Carl Brisman

2. Carl Brisman, broder till B. 1, f. 15 nov. 1760 i Ekby, d. 10 febr. 1800 i Greifswald. Studerade i Uppsala och i Greifswald; disp. i Greifswald 2 maj 1786 (Solutio problematis: ex dato loco cometse geocentrico invenire ejus locum heliocentricum, si locus nodi et inclinatio orbitse, in qua cometa movetur, pro cognitis habeantur; pres. Z. Nordmarck) och 17 juli 1787. (Nova et usibus astronomicis adcommodata inventio sectionis conicag, datis tribus radiis vec-toribus cum angulis interceptis; pres. Z. Nordmarck); professor i matematik och experimentell fysik i Greifswald 15 mars 1788; ledamot av kommissionen angående matrikelverket i Pommern 23 maj 1799. — Ogift.

B:s båda första akademiska avhandlingar, vilka icke äro skrivna av honom själv, erbjuda ej mycket av intresse. De behandla båda förut kända och lösta problem men ge i varje fall en viss föreställning om B:s studier; i gradualavhandlingen citeras sålunda Halley, De la Hire, Euler och andra, som tidigare behandlat det däri avhandlade problemet. Av allra största intresse är B:s docentavhandling, skriven 1787. Dess titel är: »Dissertatio mathematica de electione terminorum et independente elegantia solutionum [problematum] geometrico-analyticorum», och K. Törner är angiven som respondent. Problemet, som här antagligen för första, gången förekommer i litteraturen, lyder: Att finna orten för en punkt,, så beskaffad, att om ifrån den dragas räta linjer till tre givna punkter, den linje, som drages till en bestämd av dessa givna punkter, blir bisektris till vinkeln mellan de två andra. Vanligen uppges, att detta problem första gången behandlats år 1833 (av H. G. Magnus); sedan dröjer det till 1884, innan problemet får en mera uttömmande behandling (se: Loria, s. 66–67). Melanderhjelm har visserligen också i Vetenskapsakademiens handlingar (1794) sysslat, med problemet i fråga, men dels saknar hans lösning B:s elegans, dels har han läst B:s avhandling. B. har tydligen icke förstått, att den kurva, han erhållit, blir en strophoid i det allmänna fallet, men denna brist delar han med Magnus. Däremot har han fullständigare än sina närmaste efterföljare behandlat frågan om hur och när kurvan urartar till räta linjer och cirklar. B. tror, att ingen påpekat dessa egenskaper förut, och tillägger, att man väl velat tillskriva S. Klingenstierna problemets lösning men att B. ej påträffat någon behandling därav av denne, ehuru en dylik måhända kunde finnas bland hans papper. Denna förmodan är så tillvida riktig, att en kort behandling av problemet, daterad 1748, finnes både i G. A. Leijonmarcks och F. Mallets papper. Årtalet ställer utom all fråga, att Klingenstierna är författaren. Sjuttonhundratalets störste svenske författare på den syntetiska geometriens område har medelbart varit lärare för de följande generationerna av svenska matematiker, oaktat hans skrifter ej blevo tryckta. Som professor i matematik och experimentell fysik vid universitetet i Greifswald föreläste B. även, alternerande med professorn i astronomi, ren matematik och geometri. Därjämte ålåg; det honom att företaga meteorologiska observationer. Han dog 1800, efterlämnande minnet av en synnerligen duktig lärare.