Tillbaka

Samuel Enander (Gyllenadler)

Start

Samuel Enander (Gyllenadler)

Biskop

1. Samuel Enander, adl. Gyllenadler (men begagnade alltid sitt ursprungliga namn), f. 20 sept. 1607 i Västra Eneby sn (Ög.), d. 17 dec. 1670 i Linköping. Föräldrar: prosten Nicolaus Petri och Elin Jönsdotter. Student vid Uppsala univ. okt. 1626; fil. magister där 13 mars 1632; lektor i logik vid Linköpings gymnasium 1634; student vid Leidens univ. 21 maj 1637; prästvigd i Linköping 21 dec. 1638; lektor i praktisk filosofi vid nämnda gymnasium 1639; andre teol. lektor och kyrkoherde i Rystad, Linköpings stift, 1641; kyrkoherde i Söderköping och Skönberga samt kontraktsprost i Hammarkind 25 nov. 1643; hovpredikant hos drottning Kristina 1647; superintendent vid svenska armén och garnisonerna i Tyskland, med bibehållande av Söderköpings pastorat, 27 juni 1648; superintendent i Kalmar stift 7 sept. 1650 (tilltr. 1651); biskop i Linköpings stift 1 juni 1655 (tilltr. 1656); adlad 1 maj 1658. Led. av prästeståndet vid riksdagarna 1640, 1647, 1650, utskottsmötet 1651, riksdagarna 1652, 1654, 1655, 1688 samt tillika talman vid utskottsmötet 1658, båda riksdagarna 1660 och riksdagen 1664; led. av kyrkolagskommissionen 1658.

G. 1) 10 dec. 1637 m. Margaretha Jonsdotter, f. 4 april 1621, d. 6 dec. 1651, dotter av biskopen i Linköping Jonas Petri Gothus och Elisabeth Olofsdotter; 2) 3 maj 1653 m. Brita Nilsdotter, begr, 21 maj 1691 i Linköping, dotter av superintendenten i Kalmar Nicolaus Eschilli och Brita Hansdotter.

Som kyrkoherde i Söderköping kom E. snart att inleda nära förbindelser med den på det närbelägna Stegeborg bosatte pfalzgreven Johan Casimir och dennes söner. I synnerhet kom han att stå Karl Gustav mycket nära. Säkerligen var det på Karl Gustavs tillskyndan, som E. 1647 kallades till hovpredikant hos drottning Kristina. När Karl Gustav i trettioåriga krigets elfte timme 1648 förordnades till generalissimus över svenska armén i Tyskland, kallade han E. till superintendent vid armén. E. avböjde först kallelsen, men Karl Gustav ordnade så, att han fick förena sin nya befattning med kyrkoherdetjänsten i Söderköping. I Tyskland gjorde han efter westfaliska fredens inträdande Karl Gustav sällskap till bl. a. Nürnberg. Karl Gustav, som fått Öland i förläning och under åren före sin tronbestigning residerade på Borgholms slott, utverkade två år senare E:s utnämning till superintendent i Kalmar, trots att det högsta röstetalet vid valet uppnåtts av Johannes Terserus, som var en av den adelsfientliga oppositionens främsta ledare, och senare är bekant som E:s vederdeloman.

E. å sin sida kunde också göra Johan Casimir och hans söner gentjänster. Av mindre betydelse var väl, att E. 1646 lämnade Johan Casimir tvenne lån på 360 rdr, som återbetalades av hertig Adolf Johan först 1661, då summan med »intresse» vuxit till 900 rdr. Viktigare var, att E. i Linköpings biskopsgård under ett halvår 1659 hos sig hyste Karl Gustavs naturlige son sedermera greve Gustaf Carlsson med dennes hovmästare Erik Lindeman (Lindschöld) samt övrig uppvaktning och betjäning. Även med Adolf Johan var E. förenad i varm vänskap, vilket förklarar E:s kamp i prästeståndet vid riksdagen i Stockholm 1660 för respekterande av Karl Gustavs testamente även i dess bestämmelser angående Adolf Johans ställning i riksstyrelsen. E. anmodades också att förrätta Karl Gustavs jordfästning liksom vigselakten mellan Adolf Johan och Elsa Elisabeth Brahe.

Karl Gustavs uppskattning av E. vilade på saklig grund. E. var en rikt begåvad, skicklig och energisk kyrkoman. Någon större insats som superintendent för svenska armén i Tyskland hann han dock icke göra, då han icke nådde fram till armén förrän fred slutits. I Kalmar gjorde han däremot betydelsefulla insatser. E. kan räknas som den andre grundläggaren efter J. Rothovius av Kalmar gymnasium. Vid sin ankomst till Kalmar fann han skolan vara svårt förfallen – under sex eller sju år hade ingen examen hållits. Då kan man tänka sig hurudant tillståndet skall vara, klagar han i ett brev till Axel Oxenstierna. E. önskade nu placera skolrektorn som kyrkoherde i ett landsbygdspastorat, då han hade tre unga, utmärkta magistrar, som skulle kunna sätta skolan på fötter igen. E. lyckades också förmå drottning Kristina att återkalla sitt beslut, att i Kalmar blott skulle finnas en trivialskola. Han utverkade sedan av Karl Gustav, att skolan även fick gymnasium; i samband härmed gav Karl Gustav skolan namnet Collegium Carolo-Gustavianum. Denne anslog samtidigt av sin kronotionde från Öland lön för em lektor i latin och historia och skänkte ett större belopp för uppförande av ett »auditorium». Även på det kyrkliga området gjorde E. bestående insatser under sin superintendentstid i Kalmar. Från hans tid börja de bevarade protokollen i Kalmar domkapitels arkiv, och han utvidgade väsentligt de föreskrifter om församlingarnas kyrkoböcker, som för Kalmar stift först utfärdats av hans företrädare och svärfader Nicolaus Eschilli. Linköpings stift,, där E. växt upp och tidigare tjänstgjort, intog just på detta område en ledande ställning. Han införde vid synoderna förhör med de yngre, obefordrade prästerna, något som också tidigare praktiserats i Linköpings stift. Kalmar domkyrkas förvaltning, som lagts under rådstugan och gav anledning till allvarliga anmärkningar, reorganiserades av E. genom tillsättande av en prästerlig syssloman och två kyrkvärdar, utsedda av borgerskapet.

I Linköpings stift nedlade E. ett utomordentligt arbete under sitt femtonåriga episkopat. I domkapitlet var han den bestämmande utan alt därför undertrycka motsatta åsikter och meningar. Med största nit visiterade han i sitt stift, framför allt vintertid, då han i släde for från församling till församling, predikade, förhörde kristendomskunskap och avdömde mål. Alldeles särskilt intresserade han sig för kyrkobyggnader och hospital, som han flitigt besökte och på olika sätt gynnade.

Kyrkopolitiskt spelade E. en ingalunda oviktig roll. Vid riksdagen 1647 var han en av prästeståndets båda notarier, och av hans hand är det första bevarade konceptet till ståndets privilegier; den fortsatta redigeringen sköttes av den segt moderat-konservative biskop Olof Laurelius i Västerås, och privilegiebrev utfärdades av Kristina 1647 och 1650. Även i fortsättningen hörde E. till Laurelius' anhängare och medarbetare, så i kyrkoordningskommissionen sommaren 1659, där Emporagrius och Terserus bildade det motsatta partiet. Varken E. och Laurelius eller deras motståndare fingo trots fortsatta bemödanden uppleva någon k. stadfästelse av sina kyrkolagsförslag.

Till sin teologiska åskådning var E. strängt ortodox. Framför allt ägde han en starkt antikatolsk inställning. Av riksdagen i Stockholm 1660 fick han det grannlaga uppdraget att förehålla drottning Kristina, som då besökte Sverige, »hennes avfall från den lutherska religionen och att hon till stor förargelse inrättat offentlig, påvisk gudstjänst på slottet i Stockholm». När drottningen följande år på, besök i Norrköping, som var hennes förläning, uppsatt ett altare i sin kammare och hållit katolsk mässa där, skyndade E. sig att inrapportera detta till såväl änkedrottningen som Magnus Gabriel De la Gardie.

Vid riksdagen 1664, där E. fungerade som prästeståndets talman,, uppträdde han med bestämdhet och kraft mot biskoparna Johannes Matthiæ och Terserus, och lyckades även åstadkomma att de båda för synkretistiska irrläror anklagade avsattes från sina biskopsämbeten. Även om det fanns en gammal personlig motsättning mellan E. och Terserus, som daterade sig ända från riksdagen i Stockholm 1650 och superintendentsutnämningen i Kalmar s. å., torde E:s ståndpunktstagande i denna sak ha dikterats av hans ortodoxa åskådning och hans oro för den skadegörelse för kyrkans liv, som lärostriderna måste medföra. Terserus, som överlevde E., fick emellertid triumfen att efterträda honom på Linköpings biskopsstol.

En gammal och ganska träffande karakteristik av E. är följande: »han var en lärd, myndig och förmögen biskop». E:s myndighet kom ofta till uttryck både mot mindre skötsamma präster och mot de förhärdade brottslingar, som han mötte i domkapitlet i synnerhet vid rannsakningen av äktenskapssaker och vilka han ofta kastade i tornet, på vatten och bröd. Han visste att hävda sitt ämbete mot adelsmän, som ville tillvälla sig avgörandet vid kyrkoherdetillsättningar eller i äktenskapsfrågor eller på annat sätt lade sig i hans ämbetsutövning. Med fasthet uppträdde han, när han hade rätten på sin sida, mot rikets, herrar, t. ex. Per Brahe, vars grevskap delvis låg inom Linköpings stift, och mot regeringen. Efter hand förvärvade han sig mycket stor auktoritet både i sitt stift och i prästeståndet. E. var framför allt en praktiskt dugande man; han avsmakade t. ex. i hospitalen själv maten och. kontrollvägde portionerna. Sin privata ekonomi skötte han med omsorg och framgång och blev med tiden en betydande godsherre. Utom kungliga förläningar ägde han bl. a. Hälleby (Adlerskog) i Västra Eneby, Biskopsberga i Allhelgona och Ulja (Uljeberg) i Viby, samtliga i Östergötland.

Ove Hassler.


Svenskt biografiskt lexikon