Clas Julius Ekeblad

6. Clas Julius Ekeblad, de båda föregåendes son, f. 17 sept. (g. st. 6 sept.) 1742 på Stola, d. 19 juni 1808 där. Kvartermästare vid Södra skånska kavallerireg. 21 april 1755; andre adjutant där 21 jan. 1757; student vid Uppsala univ. 24 febr. s. å.; förste adjutant 27 mars 1759; kornett 1761; stabslöjtnant 12 mars 1762; v. korpral vid Livdrabantkåren 23 febr. 1763; kapten vid det franska reg. Royal Deux-Ponts 18 okt. 1765; vistades i Frankrike och Tyskland 1767–70; kapten vid det franska reg. Schombergs dragoner 30 dec. 1768; korpral vid Livdrabantkåren 14 febr. 1770; maitre de camp vid Schombergs dragoner 22 febr. s. å.; kvartermästare vid Livdrabantkåren 22 mars 1775; löjtnant där 4 maj s. å.; kaptenlöjtnant 31 maj 1780; generalmajor i armén 1 sept. 1782; landshövding i Uppsala län 10 juni och i Skaraborgs län 20 juni 1784; överstekammarjunkare 16 jan. 1787; inlämnade avskedsansökan som sådan 21 febr. 1789; ånyo utnämnd till överstekammarjunkare 14 maj 1791; avsked från landshövdingeämbetet 3 mars 1796. Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1778–79, 1789 och 1792. RSO 1770; LMA 1772; KSO 1781; KmstkSO 1786; RoKavKMO 1799.

G. 4 maj 1775 på Fredrikshovs slott i Stockholm m. hovfröken hos änkedrottning Lovisa Ulrika grevinnan Brita Margaretha Horn af Ekebyholm, f. 24 okt. 1745, d. 13 mars 1791 i Mariestad, dotter av riksrådet, och riksstallmästaren greve Adam Horn af Ekebyholm och grevinnan Anna Catharina Meijerfeldt.

Clas E. synes ha ärvt få drag av den begåvade och temperamentsfulla modern men desto flera av den kloke och välbalanserade fadern. Efter studier i hemmet på Stola och någon tids vistelse i mademoisellerna Bourgeois' och Martineaus helpension vid Regeringsgatan i Stockholm sändes den femtonårige E. till Uppsala för att studera under ledning av matematikern och astronomen Fredrik Mallet. E. tillgodogjorde sig efter förmåga och utan att överanstränga sig den traditionella universitetskosten för unga adelsmän, en högst formell och ytlig visdom. Den blivande samlaren och litte-räre diletlanten uttalade vid denna tid sitt förakt för de »läsmakare», till vilka han med tiden själv skulle räkna sig. Mot slutet av den tvååriga vistelsen i Uppsala, i sept. 1759, gjorde E. bekantskap med kronprins Gustav under dennes och konungaparets besök.

År 1760 började E. föra journal över sina upplevelser vid hovet och annorstädes och inledde därmed den verksamhet såsom dagboksförfattare, som varit av den största betydelse för eftervärldens förståelse och uppfattning av de högre kretsarnas liv under den senare frihetstiden och den gustavianska epoken. Utan att på något sätt vara lysande hade E. flera goda författaregenskaper; han var vaken, hade god aptit på livet och var inte utan en sund kritisk blick på sin omgivning. Tidigt högt i gunst hos konungahusets samtliga medlemmar stod han först hertig Karl mycket nära och var prinsens förtrogne under dennes långvariga uppvaktning av hovfröken Brita Horn, E:s blivande maka. Förmodligen var det hennes egenskap av dotter till den framstående mössan greve Adam Horn, som så länge fördröjde äktenskapet med hattchefens son.

Under inemot fyra års vistelse på kontinenten (febr. 1767–sept. 1770) fick E. den sedvanliga internationella avslipningen samtidigt med en föga krävande militär utbildning. Som officer först vid infanteriregementet Royal Deux-Ponts och sedan vid Schombergs dragoner deltog han i tidens uppsluppna garnisonsliv i Sedan, Strassburg, Schlettstadt och Nancy, interfolierat av långa visiter i Paris och resor, bl. a. i sällskap med hertig Karl, till Belgien och Nederländerna. I E:s rika arkivaliska kvarlåtenskap framträder den franska tiden mest i form av verifikationer o. dyl. i samband med den pension han därunder tillerkändes och brevväxling med bl. a. G. Ph. Creutz, baron L. Ch. A. de Breteuil och greve Ch. G. de Vergennes.

Efter Gustav, III:s tronbestigning synes E. snart ha införlivats med den intima kretsen kring monarken och blev 1780 kaptenlöjtnant och sekundchef, för Livdrabantkåren. Någon roll utanför hovet har E. ej spelat, men han tillhörde de få tillfrågade, som avgjorde konungens beslut i två för denne personligen viktiga angelägenheter: närmandet till gemålen sommaren 1775 och försoningen med modern vid dennas dödsbädd jämnt sju år senare. I riksdagen 1789 deltog E. med vanlig lojalitet för konungens bud och befallningar men lämnade dagen efter oppositionsledarnas arrestering, 21 febr, det överstékammarjunkarämbete han två år tidigare beklätts med och utverkade av hertig Karl pass till Mariestad, där han sedan 1784 var landshövding. Hela tiden i full nåd hos monarken återtog E. sitt hovämbete två år senare (maj 1791), troligen inte utan samband med sorgen och saknaden efter makan, som tyå månader tidigare i ett anfall av sinnesförvirring dränkt sig. Han deltog även i riksdagen i Gävle 1792.

E. var ej en det sega motståndets man. »Av alla dem, som icke äga någon deciderad karaktär, är greve Ekeblad den respektablaste», har den bekante dagboksförfattaren G. J. Ehrensvärd skrivit (1 nov, 1779). Elis Schröderheim berättar i »Gustaf III: s sista sjukdom och död», att konungen ett par dagar efter Anckarströms attentat, måndagen den 19 mars, uttalade en bestämd önskan (»längtade efter») att få träffa E. Kurir avsändes till Mariestad, och E. anträdde, så snart han kunde, färden till Stockholm men hann inte fram i tid.

Som landshövding i Skaraborgs län blev E. mest känd i samband med arbetet på uppsättandet av en frikår vid det befarade dansk-norska anfallet 1788. Följande år hade han stora besvärligheter med den frivilliga vargeringen i länet. För sin tid märkligt framsynt var E:s från allmogehåll understödda försök att nå bättre levnadsvillkor för det arma backstugufolket, som drevs från socken till socken. E. föreslog nämligen, att socknens rätt att vägra inflyttning skulle upphöra och stora offentliga arbeten, såsom utdikning av mossar, igångsättas (Elgeskog).

Efter avskedet från landshövdingeämbetet 1796 drog sig E. tillbaka till sitt älskade Stola på Kållandsö och inredde i dess närhet ett genuint gustavianskt tusculum, som han kallade Jerneväg (numera Villa Giacomina). Där levde han med sina böcker och samlingar den oberoende och vise »filosofens» angenäma liv, delat mellan litterära och lantliga sysselsättningar och med åren alltmera sällan avbrutet av resor till hovet i Stockholm eller till vänner i landsorten. E., som var barnlös, avled av slag på Stola 1808 och begrovs 18 juli i det Silfverhielm-Ekebladska gravkoret i Sunners-bergs kyrka, inom vars församling de Ekebladska godsen Fröslunda och Sal äro belägna (Stola och det ävenledes Ekebladska Lindholmen ligga i Strö sn, Kållands härad). Gravkoret raserades pietetslöst vid en ombyggnad av kyrkan 1869, men gravstenar, vapen, porträtt och epitafier och framför allt altartavlan i kyrkan, en korsnedtagning tillskriven van Dyck, som skänktes av E. 1779, erinra alltjämt om E. och hans förfäder.

Ätten Ekeblads samlar- och upptecknarverksamhet nådde sin kulmen och avslutning med E. Efter hans död skingrades det rika bok- och arkivbeståndet, 1879 även bohaget på Stola och Jerneväg. År 1803 hade E. skriftligen förordnat, att samtliga manuskript, böcker (c: a 5,000 band), astronomiska instrument m. m. efter hans död skulle tillfalla Åbo akademi till åminnelse av faderns kansleriat, men denna donation upphävdes, sedan Finland övergått till Ryssland.