Lars Magnus Enberg

Enberg, Lars Magnus, f. enligt uppgift 3 nov. 1787, d. 20 nov. 1865 i Stockholm (Klara). Föräldrar: hemmansägaren och nämndemannen Lars Enberg och Märta Månsdotter. Elev vid Stockholms storskola; student vid Uppsala univ. 3 okt. 1802; disp. där pro exercitio 22 maj 1805; fil. kand. 22 mars 1809; disp. pro gradu 10 juni s. å.; fil. magister 15 juni s. å.; e. o. kanslist i Ecklesiastikexpeditionen 19 juli s. å.; docent i naturrätt vid Uppsala univ. 3 juli 1812; adjunkt och vikarierande konrektor vid katedralskolan i Stockholm 1 april 1815, lektors namn 13 mars 1816, konrektor 22 okt. 1820; lektor i filosofi vid Stockholms gymnasium 1 okt. 1821–21 aug. 1843; rektor där läsåren 1821–22, 1824–25, 1827–28, 1831–32, 1836–37, 1839–40; led. och en tid även sekr. i den dec. 1825 tillsatta, till 1828 verksamma kommittén till överseende av allmänna undervisningsverket; professors namn 21 aug. 1829; led. av direktionen över Stockholms stads undervisningsverk 1831–59; led. av tryckfrihetskommittén 1842; fil. jubelmagister i Uppsala 31 maj 1860. En av de aderton i Sv. akad. 1824 (akademiens ombudsman 1825–64, kansler 1829, tf. sekr. aug. 1843–aug. 1844). RNO 1838.

G. 15 (ej 16) maj 1822 i Stockholm (Nik.) m. Ulrica Carolina Bruce, f. 10 (ej 20) dec. 1797 på Frösunda, Solna sn (Sth.), d. 1 april 1878 i Stockholm (Klara), dotter av tullinspektören, kammarherre Adam Bruce och Fredrika Charlotta Wijnbladh.

E. växte upp i hemmansägaren Lars E:s familj dels i Boda, Eskilsäter sn (Värml.), till 1794, dels i grannsocknen Millesvik 1794–96. Bland E:s senare samtida gick emellertid ett envist rykte, att han var oäkta son till landshövding Nils von Rosenstein; Franzén uppgav t. o. m., att E. liknade Rosenstein. I så måtto vilar viss mystik kring E:s födelse, att någon dopboksnotis ej kan anträffas; men detta gäller även en annan i husförhörsbok 1791–95 för Eskilsäter upptagen son till hemmansägaren Enberg. Denne hade f. ö. tidigare haft en äldre son med namnen Lars Magnus, f. 1779 och tydligen död späd, efter vilken således, såsom sed ofta var, den yngre sonen uppkallats med samma namn. Att E. uppvuxit i Eskilsäter och Millesvik ses tydligt av husförhörslängderna; gossen hade ett utmärkt minne, varom hågkomst fortlevde i lokaltraditionen ännu 1866.

Då familjen enligt E:s egen uppgift 1796 flyttade till Stockholm, fick han större möjligheter att tillfredsställa sin läslust. Av någon anledning fick gossen på Haga, där fadern hade arbete, inför Gustav IV Adolf visa sin bibelkunskap, och konungen rekommenderade honom till sin fd. lärare Nils von Rosenstein. Att denne allt sedan dess livligt intresserat sig för E. är rikligt vitsordat och väl i och för sig tillräcklig förklaring till det obestyrkta ryktet, att dem emellan även bestod ett blodsband – av vilket rykte E. emellertid kom att draga stor fördel. Rosenstein förmedlade pekuniärt understöd till E. av konungens handkassa och utverkade, då E. 1809 skulle promoveras i Uppsala, även understöd av Karl XIII åt honom. Efter avlagd magistergrad återkom E. till Stockholm och inskrevs som extraordinarie i Ecklesiastikexpeditionen, tydligen ungefär samtidigt med Per Elgström, som vidimerade hans akademibetyg vid inträdesansökningen. Rosenstein blev där hans chef. E. erhöll 1812 docentur i naturrätt i Uppsala, men inträdde snart på den bana, som blev hans egentliga kall, skolmannens. Han begynte 1815 vid den s. k. katedralskola, som trätt i stället för den forna trivialskolan i Stockholm, och fick 1816 lektors fullmakt samt blev 1820 konrektor. Stockholms skolväsen hade då sedan länge dåligt anseende, och olika reformer hade övervägts. När man 1821 inrättade Stockholms gymnasium, blev E. dess förste rektor, som vid invigningen 4 okt. höll ett elegant tal på latin, ett språk som E. talade ovanligt ledigt och flytande. Hans lärarbefattning vid gymnasiet var lektoratet i filosofi, men E. undervisade i varje fall senare även i svenska, engelska och hebreiska språken. Såsom skolman är han skildrad av Claes Lundin samt (i brev 1866) av sin lärarkollega vid gymnasiet Axel Eurén. E., som av eleverna vanligen kallades med öknamnet »Cajus», var en oftast välvillig, mild och vänlig ungdomsledare. Endast då han blev retad kunde han tappa humöret och förgå sig. Lundin anser, att E. hade för många läroämnen och därför kanske ej var »nog säker i dem alla»; det synes närmast ha gällt hebreiskan. Otvivelaktigt voro E:s intressen främst inriktade på filosofi samt på svenska och latinska språken och litteraturerna. Han skrev själv flera läroböcker i filosofi såsom »Försök till en lärobok i psykologien» (1824), »Moralfilosofiens elementer» (1830), »Försök till en populär framställning af den allmänna teoretiska filosofiens grundläror» (1848) och »Lärobok i logiken» (1861). Som filosof var E. föga självständig. I litterärt hänseende var han en gustaviansk epigon, närmast »leopoldian», och tävlade i Svenska akademien samt vann där stora priset två gånger, nämligen 1814 och 1817 för äreminnen över Johan Banér och Magnus Stenbock, samt 1815 Zibethska priset för en avhandling »Om sambandet emellan en rätt smak och en rätt förståndsodling». Tegnér skrev ironiskt 1820, att om E:s prisskrifter ginge förlorade för eftervärlden, så borde akademien »med kristligt tålamod fördraga en sådan olycka». E:s estetiska hållning var givetvis påverkad av Rosensteins inflytande. I fråga om sin faderlige vän erkände emellertid E. 1825 – i sitt akademiska inträdestal, varom mera nedan – att dennes ståndpunkt som filosof var föråldrad, men uttalade samtidigt, att även Kants och Fichtes. system finge anses övervunna. E. tog i själva verket aktiv del i striden mellan gamla och nya skolan. Magnusson har visat, att han använde Wallmarks Allmänna Journalen som forum och där 1815 fick in en anonym men ganska pepprad artikel »Om den nyaste filosofien». E. kunde så mycket mer möta fosforisterna på deras egen mark, som han i varje fall 1825 visade sig äga verklig förtrogenhet med Schelling och naturfilosofien, som han då skildrade med stor talang. E. ansåg fosforisternas filosofi vara ett oavlåtligt missbruk av ord och termer (Eurén). E:s, flitiga umgänge med Wallmark har säkert gjort honom starkt initierad i stridsläget, kanske även stimulerat honom till medverkan mer än vad som nu är känt (Magnusson). E:s i estetiken konservativa smak illustreras ej blott av hans egna vältalighetsalster. I skolan lät han gymnasisterna deklamera Lehnbergs äreminnen för övnings skull. Till Leopold stod E. i nära förhållande och blev även, efter skaldens död, utgivare av delarna 4–6 av hans Samlade skrifter (1831–33), vari också ingick »Silfvertonen», Leopolds persiflage av Atterbom och fosforismen, samtidigt som E. i fjärde bandet biograferade Leopold. Detta invecklade E. i polemik med Atterbom.

En del av dessa nu glömda men för dåtiden aktuella omständigheter bidrogo till att redan vid 1820-talets mitt föra E. till en utmärkelse, som likvisst omedelbart rönte kritik och för eftervärlden är än mer obegriplig, platsen som en av de aderton. Rosenstein hade dött i augusti 1824, och det gällde invalet på hans stol. Tegnér och Franzén ville ha Brinkman, men valet föll på E. De, som buro ansvaret för detta inval, hade dock tydligen sjukt samvete att döma av de delvis alldeles olika motiveringar, med vilka de försvarade valet. Sålunda anfördes bl. a. på allvar just påståendet, att E. vore Rosensteins son. Tegnér, som i förtrytsamhet präglade kvickheten, att akademien tagit sin nye ledamot ej ur franska eller tyska skolan men »ur trivialskolan», skrattade också ut nämnda motivering med vändningar som »då akademien nyligen visat sin släktkärlek för de oäkta barnen», o. s. v. En annan motivering, som även framfördes, t. ex. av C. A. Hagberg, skulle haft helt annan bärkraft, om den visat sig vara riktig. Man hävdade nämligen, att akademien nödvändigt behövde en man att sköta ordboksarbetet, och att E. vore särskilt lämpad därför. I själva verket kom E. att i akademien, där han tog inträde med det förut nämnda talet över Rosenstein, intaga en plats som språkauktoritet, vartill han icke var verkligt kvalificerad, såsom det småningom klart visade sig. Samtidigt fick E. flerfaldiga andra förtroendeuppdrag inom akademien, var t. ex. 1825–64 dess ombudsman för skötseln av ekonomien, men blev även på det området klandrad. När han under Beskows utrikesresa aug. 1843–aug. 1844 var tf. sekreterare, började man i akademien t. o. m. diskutera frågan, om akademien ej borde upplösas (Schück).

På språkområdet togs E. av akademien först i anspråk för att fullfölja ett tidigare åt Leopold anförtrott uppdrag, utgivandet av en språklära. År 1836 utkom så »Svensk språklära, utgifven af Svenska Akademien», ett verk på 484 sidor. Efter mycken diskussion skedde utgivandet för E:s del anonymt. Arbetet mötte snabbt kritik och anses icke ha betytt något egentligt framsteg (Noreen). Numera har därtill Lindstedt uppvisat, att det endast i ringa mån kan kallas E:s eget. På det syntaktiskt-stilistiska området är det sålunda i huvudsak ett plagiat från engelsmannen H. Blair, som E. dock alldeles underlåtit att citera. Beträffande ordboksarbetet gick det ej bättre. E. fick vid flera tillfällen olika bokstäver att bearbeta, ansatser i olika riktningar gjordes då och då, men därvid stannade det. Beskow är ofta mycket syrlig om E. i sina brev till Tegnér. Eftervärlden måste ge dem rätt i sin kritik framför allt däri, att det var ett missgrepp att överhuvud invälja E. i akademien. Invalet har snarast skadat hans rykte och bortskymt, att han dock hade förtjänster, både personligen och som skolman.

E., som redan 1829 fick professors namn, var sålunda en verksam ledamot av och en tid också sekreterare i den stora undervisningskommittén 1825–28, liksom han senare var ledamot i direktionen över Stockholms stads undervisningsverk. E. försvarade som pedagog de klassiska språkens stora bildningsvärde, särskilt latinets, men gick i övrigt en medelväg, jämkande mellan stridiga ståndpunkter. Han ivrade för utarbetande av goda läroböcker för den elementära undervisningen. Från gymnasiet kunde E. pensioneras tack vare en särskild emeritifond, redan vid 56 års ålder; orsaken till hans önskan om avgång anses bl. a. ha varit, att lärjungarna bråkade för honom (Eurén). Hans ekonomiska ställning bör ha varit god, ty i Svenska akademien var han starkt överbetald, särskilt för språkläran, som skaffade honom en icke obetydlig årsinkomst ända till hans död (Schück). Mot oliktänkande visade E. ofta vidsynthet. Så t. ex. skriver J. E. Rydqvist i sin självbiografi, att när Svenska akademien diskuterade frågan om anslag till dennes stora språkarbete, skall E. »ha varit en bland dem, som mest yrkat på bestämt tillstyrkande, vilket så. mycket mer hedrar honom, som hans deltagande i Sv. Akademiens. Språklära icke kunde vinna mycket anseende genom ett på vetenskapliga grunder uppfört verk».

E., särskilt väl skildrad av A. Eurén, hade ett mycket vårdat yttre, med tidigt starkt grånat hår, som han till akademiens högtidsdagar gjorde än vitare genom puder. Han var gustavianskt siratlig, utsökt artig och förbindlig i ordalag. Till karaktären redlig och fast, var han även punktlig och ordentlig. Hans uppträdande offentligt var delvis mindre tilltalande genom att han då kunde verka »kall, tråkig, och kärv». I det privata umgänget däremot var E. glad och förtroligt vänlig samt kryddade konversationen med harmlöst skämt. Han var en stor tobaksrökare. E:s djupa bildning – i vissa kunskapsgrenar var han verkligt lärd – fängslade besökarna. Särskilt beläst var han i latinska, franska och engelska litteraturen, liksom i filosofiska och historiska ämnen. I sitt äktenskap synes han ha varit lycklig, men makarna genomlevde hårda prövningar. De miste båda sina barn, dottern Thilda, nittonårig, 1842 och sonen Åke, tjugotvåårig, 1848. Vid ett av dessa dödsfall lär E. ha stängt in sig i sin kammare och där reciterat Wallins »Dödens ängel». Efter sonens bortgång översatte E. Youngs »Nattankar» och utgav denna tolkning 1850. I sitt hem, bland klassiker och filosofer, sökte E. sin ålderdoms tröst och hugnad. I Svenska akademien var han den siste gustavianen.