Noring, släkt

Noring, släkt, härstammande från Sven N (1662–1723), vilken i sina självbiografiska anteckningar (X 240) som sina föräldrar uppger fältväbeln Peder Månsson och Christina Svensdotter i Gäsene hd, Nårunga församling och "Ehneby", varmed torde åsyftas Äne i Nårungas annexförsamling Kvinnestad, Älvsb. Denne faltväbel har ej kunnat återfinnas i KrA:s rullor och har identifierats (Kocken) med en kvartermästare Per Månsson, som stupade i slaget vid Lund 1676, efterlämnande en änka vid namn Anna Andersdotter. Denne bodde emellertid enligt rullorna i Rya, Murums sn, Älvsb. Henrik N:s uppgift, att Sven N enligt UUM 1684 skulle ha varit son till en "rusticus" (bonde) i Norgården i Äne, har ej kunnat verifieras vare sig där eller i Västgöta nations matrikel, varför hans slutsatser angående faderns identitet och genealogiska bakgrund saknar stöd i källmaterialet. Enligt hm var Sven N bror till kh Andreas Eneberg (1657–99) i Ekby, Skar.

Sven N:s avhandling De corporum naturalium mutationibus (1692) kritiserades av den grälsjuke professor Henrik Schütz bl a på grund av inslag av Cartesius' filosofi (Annerstedt), men han blev magister 1694, lektor i grekiska i Skara 1696, kh i Larv, Skar, 1706 (tilltr 1707) och prost 1710.1 sitt andra äktenskap – med en dotterdotter till biskop Andreas Omaenius i Skara – fick N sju till vuxen ålder levande barn, av vilka en dotter blev stammoder för släkten Brisman (bd 6) och en annan blev mormor till professorerna Adam Afzelius, Johan Afzelius och Pehr von Afzelius (alla bd 1). N:s son kramhandlanden Jonas N (1713–75) i Uppsala blev svärfar till professorerna Christopher Dahl (bd 9) och Gustav Flygare (bd 16, s 227).

Sven N:s övriga fyra söner blev präster. Av dem blev magister Sven (Svante) Af (1716–89) kh i Åsarp (nu Norra Åsarp), Skar 1757 (tilltr 1758), prost 1766, v kontraktsprost 1774 och ordinarie kontraktsprost 1780. Hans yngste bror, Carl N (1717–86) blev magister i Uppsala 1743, studerade därefter i Oxford och Cambridge samt vid franska universitet, var 1748 (tilltr 1749)–60 pastor vid sv församlingen i London och blev 1753 prost. I London satte han kyrkan i gott stånd, förskönade kyrkogården på egen bekostnad samt var hjälpsam mot sina landsmän, mån om de fattiga och så nitisk i förvaltningen av kyrkokassan att behållning för första gången kom till stånd. N:s morbror Lars Victorin hade i London haft stor framgång som järnhandlare och testamenterade vid sin död 1753 hela sin förmögenhet, 16 000 pund, till N, som därav delade med sig åt sina bröder och donerade 4 000 till UU för inrättande av Victorins sju stipendier vid Västgöta nation. Detta föranledde, att han 1755 promoverades till teol dr i Uppsala. Rester av N:s arkiv finns i UUB. För sin ende son, Carl N (1758–84), lyckades han utverka adlande med namnet Noringer 1761, men denne dog före fadern. I sonens namn köpte han 1765 säteriet Svansö i Bottnaryd, Jönk.

Jonas, Sven och Carl N:s bror Laurentius N (1711–57) blev magister i Uppsala 1740 och lyckades 1743 trots teologiska fakultetens motstånd med hjälp av universitetets kansler Carl Gyllenborg (bd 17) bli den förste docenten i denna fakultet. Efter misslyckade försök både i Uppsala och Lund att bli teol adjunkt gjorde han som stipendiat resor till England, Holland, Danmark och Tyskland, där han 1749 promoverades till teol dr i Göttingen. N fick 1751 fullmakt som överhovpredikant, blev 1752 teol lektor i Skara och kontraktsprost, fick högt röstetal vid biskopsvalet i Skara 1753, befordrades till förste teol lektor 1755 och var riksdagsman 1755–56. För de pengar brodern Carl lämnat honom av arvet efter morbrodern fick han 1756 K M:ts tillstånd att av sin svärmor, biskop Jesper Swedbergs adlade dotter, köpa säteriet Ranåker i Skånings-Asaka, Skar.

Hans postume son Lars N (1757–97) studerade medicin i Uppsala och Göttingen och blev efter hemkomsten känd som ögonläkare med starroperationer som specialitet. Dennes äldre bror Jonas Larsson N (1755–1823) blev efter tjänstgöring i kanslikollegium kommissionssekreterare i Haag 1784 och i Paris 1786 samt fick 1788 avsked och så expeditionssekreterares nhov, varefter han bodde på det från fadern ärvda Ranåker. Ms och samlingar av honom rörande tidens sv utrikespolitik finns i UUB och KB.

Själv amatörmålare var Jonas Larsson N i äktenskap med en syster till kommerserådet Jan Lamberg (bd 22, s 197) far till den begåvade amatörmålaren Clementine Wallin, f N (1796-1872), gift med domprosten i Skara Josef Wallin, och till den även som miniatyrmålare verksamme fänriken Timoleon N (1804-32). Deras bror Alexis N (1799-1844) blev magister i Uppsala 1827 och var sekreterare i Stuteriöverstyrelsen 1828–32 och i kommittén rörande anläggandet av ett stuteri på Ottenby kungsgård på Öland 1830, kopist i krigsexpeditionen 1831–36 samt utgivare av och redaktör för Tidskrift för hästvänner och landtmän 1831–34 och för Qvartalskrift för landt-bruk och husdjursskötsel 1836–41. Den omfångsrikaste av hans skrifter är Handbok i husdjursskötseln, 1–3 (1841–42). Efter flera resor till bl a England blev N förmedlare vid nu – tack vare hans entusiastiska agitation – hastigt ökande inköp därifrån av hästar, nötkreatur, får och svin till förbättring av aveln, särskilt vid större gods i Skåne. Som ryttare vann han segrar i kapplöpningar såväl i Sverige som i Tyskland och England. De sista åren av sitt liv var N arrendator av Klostergården vid Lund. 1841 blev han ledamot av LA och av Malm:s hushållningssällskap. N:s brorson kassören Alexis N (1831–1904) i Sthlm dömdes 1867 till två års straffarbete för den förskingring av 164 167 rdr som ledde till att handelshuset Tottie & Arfwedson så måste upphöra med sin verksamhet.

Laurentius, Jonas, Sven och Carl N:s äldste bror, regementspastorn Peter N (1709–46), var far till magister Pehr Ulrik N (1742–1810), vilken efterträdde sin farbror Sven (Svante) N som kh i (Norra) Åsarp 1791 (tilltr 1793) och blev prost 1802. Dennes yngre bror hovpredikanten magister Sven (Svante) N (1745–1807), kh i Ulricehamn, var far till kronolänsmannen Carl Wilhelm N (1802–68) i Ölme, Värml, vars son bokhållaren Ernst Mikael N (1849–1922) i Norrköping var far till gruvingenjören Henrik Vilhelm N (1889–1968) i Ludvika. Henrik N drev Blybergs porfyrbrott i Älvdalen, Kopp, och ägde Kaveltorps bruk i Ljusnarsberg, Ör. Bror till honom var gruvingenjören Lennart Magnus N (1898–1945). Lennart N var tillförordnad på en del av professuren i gruvbrytning vid KTH 1940–43 och l:e byråingenjör vid kommerskollegiets bergsbyrå från 1943.

Utan genealogiskt samband med ovanstående släkt var Anders N (f 1682), som var bergsfogde i Västerbergslagen 1730–50, och hans sonson konstmästaren i Nora och Linde Erik Wilhelm N (d 1780). Anders N:s far, brukspatronen Mathias N (1650–1715) på Stjärnfors i Ljusnarsberg, Ör, torde ha varit son till länsmannen Anders Larsson i Nor, Söderbärke, Kopp.

Något genealogiskt samband kan knappast heller ha förelegat med husmannen Per Perssons i Gissleberga, Norra Skrävlinge, Malm, son skräddarmästaren Knut Persson N (1821–94) i Malmö, som enligt kyrkoböckerna var far till Knut Gustaf N (1861–1937), enligt skvallret (UD; jfr Lindahl o Gür) hans hustrus son med läkaren Johan Henrik August Falck (bd 15, s 114). Gustaf N reste 1879 till Turkiet, där han övergick till islam, fick namnet Ali Nouri, gifte sig med en tunisisk prinsessa och blev turkisk generalkonsul i Rotterdam. På grund av påstådda förbindelser med det ungturkiska partiet avsattes han 1901 av sultanen Abdul Hamid II, mot vilken han sedan agiterade bla genom böcker och tidningsartiklar. Efter sultanens avsättning 1909 återvände han till Turkiet, där han efter namnreformen på 1920-talet antog namnet Dilmec.