg med Gertrud Johanna Karolina Möller, f. 28 febr. 1833 i Kristianstad, d. 2 jan. 1861 i Sölvesborg, dotter till löjtnanten, sedermera majoren Nils Jakob Möller och Anette Hedvig Fogelklou; 3) 9 juni 1862 i Sölvesborg med Anna (Nanna) Wickenberg, f. 4 sept. 1837 i Sölvesborg, d. 13 maj 1878 därstädes, dotter till borgmästaren Karl Fredrik Wickenberg och Anna Sofia Herman.

D. blev vid aderton års ålder student i Lund, där han delade sin tid mellan klassiska och moderna språk, estetik och naturvetenskaper. Hans rediga och klara huvud assimilerade detta mångsidiga vetande till en gedigen bildning. Vorden elementarlärare drev han alltjämt enskilda fysiska och kemisk-tekniska studier, som han visste att göra fruktbringande i det praktiska livet, där han togs i anspråk som teknisk rådgivare inom olika industrier och yrken. D. strävade att väcka industriidkarnas håg att inom yrkena tillämpa naturforskningens resultat, experiment i utlandet borde man följa med uppmärksamhet och städse söka vinna säkrare, bättre och billigare arbetsmetoder. För att själv bidraga härtill utgav D. 1852 en »Handbok i galvanoplastik». Att D. i så hög grad ägnade sig åt det praktiska livets angelägenheter, berodde till en del därpå, att han utgått från Karlshamns lärdomsskola, där enligt gammal tradition stor vikt lagts vid de moderna bildningsmedlen, naturvetenskap och levande språk. Genom resor i utlandet vidgade han även sin synkrets. — Sedan D. 1872 blivit riksdagsman, sökte han genast ehuru förgäves skaffa förmåner åt de städer, han representerade: åt Karlshamn en teknisk skola, åt Sölvesborg en bättre hamn. Redan nu uttalade han en förhoppning, att »den betryckta svenska industrien» snart måtte vinna kraftigare understöd av staten. De små, arbetarna, betraktade han som »de i egentlig mening konserverande elementen i samhället». Deras bildning borde främjas, deras politiska och kommunala inflytande höjas.

Först sedan D. efter några års frånvaro 1878 återvänt till riksdagen, upptog han den tullpolitiska agitation, som framför allt gjort honom bemärkt i vår riksdagshistoria. Hans mod nedslogs ej av de härskande frihandelsvännernas motstånd. En hans motion 1879 om förhöjd tull på läder vann icke framgång, ehuru den bifölls av andra kammaren. »Det går en stark frihandelsvind genom bevillningsutskottets betänkande», klagade D. i kammaren. Det blev hans livsuppgift att få den vinden att vända sig. I det syftet var han ivrigt verksam även som skriftställare. År 1879 utkom D: s första tullpolitiska skrift: »Hvad vilja våra protektionister?», vilken ställde honom i främsta ledet bland den tullskyddsvänliga rörelsens ledare. Enligt D. och hans meningsfränder berodde den tryckta ekonomiska ställningen inom landet om ej helt och hållet så dock i väsentlig mån på den dåvarande frihandels vänliga tullagstiftningen. För att bekämpa denna bildade han och andra tullvänner 1880 en förening med namnet Svenska arbetets vänner. D. invaldes i dess styrelse och utgav dess organ Tidskrift för svenska näringarne, senare Veckobladet, vars innehåll till stor del flöt ur hans penna. Även på annat sätt tog han livlig del i den protektionistiska rörelsen samt dess möten med tal, resolutioner och adresser. År 1880 hade D. väckt motion om en utredning av de svenska näringarnas tillstånd och erhöll samma år plats i en redan förut sittande tullkommitté, som fick övertaga denna uppgift. Mot kommitténs av fribandelsmajoriteten dikterade betänkande reserverade sig D. och hans meningsfränder. D. utgav också som ett supplement till betänkandet: »Svenska industriens vittnesbörd om sig sjelf» (1883), såväl en kritik av vissa av kommitténs åtgärder som huvudsakligen en samling av till kommittén ingångna enquêtesvar från olika näringsidkare. D. och hans medreservanter lade stor vikt vid handelsstatistiken och drogo av denna den slutsatsen, att konsumtionen i växande grad överstigit produktionen, ett förhållande, som enligt deras förmenande lett till minskade arbetstillfällen, fattigdom och ökad skuldsättning till utlandet. I likhet med andra länder borde. vi i en tullagstiftning, avpassad till skydd för det inhemska arbetet, finna ett verksamt medel att trygga det ekonomiska välståndet. Sin uppfattning utvecklade D. närmare i »Betraktelser öfver Sveriges handelsbalans under ett hälft sekel» med åtföljande grafiska tabeller över rikets in- och utförsel 1829—1879. D:s tullpolitiska åskådning, som alltid framfördes med måtta och sans, parade med övertygelsens värme, grundade sig på vidsträckta studier i den statsekonomiska litteraturen och av Sveriges och, andra länders ekonomiska utveckling. I ej ringa grad var den påverkad av den samtida tyska protektionismens argument. D. framhöll särskilt, att England övergått till frihandeln, sedan dess industriella övervikt grundats: varje tullskydd vore då ej endast obehövligt utan skadligt för dess industri. Karakteristisk för D:s uppfattning var hans ofta anförda sats: handelns uppgift är att tjäna produktionen och icke att upphäva sig till härskare över produktionen. Industritullarna hade från början legat D. närmast om hjärtat, ja, han hade betraktat livsmedelstullarna i deras egenskap av råämnestullar som hinderliga för industrien. Men redan före 1880-talets mitt övergav han denna uppfattning. I skriften »Sveriges handelspolitik» proklamerade han 1885 sin principiella anslutning till jordbrukstullarna. Numera höll han före, dels att tullavgifter å spannmål för konsumenten ej medförde en motsvarande och likformig förhöjning av brödpriset, dels att industrierna alltjämt skulle föra ett tynande liv, om de ej som avnämare hade att påräkna en jordbrukarklass med stark köpkraft.

Inom riksdagen arbetade D. med framgång för den sammanslutning av industri- och jordbrukstullarnas vänner, som till slut skulle hemföra segern åt protektionismen. Ett uttryck fick denna sammanslutning i den stora tullmotion, som 1886 frambärs i första kammaren av D. samt K. E. Casparsson och P. Reuterswärd. Motionen vann dock ej framgång, och den seger, som i mars 1887 syntes skola tillfalla tullvännerna, gjordes om intet genom upplösningen av andra kammaren och frihandlarnas därpå följande valseger. När höstvalen samma år och Stockholmsvalets upphävande omsider bragte protektionisterna seger, syntes D:s tid vara kommen. Han hörde till de riksdagsmän, med vilka D. A. G. Bildt i början av 1888 på konungens uppdrag rådförde sig i anledning av den nya ministärbildningen. Men just då segern var vunnen, satte döden en gräns för hans politiska bana.

Liksom frihandeln enligt D:s mening alltför hastigt och obetänkt genomförts, var detsamma fallet med den fulla näringsfriheten: borttagandet av kompetenskraven för yrkesidkare hade lett till avtagande yrkesskicklighet. I försvarsfrågans debatterande deltog D. föga. Dock uppträdde han emot 1883 års härordningsförslag, då han underkände dess princip: värvad stam och beväring. Han ogillade ock »köpet» av ökat försvar för efterskänkta grundskatter: »Det bjuder mig emot att medgiva liksom att fordra betalning för den medborgerliga plikten att försvara sitt land.»

D. var en synnerligen dugande lärare och en nitisk skolchef. Vid hans bortgång vittnades, att hans medlärare i honom sett en faderlig vän, till vilken de alltid kunnat vända sig med fullt förtroende. Hans energi skaffade Sölvesborgs lilla läroverk förträffliga lokaler. I likhet med åtskilliga andra samtida skolman i riksdagen, t. ex. O. E. L. Dahm och Abr. Rundbäck, var D. vän av en vidgad realbildning på de klassiska studiernas bekostnad. Undervisningen borde göras mera direkt gagnelig för det praktiska livet. Modersmålet jämte något modernt språk var enligt D:s tanke lämpligare som grundläggande språk än latinet. I sin iver drevs han härvid till betänkliga överdrifter. »För de vetenskapliga sysselsättningarna», kunde han säga, »torde latinet numera vara överflödigt.» D. var även en principiell anhängare av tanken på folkskolan som bottenskola.