Daniel Melanderhielm

Melanderhielm, Daniel (före adl Melander), f 29 okt, dp 1 nov 1726 i Sthlm, Nik, d 8 jan 1810 där, ibid. Föräldrar: rektorn sedermera prosten Simon Melander o Justina Margareta Djurberg. Inskr vid UU 20juni 33, fil kand 19 dec 50, disp pro gradu 25 april 52, mag 15 juni 52, doc i matematik o fysik 27 juni 52, adjunkt i matematik 4 nov 57, vik prof i astronomi febr 58, allt vid UU, mechanices direktörs namn samt lika heder o rang med assessorerna i kollegierna 11 sept 58, ord prof i astronomi vid UU 22 okt 61–30 maj 96 (tjänstl 20 juni 88), adl 7 okt 77, sekr i VA 21 sept 96–11 maj 03, kansliråds titel 23 dec 01. – LVA 65, LVS 73, LPS 78, led av Vitterhetsakad 80, LVHAA 86, led av Sv krigsmannasällsk (från 04 KrVA) 96.

G 23 febr 1758 i Sthlm, Nik, m Margareta Catharina Frondin i hennes andra g, f 1 juni 1722 i Uppsala, Domk, d 13 nov 1789 i Sthlm, Nik, dtr till kammarrådet prof Elias F o Gunilla Rommel samt förut g Braunersköld.

M skrevs som sexåring in vid UU där han i 10 år under olika handledare drev förberedande studier. Avsikten var att han skulle bli präst men på inrådan av professor Samuel Klingenstierna (bd 21), som blivit imponerad av hans matematiska begåvning, ändrade han studiemål och gjorde de exakta naturvetenskaperna till huvudämnen. Han blev en av Klingenstiernas ivrigaste lärjungar och grundligt insatt i differentialkalkyl och Newtons Principia. M blev magister på en matematisk dissertation och efter att under eget presidium ha ventilerat en avhandling om Newtons rörelselagar docent i matematik.

1755 vistades M halva året i Trollhättan, där han på kanalföretagets uppdrag i egenskap av "förfaren mathematicus" utförde observationer och författade en beskrivning med planscher och figurer över kanalens historia och de i samband med dess tillkomst utförda arbetena. Denna förrättning var en vägande merit när han 1757 sökte professuren efter Klingenstierna. Han kom på förslag men S Duraeus (bd 11) blev utnämnd och M valdes till dennes efterträdare som adjunkt i matematik. 1758 förordnades han att som vikarie förestå professuren i astronomi. M stod i begrepp att gifta sig med en änka vars man varit häradshövding och vars far var professor. För att nå en likvärdig ställning sökte M att som vikarie få professors namn och rang. Ansökan avslogs men som tröst och till belöning för sina tjänster vid Trollhätte kanalverk utnämndes han till mechanices direktör.

1761 blev M efter märkliga turer professor i astronomi. Den ordinarie innehavaren M Strömer avstod från sitt ämbete mot av M erlagda 15 000 dir och rekommenderade M som efterträdare. SU behandlade ärendet och tillstyrkte förfarandet och efter det att universitetsmyndigheterna för formens skull blivit underrättade utnämndes M. Lön som professor fick han först 1764 men 1769 återfick han efter riksdagsbeslut 15 000 dlr jämte 6% ränta. På sikt var således transaktionen tämligen fördelaktig för honom. Universitetskanslern kronprins Gustav hade med hjälp av sina riksdagsförbindelser drivit igenom beslutet om återbetalning. M hade vunnit kanslerns gunst genom att verksamt och i hans närvaro opponera mot en under professor J Ihre 1768 framlagd avhandling som innehöll för kronprinsen misshaglig kritik av alliansen med Frankrike.

M torde ha varit den mest förtjänte efterträdare till Strömer som då stod att få och sitt professorsämbete förvaltade han väl; han föreläste i planetteori, geodesi och matematisk geografi och presiderade för 32 disputationer. Han var en flitig författare i sina vetenskaper och hans namn blev väl känt bland fackmännen även utanför landets gränser. Som astronom ägnade sig M företrädesvis åt den celesta mekaniken och åt teorier om världssystemets stabilitet och varaktighet. I Om den synliga verldens större eller mindre varaktighet (VAH 1771–72; på latin i Atti dell' Accademia delle scienze di Siena V 1774) sökte han visa att bland alla möjliga attraktionslagar för världssystemets bestånd är den faktiskt befintliga den mest lämpliga. I De theoria Lunae commentarii (1769) bestämdes med gravitationsteorin som utgångspunkt månens rörelse och hithörande problem löstes enligt delvis enklare metoder än de som tidigare använts. Sin övertygelse att planeten Venus hade en atmosfär lade han fram i arbetet Om planeternas atmosfär (VAH 1769) och i andra sammanhang har han behandlat Venuspassagen och sättet att bestämma tidsekvationen. 1779 utgav M en förtjänstfull akademisk lärobok kallad Fundamenta astronomiae, vilken 1795 i omarbetad och utvidgad form (Astronomie, 1–2) trycktes på svenska i VA:s regi. Detta verk ingick länge i de sv astronomernas grundkurs och den latinska versionen användes in på 1800-talet som lärobok vid utländska universitet. Han hade även den akademiska undervisningen i matematik i åtanke och gav ut en ny upplaga av Newtons avhandling om kurvors kvadratur (1762). M:s vidlyftiga och alltför lärda anmärkningar och tillägg gjorde dock arbetet mindre lämpligt som lärobok. I andra matematiska avhandlingar behandlade han integralkalkylen och teorin för differentialekvationers integration.

Ärekär och ytterligt mån om sin sociala ställning strävade M att vinna erkännande för sin person och sina vetenskaper. I öppenhjärtiga brev till P W Wargentin och riksrådet C Sparre, som han förmodade var villiga att bistå honom, lade han fram sina förhoppningar på adelskap och ordensutmärkelser och framhöll sina kvalifikationer för dessa vedermälen av kunglig nåd. 1777 blev han nobiliserad och fick ett adelsvapen prytt av en tub och Orions bälte.

Vid nedläggandet av presidiet i VA 1782 höll M ett även av kungen uppmärksammat tal om de matematiska vetenskapernas nytta i krigskonsten. De åsikter som där fördes fram sammanföll med kungens planer på att inrätta en kadettskola och sedan M i en promemoria 1785 ställt sig till kungens förfogande och erbjudit sig att författa "informationsböcker i var och en särskild del av militären" blev han 1788 tjänstledig från professuren med uppgift att sammanställa undervisningsmaterial. Han sålde sin fastighet i Uppsala och flyttade med bibehållna löneförmåner till Sthlm där han de följande åren arbetade med sin lärobok, som han rapporterade utgivningsklar 1793 då åtta delar förelåg i manuskript. De styrandes intresse hade emellertid svalnat efter Gustav III:s död och på militärt håll fann man arbetet alltför djupgående, varför det aldrig kom i tryck.

Under uppsalaåren befann sig M i svåra ekonomiska trångmål och han planerade att sälja delar av sitt bibliotek. Han repade sig dock snabbt när han på kungens tillskyndan fått en 50-procentig löneförhöjning och 1793 var hans ekonomi så välordnad att han kunde göra en avsevärd stipendiedonation till Sthlms nation, vars inspektor han var i 27 år.

Vid 70 års ålder utsågs M till VA:s sekreterare. Han hade 12 år tidigare varit på förslag till samma post men ansågs då av flera akademiledamöter olämplig på grund av bl a lättja och nöjeslystnad. 1796 valdes han med stor majoritet trots att hans håg för sällskapsliv och goda middagar inte minskat. I en supplik till Reuterholm (30 april 1796; Börstorps-saml, RA) klagade han över svullna ben, långvarig hosta och stenpassion men han var vid god andlig vigör. VA, som i M främst såg en internationellt känd galjonsfigur med gott vetenskapligt anseende, ställde tre biträdande sekreterare till hans förfogande. Emellertid kom han som sekreterare att utföra en betydligt större del av rutinarbetet än som avsetts och under hans ämbetstid genomfördes omfattande reformer gällande ledamöternas klassifikation och formaliteterna vid inval.

M hörde till dem som tvivlade på riktigheten av de resultat som de Maupertuis nått under gradmätningsexpeditionen i Nordsverige 1736–37. För att få dessa korrigerade tog han initiativet till en liknande expedition, som i VA:s regi och under J Svanbergs ledning sändes till Tornedalen 1802. – M brev-växlade under en lång följd av år med berömda utländska astronomer och matematiker. Genom sin förbindelse med astronomen Johann Bernoulli i Berlin lyckades han för VA:s räkning förvärva en brevsamling som härrörde från dennes, som sin tids Arkimedes omtalade, farfar Jean Bernoulli. Sin utländska brevsamling liksom sitt bibliotek donerade M till UU.

M var mångsidig, och om viss litterär bildning vittnar uppsatsen Undersökning om nyttan af ett eget de lärdes språk, tryckt i VHAAH. M var sällskaplig och gemytlig; han var en fet man med stor mage och liknade till figuren J T Sergel, som var en av hans trogna umgängesvänner. M:s grav finns i Uppsala domkyrka.