Trotte Månsson (Eka-släkt)

5. Trotte Månsson, den föregåendes brorson, d. 20 mars 1512. Föräldrar: riksrådet, väpnaren Magnus Karlsson och Sigrid Eskilsdotter (Banér). Uppträder första gången under Sten Sture d. ä:s tid, möjligen 1502; var riddare och riksråd 1504; innehade Stäkeborgs slott och län med säkerhet från 1506 och ännu vid sin död; skrev sig till Eka (Upps.).

G. 1510 m. Märta Bengtsdotter (tillbakaseende ulv), d. 1527, begr. i Lillkyrka (Upps.), dotter av riksrådet, väpnaren Bengt Arentsson (ulv) och Kerstin Davidsdotter (Oxenstierna) samt omg. 1513 m. riddaren och hövitsmannen Åke Jöransson (Tott).

T. var den siste betydande medlemmen av Eka-släkten. Under Svante Nilssons tid var han en av dem, som verksamt stödde den infödde riksföreståndarens politik både som medlem av rådet och som befälhavare under kriget mot danskarna. Som hövitsman på Stäkeborg var han också Svantes betrodde medhjälpare; därom vittna flera rapporter, som han sänt riksföreståndaren från sitt län. Med denne fick han även en nära släktförbindelse, då Svantes son, Sten Sture d. y., 1511 gifte sig med T:s halvsyster Kristina Gyllenstierna. Hemming Gadh skriver en gång till riksföreståndaren om en person, som han varmt prisar: »[Enah]aanda troheth förnimmer jak i honom en dels, som jak förnam i her Trotta».

Det första rådsmöte man vet, att T. bevistat, är det, som hölls i Stockholm vid pingsttiden 1504. Som riksråd deltog han sedan mycket, ofta i herremötena under hela Svante Nilssons tid. År 1505 var han en av de svenskar, som konung Hans genom den beryktade Kalmardomen lät döma skyldiga till majestätsbrott. T. betraktades alltså, redan då som en av unionskonungens främsta motståndare i Sverige; en annan av de dömda var hans svåger Erik Johansson (Vasa). Under kriget mot danskarna de följande åren togos T. och hans folk gång på gång i anspråk, bl. a. anförde han en expedition in i Skåne vintern 1508, där staden Vä och några herrgårdar brändes. I juni s. å. var T. en av dem, som utsagos till ombud vid underhandlingarna i Varberg med danskarna, men han uteblev sedan från detta möte, av vilket skäl är ovisst. Samma sommar gjorde riksföreståndaren honom till befälhavare över en stor handelsflotta, som skulle avgå till de tyska hansestäderna. Hösten 1509 deltog T. i underhandlingarna i Stockholm med en delegation från Lybeck, och han var också en av utfärdarna av den svensk-lybska traktat, som blev resultatet av förhandlingarna. Det tydligaste beviset för hans aktiva stöd åt riksföreståndarens och Hemming Gadhs politik är hans deltagande i det förbund, som dessa jämte några få andra stormän 2 mars 1510 ingingo mot konung Hans och mot det fördrag, som svenska sändebud föregående sommar slutit med danskarna i Köpenhamn. Försommaren 1511 bevistade T. det rådsmöte i Stockholm, där oppositionen mot Svante Nilsson var så stark, att denne uppmanades att avstå från riksföreståndarskapet. T. var en av de aderton stormän, som på detta möte uppsatte en lång förteckning över klagomålen mot herr Svante. Det finns ingen direkt antydan om vilken hans inställning till denne vid detta tillfälle i grund och botten varit, men hans tidigare uppträdande gör det troligt, att han endast givit vika för den mening, som majoriteten. av rådet omfattade.