Nils Reinhold Brocman

3. Nils Reinhold Brocman, f. 1 nov. 1731 i Norrköping, d. 21 maj 1770 i Stockholm. Föräldrar: tobaksfabrikören Adam Reinhold Broocman och Kristina Corylander. Student i Uppsala 28 mars 1743 och i Lund 15 dec. 1745; disp. i Lund 16 dec. 1749 (Dissertatio theologica de influentia ministerii ecclesiastici in opus regenerationis; pres. J. Corylander) och 28 juli 1750 (De sanctitate legatorum sagatorum [Härrolda-Rätt]; pres. J. Corylander); fil. magister 4 juli 1751; företog en studieresa till Danmark 1.752. Östgöta nations i Lund notarie 1752–54; medföljde den danske historikern J. Langebek på dennes resor i Sverige och Östersjöprovinserna 1753–54; uppfördes av juridiska fakulteten på förslag till juris adjunkt i Lund 24 apr. 1754; docent i svensk och romersk rätt 21 febr. 1758; auskultant i Göta hovrätt 27 juni s. å.; kanslist i antikvitetsarkivet 21 maj 1760; företog ett flertal ämbetsresor inom Sverige, den första 1760; femte bibliotekarie (assessor) i K. biblioteket och antikvitetsarkivet 3 jan. 1763 med fullmaktsdatum 31 dec. 1762; tillika translator i de gamla nordiska språken 15 nov. 1763. — Ogift.

De lärda intressena lågo B. i blodet och ha tidigt utvecklats. Sedan fadern dött redan 1734 och modem gift om sig med fabrikören, sedermera rådmannen Tobias Stechau i hemstaden, synes denne ha givit även styvsonen en omsorgsfull uppfostran »under enskylte handledare». B:s redan vid elva års ålder påbörjade men också ovanligt långvariga universitetsstudier medförde ej den akademiska befordran, som han tydligtvis själv önskat, men under desamma hade han. kommit att småningom mera bestämt inrikta sina intressen på äldre svensk historia jämte arkeologi, runforskning, topografi, heraldik och de gamla nordiska språken. Vad som frånsett släkttraditioner säkerligen framför annat givit riktning åt B:s. lärdomsintressen, har varit sammanträffandet med den framstående danske arkivforskaren och samlaren Jakob Langebek och den förbindelse för livet mellan denne och den unge Lundastudenten, som blev en följd av deras gemensamma forskningsresa runt. Östersjön. Genom Langebeks personliga rekommendation var det även B. vann sin anställning och befordran inom antikvitetsarkivet, där f. ö. samtidigt kusinen Karl Gustav Brocman och en styvbror Johan Adolf Stechau voro anställda. I antikvitetsarkivets chef K. R. Berch fann B. en faderlig vän, som med stort överseende upptog vissa, måhända av sjuklighet föranledda oregelbundenheter i hans tjänstgöring och förskaffade honom befordran till ordinarie plats framför äldre medsökande. Lysande blevo med tidens förvirrade avlöningsförhållanden icke därför hans villkor, men han förstod att förbättra dem på ett sätt, som är karakteristiskt för intrigerna under Frihetstidens ständervälde, även om det knappast kan kallas lojalt mot verkets chef. Medan denne vid 1765–66 års riksdag strävade att skydda antikvitetsarkivet vid de förestående indragningarna i förvaltningen, föranledde nämligen B., som tillhörde det härskande partiet, mössorna, genom sina förbindelser i sekreta utskottet under hand en sammanslagning av arkivets tjänster, varigenom dessa reducerades från sju till fyra – och han ensam fick en visserligen välbehövlig löneförbättring.

Frukterna av B:s arbete inom antikvitetsarkivet och övriga forskning föreligga endast till en mindre del i tryck. Bland dessa må främst nämnas »Sagan om Ingwar Widtfarne och hans son Swen, från gamla isländskan öfwersatt, och undersökning om wåre runstenars ålder, i anledning af samma saga, samt företal om sagans trowärdighet, hwaruti de förr hos oss utgifne sagors wärde tillika stadfästes» (1762). Sagans edition är väsentligen gjord efter en avskrift, som Langebek låtit taga av en arnemagnæansk handskrift och vilken överlämnats till B. I den utgåva av Yngvars saga viðförla, som professor Emil Olson gjort för Samfundet til udgivelse af gammel nordisk litteratur (1912) på grundval av samtliga handskrifter, framhålles, att B:s bevisföring för den starkt romantiserade Yngvarssagans fulla trovärdighet naturligtvis för oss är föga övertygande, »men ett och annat påpekande kan ännu ha sitt värde». Den till sagan fogade undersökningen av runstenarnas ålder är, likaså enligt Olson, numera av föga intresse. — Under vistelsen i hemstaden, sedan han gått miste om den sökta adjunkturen vid Lunds universitet, publicerade B. i Norrköpings wekoblad och sedan som särskild skrift en »Berättelse om Norrköpings  ålder och åtskilliga öden», samtidigt med att farbrodern-boktryckaren förberedde det stora hembygdstopografiska arbetet »Beskrifning öfwer the i Öster-Götland befintelige städer, slott, sokne-kyrkor» etc. Det ligger nära till hands att antaga, att B. varit behjälplig även vid denna boks utarbetande, kanske den egentlige författaren.

Förutom den nämnda resan tillsammans med Langebek 1753–54 runt Östersjön företog B. flera andra, tydligtvis väl utnyttjade forskningsresor: år 1760 genom Uppland, Södermanland och Östergötland »till att nogare bese Ingwars runstenar och flere märklige runskrifter», 1763 till Hälsingland »att undersöka någre dess gamla minnesmärken», vintern 1764–65 till Skåne, ävensom till Danmark för att »åter hopa samla de svenske handlingar, som efter Roskildske freden bort återlämnas, men ej fullgjordes». 

Bland B:s efterlämnade många och delvis rätt vidlyftiga manuskript märkas särskilt hans utförliga, med en mängd teckningar belysta reseberättelse från Hälsingland, varav ett utdrag trycktes i Svenska magazinet 1766, samt fyra stora folioband diplomavskrifter, för vilkas utgivande han förgäves sökte anslag av. både 1765 och 1769 års riksdagar.

B:s arkivkännedom har i övrigt kommit forskningen, både den svenska och genom Langebek den danska, till godo, genom en mängd till samtida tjänstaktigt lämnade meddelanden, anskaffade diplomavskrifter, inköp å auktioner o. d. Sitt exemplar av Olof von Dalins historia, där samtliga diplom uppgivas vara kollationerade efter originalen, skänkte han till Sven Lagerbring. Med en viss självkänsla meddelar B. i den meritförteckning, han bifogar sin ansökning till bibliotekarietjänsten i antikvitetsarkivet, att han »aldrig åsidosatt något, som till mina företagna arbetens mognad och fullbordan måtte tjäna; så att jag allena till svenska laghistorien inför Kongl. lagkommissionen kunnat uppte 12 särskilte volumina endast såsom nödiga hjälpredor till samma arbetes förfärdigande». Sammastädes framhålles, att han »avskrivit och på nu bruklig svenska översatt några jämtländska brev, som ifrån Jämtland blivit hitskickade, emedan ingen... dem tilförne kunnat utreda».

För egen del var B. en ivrig boksamlare. Redan 1749 hade han som adertonårig student i Lund ett så ansenligt bibliotek, att han måste hyra »en hel övervåning» att förvara det uti. Efter hans död tillföllo de värdefullaste böckerna genom donation antikvitetsarkivet och ha därifrån kommit till K. biblioteket. Återstoden försåldes på auktion våren 1771 (tryckt förteckning 1770, upptagande 1,755 nummer). I Uppsala universitetsbibliotek förvaras ett antal brev från B. till H. J. Sivers och S. Älf. 

B. synes hava varit av en känslig, ömtålig lynnesläggning, tydligtvis sammanhängande med den ohälsa (lungsjukdom), varav han led och som förorsakade hans förtidiga död. Hans »omgänge» förklaras av hans förste minnestecknare, K. H. Braad, ha varit »tungt och ej intagande, när han för mycket ville envisas i egne idéer». En uppmärksammad process mellan honom och styvfadern, därvid båda parterna vädjade till allmänheten genom tryckta försvarsskrifter, tyckes hava fråntagit honom även många vänners sympatier. Ljuspunkterna i den av sjukdom samt ekonomiska och andra motgångar tyngde forskarens säkerligen ganska ensamma och ofta bittra liv torde hava utgjorts av den alltjämt uppehållna brevväxlingen mellan honom och hans faderlige vän Langebek. Allmänt erkändes hans studienit och självförglömmande plikttrohet i det vetenskapliga arbetet, som enligt vad ovan antytts även inbegrep stor tjänstaktighet gentemot medforskare. I den för övrigt tämligen opersonligt och allmänt hållna latinska gravskrift, som Samuel Älf ägnade honom, betygas detta genom raderna:

Impiger in studio fugitivi temporis egit,

officii potius, quam memor ille sui.