Sven Brisman

1. Sven Brisman, f. 16 dec. 1752 i Ekby, Skara stift, d. 16 juli 1826 i Skara. Föräldrar: kyrkoherden i Ekby och Utby, prosten Harald Brisman och Helena Noring. Elev vid gymnasiet i Skara maj 1768; student i Uppsala 2 febr. 1771 och därpå i Greifswald; disp. i Greifswald 18 aug. 1778 (Theses philosophicae; pres. J. Kr. Muhrbeck) och sept. s. å. (De vero et pseudopolitico; pres. J. Kr. Muhrbeck); fil. magister därstädes 2 okt. s. å. Docent i filosofi i Greifswald 3 maj 1781; tillika engelsk språkmästare därstädes; tillträdde Grunnevads säteri 1786; erhöll ekonomidirektörs titel 3 aug. 1789; en av stiftarne av Skaraborgs läns hushållningssällskap (sällskapets förste sekreterare 1807, ledamot av förvaltningsutskottet 1811–13; vistades efter att ha försålt Grunnevad från febr. 1813 i Stockholm; öppnade lånebibliotek i Skara 1818. Erhöll poetiska priset av Vitterhetsakademien 1777 och av Vetenskaps-och vitterhetssamhället i Göteborg 1782; LLA 1813.

Gift 11 okt. 1785 med Kristine Maria von Strokirch, f. 24 juli 1755, d. 15 apr. 1821, dotter till hovrättsrådet Johan von Strokirch och änka efter possessionaten Karl Noringer.

Tillfälligtvis på landet, skriver B. en gång på gamla dagar, en vacker dag i den vackraste årstiden hos den av sina vänner, som har den vackraste och mest välbelägna egendomen, finner stadshon. helt naturligt alla föremålen nya, intagande, förtjusande, utropar lantborna för lyckans barn, naturens älsklingar, avundas dem deras lott. »Landets föga bildade hemföding» åter ser genom vanans töcken mest de mödor, som förorsakas honom genom »elementens och årstidernas påkännande åverkan». Men det finnes också, en medelväg, öppen för en människa av bildad uppfostran, som bosätter sig på landet, närmande sig naturens sköte, icke i hopp att stundligen svindla under förtjusningen av dess skönheter, ej heller full av fruktan för lantlivets mödor och besvär. En sådan lantman, som med tillräcklig utkomst och bildning förenar känslighet för naturen och en allvarlig håg att följa den på 'spåren och tillgodogöra sig dess krafter, kan aldrig finna tiden lång, naturens egna växlingar blir för den, som förstår dess språk, en ständigt talande tavla.

Den bildning, som skänkte B. sinnets jämvikt och tillfredsställelse i lantlivets stillhet, hade icke varit någon direkt förberedelse för lantmannens värv. Den äldste av tre bröder, som togo graden i Greifswald, erövrade han där lagerkransen 1778 och docenturen 1781. Såsom respondent och preses har han under sin akademiska bana knutit sitt namn vid sju latinska avhandlingar (1778–1783), vilka röja sitt ursprung från en krets, anstucken av modernt-rationalistiska idéer av oförarglig art. De vittna ock om beläsenhet även i nyare litteratur på skilda språk. Särskilt synes B. ha odlat engelskan, vari han jämväl som engelsk språkmästare meddelade undervisning. En vacker frukt av denna hans verk- samhet blev ett engelskt-svenskt lexikon (1783), vilket gentemot sin föregångare, Jakob Serenius' bekanta ordbok, ägde ett företräde däruti, att det meddelade även ordens tonvikt och uttal. Lexikonet blev en vacker bokhandelsframgång, »varvid publicum jämte förläggaren vunnit» — medan författaren, enligt eget vittnesbörd, fick åtnöja sig med samma dagspenning som Kungl. Maj:ts soldater. I dedikationen till lexikonet, som är tillägnat Klas Alströmer, upplyser B., att han flera år vistats i Göteborg. Vad hans sysselsättning där varit, känner man ej, men i stadens vittra hävder har han lämnat åtskilliga spår efter sig.

Efter att redan år 1777 ha erövrat ett pris i Vitterhetsakademien med ett (ej tryckt) poetiskt försök gav B. 1780 i ett »skaldekväde» kallat »Thersites» sitt bidrag till den drift med det akademiska lärdomsväsendet, disputationerna och latindrillen, som då stod på modet:

»Att gagna med sitt vett, upplysa, leda, tänka, Det verket är för högt, det kan ej jag dig skänka; Men spela filosof och bli en vardagslärd, Ja skimra som ett bloss i den latinska värld, Det ingen trollkonst är ...»

Ett par år därefter besvarade B. Vetenskaps- och vitterhetssamhällets prisfråga om »Allmänna skådespels verkan på sederna» med ett varmt försvar för den dramatiska konsten, en moraliserande dikt i tidens stil, som vann sällskapets gillande och belönades med dess guldmedalj. I direkt kontakt med scenen trädde han genom ett par prologer till firandet av Gustav III:s födelsedagar jan. 1783 och 1784, den förra med konungens bild i Gustav Vasas tempel, Ragnar Lodbrok, Sigurd Ring, »Eisten Beli», en bondfamilj till kör och en ur skyn nedsvävande ängel, den senare med allegoriska figurer, herdinnor och bönder mot lokal bakgrund. Den första prologen, som var anonym, föranledde en giftig kritik i Stockholms-posten, åtföljd av ett ganska animerat meningsutbyte, vartill B., fortfarande anonym, och teaterns chef Johan von Blanc bidrogo med mera ovettiga än vägande inlägg.

I sina göteborgska vitterhetsförsök anslog B. gärna en fri, kåserande ton, som i en ny form fortsätter tendenserna i hans moralfilosofiska dissertationer och säkert syntes honom vittna om en världsmannamässig bildning. På samma sätt uppfattade han väl även själv det »Sammelsurium af allahanda småsaker», skäligen uddlösa, stundom litet slippriga anekdoter och infall, verser och dylikt, som han 1783 lät trycka i Greifswald. B. var systerson till svenske pastorn i London, Karl Noring, vilken ärvt en betydande förmögenhet efter sin morbroder, köpmannen i London Lars Victorin. Norings son, B:s kusin Karl Noring, adlad Noringer, hade tidigt avlidit barnlös, och med dennes änka, Kristina Maria von Strokirch, gifte sig B. 1785. Med henne fick han säteriet Grunnevad i Valstads socken (Vartofta härad) i Västergötland. Han blev nu lantbrukare på allvar, belönades 1789 med ekonomidirektörs titel för sitt »i flera avseenden ådagalagda välförhållande» och förblev — frånsett ett misslyckat försök att till lön för sina akademiska och litterära meriter vinna ett lektorat i Skara 1795 — lantlevnaden trogen i nära trettio år. Sina litterära intressen uppgav han ej därför. Till vitterheten återvände han visserligen blott genom en eller annan tillfällighetsdikt, men hans moraliserande och filosoferande böjelser funno ny näring genom lantlivets uppgifter och erfarenheter. B. fattade håg för jordbrukets rationalisering och blev genom egna eller andras lidanden till följd av sedelmyntets depreciering amatörnationalekonom. Båda intressena sökte han göra fruktbärande för en större allmänhet genom upplysande och undervisande skrifter. Början gjordes genom »Läran om tiderna eller konsten att leva för ståndspersoner på landet» (1799–1800), en ganska roande bok, där B:s kåserande talang tack vare ett konkretare och mera betydande innehåll kommer mera till sin rätt än i ungdomsskrifterna. Efter en teckning av svenska medelklassens ekonomiska tanklöshet och oförmåga av verkliga kalkyler går B. över till huvudfrågan, de dåliga tiderna, som han återför på penningväsendets förvirring. Enligt B. är varan den verkliga rikedomen, penningen rikedomens tecken. Allt värde, även penningens, beror på tillgången jämförd med behovet, och myntmetallens egenvärde, som därför är underkastad växlingar, kan alltså ej skapa ett konstant penningvärde. Ehuru B:s satser äro ganska personligt uttryckta, återge de endast åsikter, som vid denna tid voro. mer eller mindre gemensam egendom för kvantitetsteoriens anhängare i vårt land. Intressant är emellertid B: s slutsats, att man måste söka ett konstant myntvärde på en ny väg. Lösningen av detta problem tror han sig kunna anvisa genom att förorda ett »realmynt», en räkneenhet, alltid svarande mot värdet av en viss rågmängd. Vid sidan av de nationalekonomiska spekulationerna, till vilka, han ofta återkom, sysselsatte sig B. i sina skrifter även med praktiska frågor. Han gjorde propaganda för arrendesystemet, för vilket en ny lagstiftning (1802) jämnat vägen, och han brydde sig med problemet att uppställa regler för beräkning av jordbrukets avkastning till vägledning vid köp och arrendering ,av egendomar. Hans älsklingstema var emellertid potatisodlingen. Denna hade väl redan vunnit allmän spridning, men vad B., liksom åtskilliga samtida godsägare, yrkade som en nyhet var dess bedrivande i verkligt stor skala. Avsättning skulle man finna genom brännvinsbränning, varigenom även säden skulle besparas till minskning av importen. Åt brännvinsbränningens teknik ägnade B. mycken uppmärksamhet och sammanfattade slutligen sina åsikter i en stor handbok i ämnet (1813).

Jämväl som utgivare av periodiska skrifter försökte sig B. De av honom redigerade publikationerna uppnådde väl ej någon större livslängd, men de äga dock ett särskilt intresse därigenom, att de spelat en viss roll i våra lantbrukssällskaps hävder. Vid ett möte i Skara, som under landshövdingens presidium sammanträdde 6 juni 1805, invaldes B. i en kommitté, som skulle utarbeta förslag till stadgar för ett Skaraborgs läns landthushållningssällskap. B. skrev själv ett projekt till dylika, och vid sällskapets konstituerande sammanträde, som ägde rum först två år senare, utsågs han till dess sekreterare. Det väckte emellertid ogillande, att han — som bodde fem mil från staden — ville ha arvode för sitt besvär, och de egentliga göromålen överflyttades till vice sekreteraren. Följande år föreslog B., att sällskapet skulle övertaga ett tidningsföretag, Westgötha tidningar, till vars medarbetare han hörde, och göra denna publikation till sitt organ med honom själv som redaktör. Frågan begravdes emellertid hos förvaltningsutskottet, och några nya sammanträden av sällskapet hördes ej av. Det var därför ej alldeles obefogat, att Westgötha tidningar 1810 i en »kitslig» annons efterlyste »sjukhushjonet Skarabgs l-ns l-ndth-sh-lngs s-llsk-p». Man tog illa upp och ifrågasatte laga näpst för driften — men sällskapet samlades åter (10 juli 1810), och frågan om ett organ för detsamma fick också sin lösning. De närvarande prenumererade nämligen på ett av B. planerat nytt tidningsföretag, Economisk tidning för Westergötland, som började utkomma nästa nyår. Bland ämnen, söm B. gärna berörde i tidningen, må framhållas de av hushållningssällskapet omhuldade ekonomiska ortsbeskrivningarna, varav, en, om ekonomien i Vartofta härad av utgivaren, inflöt i årgången 1811 (N:o 33–34). Ehuru hushållningssällskapet erkände och använde B: s tidning som sitt organ, var man emellertid långt ifrån alltid nöjd med varandra, och samfundets verksamhet motsvarade ingalunda B: s iver. Efter att ha hunnit ett stycke in på sin tredje årgång upphörde publikationen på grund av B:s avflyttning från orten. På samma sätt gick det med en annan publikation, »Samling till uplysning i economien», som B. utgav under åren 1811–14 för att bereda rum åt utförligare uppsatser än Economisk tidning kunde rymma.

Innan B. lämnade Västergötland, hade han sålt Grunnevad. Anledningen till förändringen i hans levnadsförhållanden är ej känd, men det ligger nära till hands att söka förklaringen i den år 1812 inbrytande jordbrukskrisen. Måhända ligga sålunda personliga erfarenheter bakom B:s försök att med nationalekonomiens, hjälp reda upp betryckets orsaker i den lilla ganska givande skriften »Ett decennium i Vestergötland» (1819). I Stockholm fann B. ett utlopp för sin verksamhetslust såsom den jämte direktören A. N. Edelcrantz flitigaste och mångsidigaste bland ledamöterna i den nybildade Lantbruksakademien (Juhlin Dannfelt). Här vunno hansinsikter i brännvinsbränning av potatis beaktande, en av honom konstruerad såningsmaskin uppmärksammades, och om akademien än ej upptog hans förslag att vid sidan av sina Annaler utgiva en veckotidning med kortare och mera omväxlande artiklar i lantbruksfrågor, gav den likväl tanken på en dylik publikation sitt stöd. Så tillkom »med akademiens bifall» en av »någre dess ledamöter» utgiven Landtbrukstidning, som B. redigerade i fyra år (1814–17), tills företaget, måste upphöra av ekonomiska skäl, närmast vägrad, portofrihet. Tidningen utgör till sin karaktär och läggning en fortsättning av B:s tidigare tidningsföretag och ägnar liksom detta. intresse åt jordbrukstekniska frågor, handaslöjder samt ekonomiskt-geografiska och nationalekonomiska spörsmål. Sedan publikationen nedlagts, hade B. verksamhetslust nog att försöka sig på ett nytt företag, ett lånebibliotek, som han år 1818 öppnade i Skara.