Barthold Anders Ennes

4. Barthold Anders Ennes, f. 21 okt. 1764 på Ekenäs, Anderstorps sn (Jönk.), d. 20 mars 1841 på Sörsjö i Värnamo sn (Jönk.). Föräldrar: majoren Bengt Johan Ennes och Ulrica Eleonora Chorman. Furir vid Jönköpings reg. 27 sept. 1777; sergeant 4 juni 1779; fänrik 18 okt. 1784; löjtnant 11 maj 1791; kapten 20 dec. 1795; avsked från reg:tet 4 jan. 1811; major i armén 30 april 1812; riksantikvariens ombud i Småland juli 1828; RSO 1802. Ägde, delvis från 1796, Näsbyholm i Fryele sn (Jönk.), till 1831 samt från 1831 Sörsjö i Värnamo sn (ibid.).

G. 6 dec. 1796 på Näsbyholm m. Ulrica Gustaviana von Rohr, f. 21 nov. 1770 där, d. 9 dec. 1848 på Rindö vid Vaxholm, dotter av majoren Johan Christopher von Rohr och Eleonora Charlotta Aminoff.

Barthold E. bevistade fälttågen i Finland 1788–90, i Pommern (var där sept. 1804–sept. 1805 samt juli 1806–april 1807) och vid norska gränsen 1808–09. Under det han som chef för en vargeringsbataljon var i Norge, for han med sin trupp illa på grund av vistelse i mycket osunda baracker samt blev sjuk. I brev som äldre kallar han sig invalid, och hans ohälsa torde varit närmaste orsaken till hans avskedstagande 1811. Emellertid hade E. dels genom gifte 1796, dels genom inlösen efter svärfadern major von Rohrs död blivit ägare till Näsbyholms säteri och var där bosatt från i varje fall 1797. Han inrättade där en i viss mån botanisk trädgård, som ibland besöktes av Elias Fries, en kusin till J. Forssander, som var styvson till komministern i Fryele, där Näsbyholm ligger. Fries har senare uttalat sig om E. som »en ärans man» men som botanist »ej mer än dilettant».

Sin berömmelse vann E. visserligen genom studier och skrifter men på andra fält, nämligen antikviteternas och personhistoriens. Han var livligt fornminnesintresserad och satte sig 1802 i brevförbindelse med Pehr Tham, till vilken han skrev om både fasta fornlämningar, bl. a. runstenar, och lösa fornsaker. Med Jacob Adlerbeth brevväxlade han 1817–18 samt började 1816 sina större korrespondenser med dels Johan Gustaf Liljegren, dels Johan Edvard Lagergren. Den förre, som utgått ur en allmogefamilj just i Fryele, kände E. väl, och E. anses ha inspirerat Liljegrens kärlek till runstudiet. Till smålandsforskaren Lagergren skrev E. 1816–31 om allehanda frågor rörande småländska antikviteter. I dec. 1816 säger E. sig tillika vara i »beständig brevväxling» med N. H. Sjöborg. Liljegren öppnade emellertid E:s ögon för Sjöborgs brist på kritik och exakthet. Till Liljegren, som E. höll i förbindelse med hans allmogesläktingar i Fryele, sände E. mångfaldiga underrättelser om fornlämningar, fornsaker och fynd. Liljegren utsåg, efter utfärdandet av fornminnesförordningen 1828, i juli s. å. E. till riksantikvariens ombud i Småland. Han tog sin uppgift på allvar och uppräknar i brev vid jultiden s. å. ej mindre än åtta antikvariska korrespondenter, mest prästmän, som försågo honom med underrättelser. En insänd »Berättelse» till riksantikvarien, daterad Näsbyholm 12 mars 1829, avhandlar mest runstenar. E:s andra bevarade runstensanteckningar finnas i K. biblioteket (sign. Fm. 61), men hans runläsningar synas ej ha varit grundade på egna undersökningar. Han intresserade sig också för sin småländska landsdels öden och utgav 1809 »Underrättelser om det gamla fylkes-konungariket Finnheden i Småland» (ny uppl. 1923).

Främst var E. emellertid militär- och personhistoriker. Han tryckte en studie »om de gamla indelta regementerne» i tidskriften Hermathene 1822–23. Vad som på grund av släkttraditionen kanske främst intresserade E. var karolinernas och särskilt de karolinska fångarnas i Ryssland historia. Han skriver 1816 till Pehr Lagerhjelm: »Grunden för mina samlingar om siberiska fångarna har jag ur min farfars [d. v. s. E. 2 ovan] efterlämnade anteckningar, gjorda under dess 13-åriga fångenskap i Siberien. Han kände personligen över 900 officerare, som alla voro fångna med honom i staden Tobolsk.» Redan 1808 hade E. berört ämnet i en liten skrift om »Svenskarne i Bender». Han icke blott fortsatte att samla underrättelser utan igångsatte långvariga och systematiska undersökningar rörande hela den karolinska officerskåren och kunde 1818–19 framlägga sitt välbekanta, högt skattade huvudarbete »Biografiska minnen af konung Carl XII:s krigare» i två utförliga och innehållsrika volymer. Han publicerade däri en rad karolinska originaldokument, bl. a. farfaderns dagbok (se E. 2), och blev härigenom en föregångare till utgivaren av »Karolinska krigares dagböcker». E. uppräknar i andra delen som medarbetare ej mindre än 71 personer. Han hade i forskningsändamål anlitat pressen genom annons, som efterfrågade flera hundra personer, samt fått icke få svar med biografiska upplysningar. Som medarbetare nämner E. i brev till Adlerbeth och Lagerhjelm främst överceremonimästaren L. von Hauswolff, som även avtackas i andra delens efterskrift, samt personhistorikern förste expeditionssekreteraren C. F. Rothlieb och genealogen justitierådet N. W. Marks von Württemberg. Hauswolff hade ur krigsexpeditionens registratur lämnat E. uppgifter om ej mindre än 700 personer och anges i brev även ha excerperat ur Krigskollegii registratur för E:s räkning. Rothlieb hade lämnat »några goda biografier» och Marks von Württemberg notiser ur sina egna och Riddarhusets samlingar. E:s verk rönte den största uppmärksamhet och har varit till ofantligt gagn för den karolinska forskningen. Ehuru själva matrikeluppgifterna däri numera äro ersatta genom A. Lewenhaupts arbete »Karl XII:s officerare», är E:s verk icke helt överflödigt, enär upplysningar om den civilmilitära personalen alltjämt få sökas där. E. har ju därtill ej sällan andra biografiska uppgifter för karolinerna än de rena karriärdata, och hans arbete är och förblir ett klassiskt verk inom svensk personhistoria.

Personligen skildras E. som sympatisk och humoristisk. Hans arbete är så mycket aktningsvärdare, som han fick dra sig fram under ekonomiska bekymmer och lånetransaktioner, vilka skymta här och där i hans brev. Slutligen kunde han ej ha kvar sitt älskade Näsbyholm utan måste efter att ha bott där i 34 år sälja gården våren 1831 för 30 000 rdr riksgälds till notarien Clemens Hebbe, som tillträdde 1832. E. inköpte i stället 1832 det lilla Sörsjö i Värnamo socken och kvarblev således i samma trakt, där han ibland brevledes karakteriserar sig som »den gamle i Finnheden». Han dog på Sörsjö.