Nils Börjesson

Börjesson (Birgersson), Nils, f. 4 juni 1580 i Nya Lödöse, d. 16 mars 1655 i Göteborg. Föräldrar: borgaren och handelsmannen i Nya Lödöse Börje (Birger) Gunnarsson och Karin Nilsdotter. Erhöll undervisning i räkning och handel i Lybeck; skrivare hos fogden Ambjörn Eriksson i Redvägs härad 4 aug. 1595; förvaltade en häradsskrivaretjänst under sexton år; underproviantmästare vid svenska armén 10 maj 1612; fogde över Gäsene, Kullings, Bjerke, Bollebygds och Väne härader i Västergötland 1613—18; tillika tullnär i Brätte ett år; slottsfogde på Älvsborg och över Nya Lödöse stad samt Askims, Hisings och Sävedals härader 1619 (tillträdde 31 jan. efter slottets utrymmande äv danskarna, fullmakt 19 mars) -1623; arrenderade uppbörden i Ås och Vedens härader för 3,122 1/2 daler enligt kontrakt 9 apr. 1623 (förlängt på tre år 18 jan. 1625 och 10 apr. 1629), i Redvägs härad 1627 (ehuru samma härad upplåtits på arrende åt Magnus Brahe 18 juli 1627) samt i Vätle härad enligt kontrakt 20 febr. 1628; president i Göteborg 20 febr. 1624; tillika häradshövding i Sävedals härad 1624; fullmäktig vid riksdagarna 1627 (jan.—febr.), 1629 (maj—juni) och 1633 (febr.—mars) samt vid utskottsmötena 1634 (mars) och 1635 (mars); erhöll avsked från presidentbefattningen 24 apr. 1636 (jmfr rådsprotokoll 21 mars).

Gift 1) 1599 med Sara Jönsdotter, d. 1602, dotter till kyrkoherden Jöns Ulphonis i Ving; 2) 16 jan. 1603 med Brita Toresdotter, f. 1585, d. 1645, dotter till kyrkoherden Thorerus Laurentii i Rångedala.

B. började sin bana i den civila lokalförvaltningen i Västergötland och synes i denna egenskap ha förstått att tillfredsställa både konungen, som gav honom skattefrihet på hans gård Tissås i Härna socken, och allmogen, som likaledes var nöjd med honom. Alldeles fri från anmärkning gick han dock ej. Den 31 okt. 1622 instämde nämligen fiskalen A. Bergius honom och lagläsaren i Värie härad Anders Torkilsson inför hovrätten, emedan de tagit ett skrin och två oxar från en Bengt Jerpe. Hur processen gick, förmäla ej de handlingar, som bevarats till vår tid. Måhända vittnar episoden redan om den hänsynslösa omsorg om egna intressen, som längre fram skulle framträda hos B. Men att den ej då ansetts menlig för hans anseende, framgår därav, att Gustav Adolf 1624 utnämnde honom till innehavare av en av de tre presidentbefattningarna i det nyss anlagda Göteborg, medan de båda andra bekläddes med en tysk och en holländare. De tre presidenterna möttes i strävan att skjuta den gamle burggreven Jakob van Dyk åt sidan men blevo som. av det följande framgår ej därför vänner inbördes. Sitt ämbete synes B. ha skött med kraft och drift. Vid några riksmöten var han stadens representant. Särskilt verksam var han för den svenska Gustavi kyrkas uppbyggande och prydande. Vid sidan av sitt ämbete arrenderade han kronouppbörden i ganska vidsträckta distrikt.

B. var den främste av rådskretsens svenskfödda medlemmar. Han synes också ha åtnjutit popularitet bland stadens svenska befolkning och stod kanske mer än en gång som målsman för dess intressen gentemot främlingarna inom magistraten. Den animositet, som växte fram ur denna motsättning, ökades av att B:s driftiga förvaltning lätt kunde slå över i hårdhet och godtycke och att han mot alla uppträdde som en konungens myndige fogde. Han var förmögen och sökte vinna sina syften, icke »med diskretion», utan med hård vilja och hårt tal. Han gav vidare hugg på sig genom att mången gång hänsynslöst tillgodose egna intressen mot stadens. Därför blevo i längden icke ens rådskretsens svenska medlemmar hans vänner. Hans kolleger beklagade sig hos regeringen över hans egennytta och maktlystnad, varvid det hette, att B. regerade över borgarna som en obeskedlig fogde över bönder, att han därtill saknade lagkunskap samt att han godtyckligt disponerade över stadens inkomster av Sävedals härad (J. van Dyk 9 okt. 1631). Som en första skärmytsling kan man betrakta f. d. stadssekreteraren, kammarfiskalen Hans Påvelssons anklagelseskrift mot B. 17 aug. 1631, vilken i tjuguåtta punkter beskyller honom för våld och egennytta som uppbördsarrendator i Ås och Vedens härader. Denna anklagelse förföll emellertid, då Påvelsson för egna oegentligheter avvek ur riket. Inför de båda kungliga kommissioner, som 1633 rannsakade om oordningar i stadens styrelse, synes B. ha stått sig rätt väl, även om den förstå kommissionen anmärkte, att ingen sak under rannsakningen framkommit, varuti B. icke varit interesserad. Splittringen mellan Göteborgs styresmän fortsatte emellertid. Omsider blev måttet rågat. I sammanhang med den av riksdrotsen och riksmarsken inledda rannsakningen angående Göteborgs styrelse klagade magistraten 23 mars 1635 gemensamt över att B. som domhavande i Sävedals härad egennyttigt berövat staden inkomster genom att tillägna sig hemman, kvarnar och räntor. Anmälan föranledde av okänd anledning ingen åtgärd, men då inkom magistraten med en ny anmälan om ett konfiskerat skepp, som 1631 försvunnit, denna gång till kronans förlast. Detta ansågs allvarligare, och magistraten erhöll i uppdrag att rannsaka härom, men den nöjde sig ej därmed utan dömde 12 jan. 1636 B. till dryga böter. Medan saken gick till Göta hovrätt, beklagade sig burggreven i Göteborg inför magistraten över B: s injurier mot honom i sittande råd, och magistraten, som hänsköt denna sak till Göta hovrätt, förklarade sig därvid icke kunna fortsätta sin ämbetsutövning, om icke B. ställde sin plats i rådet till stadens disposition (10 mars 1636). Trots att Göta hovrätt påpekade det oformliga i detta magistratens tillvägagångssätt, fick denna sin vilja fram. Riksrådet enades nämligen (21 mars 1636) om att någon ordning icke kunde åstadkommas i Göteborg, förrän B. avlägsnades, och beviljade honom avsked i skonsamma ordalag 24 apr. 1636. Kort därpå (12 juli 1636) fällde Svea hovrätt fyra domar i mål, som ägde samband med stadsstyrelsen i Göteborg och för B: s del förstärka intrycket av hans härsklystnad och hänsynslöshet. I skeppssaken dömde slutligen Göta hovrätt 10 nov. 1637 dels B., dels skepparens borgensman och dels magistraten att ersätta skeppets värde med 3,000 rdr, vilken summa skulle erläggas till en tredjedel av vardera parten. Efter klagan av B. fastställde K. M:t 29 okt. 1638 hovrättens dom. Trots avsättningen fortsatte B: s stridigheter med magistraten. Han krävde staden på fordringar — som 1641 enligt hans räkning uppgingo till 3,730 dir smt, medan rådet 6 apr. 1643 erkänner en skuld till B. på 4,000 dir smt som trängande — och möttes med nya beskyllningar. B. ägde ett stenhus nära stadsporten, och i dess källare bedrev han sedan 1634 i kompanjonskap med holländaren Didrik Jerma vinhandel och utskänkning. Magistraten påstod nu, att B. lät en honom tillkommande tullfrihet utnyttjas av kompanjonen, men en formlig anmälan härom till regeringen synes ha blivit utan påföljd. På B: s begäran ålade regeringen staden 1642 att söka uppgörelse, och staden började omedelbart avbetala sin skuld dels i penningar, dels i form av kvittning med skatten för B: s gårdar i Sävedals härad. Icke ens med B: s död upphörde tvisterna. Staden besvarade arvingarnas krav på skuldens likvidering med krav på vissa belopp, som B. svikligen skulle ha uppburit två gånger. Göta hovrätt, dit målet kom genom arvingarnas vad mot magistratens dom, fann B: s fel bevisligt men hänvisade staden att hålla sig till stadskassören, vilken låtit förleda sig till den dubbla utbetalningen. Magistraten fullföljde då målet hos K. M:t genom sitt ombud, den rättslärde Johan Stiernhöök, men nöjde sig slutligen i sept. 1660 med en förlikning, enligt vilken arvingarna betalade 700 dlr smt »för att undfly vidlyftigheter och processer». Hur än skulden må ha fördelat sig i alla dessa tvister, träffade säkerligen Axel Oxenstierna rätt, då han (25 okt. 1638) i anledning av dem karakteriserade B. som »en imperious man; kunde intet med diskretion möta dem, utan drev allt med force; vårföre var ingen, som var villig att komma honom till assistence, där de sågo honom något tryckt, utan voro alla på honom likasom en hop med kråkor på en uggla». Från egennytta och en hänsynslöshet, som dock även var tidens, kan B. ingalunda frikännas, men detta får likväl ej bortskymma, att han ägde en stor andel i Göteborgs första uppbyggande.

B. samlade under årens lopp, särskilt genom sina uppbördsarrenden, en ansenlig förmögenhet och uppträdde ofta som långivare såväl till staden som till enskilda (jmfr K. manebrev till B: s gäldenärer 30 apr. 1640). Han och hans son Olof åtogo sig under 1620-talets krig stora försträckningar och leveranser till kronan, så till Älvsborgs befästande åren 1619—24 1,866 dir smt och till kriget i Lifland en försträckning av B. på 5,283 dir smt och en leverans av sonen till ett värde av 2,933 dir smt (se kammarens brev till Peder Jöransson Ulfsparre 8 juli 1629). Under 1643—45 års danska krig försköt B. kronan 1,640 dir smt, för vilka generalguvernören Lennart Torstensson förordade honom till betalning hos kammarkollegium. I Härna socken ägde B. Tissås gård, och 22 febr. 1624 erhöll han på sin och hustruns livstid kronohemmanet Torp och kvarnen Gamlebo i Lerums socken. När denna upplåtelse konfirmerades 29 mars 1647, förlängdes den för sonen Börje (se nedan) på Norrköpings besluts villkor efter faderns död. I staden ägde B. i början av 1620-talet ett hus, vilket emellertid måste rivas för befästningarnas skull, och samma öde drabbade omkring 1640 det ovannämnda stenhuset nära stadsporten, som sannolikt var det första och länge det enda stenhuset på platsen. För båda husen krävde B. flera gånger ersättning av staten. Vidare arrenderade B. som så många andra stadsjord, dels vid Jan de Burs land (Burgården), dels på annat håll tre morgen land i förening med några intressenter. Att dessa stycken hörde till de fetaste framgår av en anmärkning 1634, att B. hade landerier på fem olika ställen, »där bästa höväxten var», men att man påfört honom arrende för endast ett område i Kviberg.

B. avled 1655 och blev begraven i Gustavi kyrka, varvid superintendenten Erik Brunnius höll en lång och lärd likpredikan. I sitt andra, nära fyrtiotvååriga äktenskap hade han tre söner och tre döttrar. Av sönerna blev översten för Älvsborgs regemente och kommendanten å Bohus Börje Nilsson (f. 1606, d. 1692) 13 dec. 1643 adlad med namnet Drakenberg. Hans yngre broder överstelöjtnanten vid livregementet till häst Erik Nilsson (f. 1608, d. 1659) blev 5 okt. 1647 likaledes adlad Drakenberg och 21 okt. 1651 adopterad å broderns adliga nummer. Han är stamfader för den ännu levande adliga ätten med samma namn.