Ingemund Bröms

Ingemund Broms, f. 28 juli 1669 på Penningby, Länna, Uppsala län, d 13 jan. 1722 på superintendentsbostället Ekenäs, Kil, Värmlands län. Föräldrar: huspredikanten hos greve Anders Torstensson, sedermera kyrkoherden i Björkvik, Strängnäs stift, Olaus Olai Broms och Katarina Hägg. Genomgick Strängnäs skola; student i Uppsala 5 febr. 1687; disp. 2 maj 1696 ([grekiska tecken] seu Donaria veterum geiitilium; pres. E. Obrecht) och 5 juni 1697 (Vandalorum in Africa imperium; pres. P. Lagerlööf); fil. magister 9 dec. 1697. Lektor i grekiska språket vid Strängnäs gymnasium 8 okt. s. å.; rektor vid samma gymnasium 1701–03; tredje teol. professor i Pernau 8 mars 1703; företog en studieresa till akademier i Tyskland, Holland och England 1703–05; tillträdde sin professur 12 sept. 1705; andre teologie professor 20 jan. 1707; akademiens rektor 13 dec. s. å.; inspektor över universitetstryckeriet 1708; inspektor i teologi för de kungl. stipendiaterna s. å.; avfärdad av överkonsistorium i Pernau till Stockholm sept. 1709 för att rådslå med regeringen om pietismens undertryckande i Lifland; förste teologie professor vid akademien i Åbo och kyrkoherde vid svenska församlingen därstädes 17 dec. 1709; bevistade riksdagen i Stockholm 1710; flydde från Åbo till Stockholm 1713 och uppehöll sig flera år i Strängnäs utan tjänst; superintendent i Karlstad 3 juni 1717; bevistade riksdagarna 1719 och 1720 och var därunder ledamot av sekreta utskottet. Teol. doktor vid kröningen 20 mars 1719.

Gift 1705 med Magdalena Elisabet Wetzler, f. 1685, t 24 mars 1728, dotter till överstelöjtnanten Peter Wetzel, adlad Wetzler.

Redan under Uppsalatiden blev B. bekant med Erik Benzelius d. y. och genom denne med fadern Erik Benzelius d. ä., vilken 1687 blivit biskop i Strängnäs. Genom umgänge med den äldre Benzelius lärde han känna och uppskatta lutersk ortodoxi, och genom sonen fick han blicken öppen för bibliofila värden. För att bli lektor i Strängnäs fordrades enligt i stiftet gällande tradition icke blott vanliga, akademiska prov, utan också en särskild i stiftsstaden hållen disputation med ämne inom den blivande lärarens fack. B:s disputation behandlade grekernas gymnasier. I den nya verksamheten kom han i skolfrågor i ständig beröring med den äldre Benzelius, och med sonen brevväxlade han om sällsynta böcker och handskrifter, som han i trakten lyckades uppleta, På hösten 1703, sedan B. utnämnts till professor i Pernau, anträdde han en utländsk resa såsom handledare åt Samuel Åkerhielm d. y., vilken skulle avsluta sina studier genom ett besök vid Oxfords universitet. För att resa utrikes måste B. ha kungligt tillstånd, vilket förmodades stöta på svårigheter, dä universitetsmyndigheterna i Pernau på grund av två vakanser inom teologiska fakulteten icke gärna ville låta den nyutnämnde professorn fara. B. synes ha lämnat landet utan att äga något tillstånd. Saken torde hos konungen ha ordnats genom Samuel Åkerhielms svåger statssekreteraren Olof Hermelin. B:s och hans lärjunges resa gick över Danmark, Tyskland och Holland till England. Uppehåll gjordes åtminstone i Köpenhamn, Hamburg, Haag och Amsterdam. I England besöktes London och framför allt Oxford. Någon inskrivning vid universitetet förekom icke, men beröringen med stadens lärde tyckes ha varit livlig att döma av de hänförda brev av bibliofilt innehåll, vilka B. skickade till Erik Benzelius d. y. Till den äldre Benzelius sände han samtidigt skildringar av det kyrkliga tillståndet i Europa och gav luft åt sitt hat mot allt kätteri. — Förhållandet mellan lärare och lärjunge torde något ha grumlats genom olika uppfattningar om den lämpliga storleken av B:s lön. För Åkerhielm var det därför en lättnad, när den svenska regeringen på grund av framställningar från Pernau 1704 ålade B. att återvända hem för att tillträda sitt professorsämbete. I aug. 1705 anlände B. till Pernau.

I den lifländska universitetsstaden, där B:s plats och den andra vakanta teologiska lärostolen dittills skötts av andre teologie professorn Johan Folcher, var tillståndet bedrövligt. Staden skildrades av B. i brev 1705 till en annan av Benzelierna, Jakob, vilken då ännu låg i Uppsala, såsom osnygg och »hunddyr», studenternas antal var endast sju, en mindre än de akademiska lärarnas, och pietismen var starkt utbredd i trakten. Sedan B. tillträtt sin plats, ägnade han sig med kraft åt ämbetsåliggandena, till vilka också hörde, att vara bisittare i consistorium ecclesiasticum, vilket bestod av generalsuperintendenten och de tre teologie professorerna. Vid sidan av tjänstebestyren sammanskrev han en historia över Dorpats universitet med levnadsbeskrivningar över dess professorer. Hans egentliga verksamhet förlades emellertid till consistorium ecclesiasticum, som han gjorde till sitt redskap i en stor strid mot pietismen. I denna strid samarbetade han i vissa fall med biskopen i Åbo Johannes Gezelius d. y., vilken i sitt stift hade att kämpa med samma svårigheter. B:s förnämsta motståndare eller om man så vill offer i denna strid blev hans kollega Joh. Folcher, vilken avancerat till förste teologie professor och lämnat andra teologie professuren åt B. Striden började 1708, då B. och den tredje teologie professorn, Nikolaus Wiræus, beskyllde Folcher för att såväl i en avhandling i Giessen 1696 som i sina predikningar ha uttalat pietistiska lärosatser. Sina anklagelser mot Folcher sammanförde de i ett till consistorium ecclesiasticum inlämnat memorial. Både de och den dåvarande superintendenten Gabriel Skragge gjorde gällande, att konsistoriet å ämbetets vägnar ägde att förhöra och döma Folcher samt att förhandlingarna skulle vara muntliga och den anklagade därför icke få avskrift av det inlämnade memorialet. Folcher å sin sida ville icke erkänna något kätteri samt förklarade anklagelserna bero på att han privat förmanat de båda kollegerna att iakttaga ett värdigare levnadssätt och att han i sina predikningar i förtäckta ordalag angripit vissa av deras lärosatser såsom kätterska. Han framhöll dessutom, att B. och Wiræus voro parter i målet, begärde avskrift av deras anklagelse och ville ha hela saken behandlad av justitierevisionen. Både konsistoriet och Folcher appellerade dels till konungen, dels till justitierevisionen. Från Karl XII ankom till svar ett den 29 maj 1708 daterat brev, i vilket han gillade konsistoriets dittillsvarande uppträdande och anbefallde det att med hjälp av några tillkallade prästerliga bisittare rannsaka och döma i målet. Handlingarna borde sedan insändas till konungen eller i hans frånvaro till justitierevisionen. Från den senare myndigheten anlände, kort efter det konsistoriet fått del av det kungliga brevet, en skrivelse, i vilken Folchers synpunkter gillades. Då uttalandet genom den kungliga befallningen förlorat all betydelse, utsåg konsistoriet en deputation efter anbefallt möster. Den 11 sept. 1709 var denna deputation, som icke hörde Folcher, färdig med ett utlåtande, i vilket den förklarade den anklagade skyldig till femtiosju villfarelser. Domen åtföljd av ett vidlyftigt betänkande insändes till rådet.

Den ortodoxa riktningen i Pernau hade sålunda segrat. Den fick också inflytande i rådet. Ett bevis därpå var B:s utnämning till teologie professor i Åbo 1709. Innan han tillträdde den nya befattningen, reste han år 1709 till Sverige för att inför myndigheterna i Stockholm verka för deputationens dom. I huvudstaden hade också samtidigt Folcher infunnit sig. Dit samlade sig också kort före Pernaus fall de flesta professorerna därifrån, bland dem Wiræus. Skragge hade kort förut avlidit. Konsistoriets sak synes företrädesvis ha förfäktats av B., som vid utskottsmötet 1710 lyckades utverka, att en deputation av biskopar och andra prästmän skulle granska domen över Folcher. Deputationen, av vilken bl. a. Johannes Gezelius d. y. var medlem, kallade Folcher inför sig och lät honom försvara sig. Den 28 juli 1710 var den färdig med sitt betänkande. Den juridiska sidan av saken berördes icke, utan man nöjde sig med att förklara den anklagade skyldig i tjugufyra av de förut nämnda femtiosju punkterna. Folcher skulle avsvärja de utpekade kätterska meningarna, såvida han ville erhålla någon vidare tjänst. En försoning mellan honom och hans anklagare påyrkades, ehuru förgäves, men striden fick dock vila.

Från Stockholm begav sig B. till Åbo, där han ända till ryssarnas infall 1713 uppehöll sin professur. I striden mot den finska pietismen biträdde han kraftigt sin vän och meningsfrände Gezelius. Enligt en uppgift av hans vän A. A. von Stiernman var han i Åbo sysselsatt med ett arbete med titeln Athense Aboenses, som dock numera tycks vara förkommet. Kort före Åbos fall flydde han, som för tillfället var universitetets rektor, till huvudstaden. Att börja med sökte han där sammanhålla de spridda professorerna och studenterna från det finländska universitetet. Snart slog han sig dock ned i Strängnäs, där han under åren 1714 och 1715 sysslade med översättning av ett arbete av den pietistfientlige teologen L. M. Fischlinus samt med en egen skrift i samma anda. Såsom den ende kvarvarande av Pernaukonsistoriet — Wiræus hade 1710 avlidit — överlämnade han 1715 till justitierevisionen en icke undertecknad skrift, i vilken han gick till rätta med Folcher, som föregående år i en till samma myndighet riktad inlaga angripit 1710 års prästerliga deputation. Slutet på striden blev, att Folcher 1718 dömdes förlustig sitt ämbete och inspärrades i fängelse. Följande år blev han visserligen efter ett slags avbön frigiven, och efter B:s död fick han 1723 av riksdagen en livstidspension, men något ämbete erhöll han icke. — B:s anseende på ortodoxt håll blev emellertid genom striden ytterligare stärkt. Vid ärkebiskopsvalet 1714 erhöll han sålunda en del röster, och 1717 blev han superintendent i Karlstad. Följande år ställde han sig liksom övriga stiftschefer tvivlande till statssekreteraren Karl Gyllenborgs förslag om en närmare förbindelse mellan de svenska och engelska kyrkorna.

I egenskap av superintendent bevistade B. riksdagen 1719, vid vilken han var medlem av sekreta utskottet. Han deltog bland annat i debatten om regeringsformen och gjorde till en början gällande, att drottningen utan att invänta ständernas förslag borde ha rätt att välja rådsherrar. Inför motståndet från majoriteten bland prästerskapet föll han dock undan. I striden om adelsprivilegierna motsatte han sig deras granskning av övriga stånd under motivering, att adeln försäkrat, att dess privilegier icke skulle skada prästernas. När det sedan visade sig, att adeln utan medståndens vetskap fått privilegier, som i vissa punkter starkt inskränkte även prästernas, blev B:s yttrande föremål för mycken skarp kritik särskilt från 'borgarnas sida. Även vid riksdagen 1720 var B. medlem av sekreta utskottet. Hans renlärighetsintresse tog sig under debatten uttryck i ett kraftigt och framgångsrikt motstånd mot ett kommerskollegiets förslag att i industriens intresse giva inflyttade utländska hantverkare fri religionsutövning. För övrigt framträdde han mot ärkebiskop Steuchius såsom förfäktare av det lägre prästerskapets synpunkter och visade en viss förståelse för borgarståndets adelsfientliga politik. I debatterna om regeringsformen framhöll han sålunda vikten av att prästernas val och icke privata rekommendationer skulle vara bestämmande vid utnämningar av ärkebiskopar, biskopar och superintendenter och yrkade, att prästerna i likhet med övriga stånd själva borde utse sina talmän. Borgerskapets förslag, att biskopar och deras vederlikar, vilka för hustru och barn mottagit adelskap, skulle uteslutas ur prästeståndet, ville han icke motsätta sig.

Såsom stiftschef fortsatte B. sin strid mot pietismen. För övrigt gjorde han sig känd genom sin nitälskan för skolväsendet. År 1719 yrkade han i ett memorial på ett nytt teologie lektorat i Karlstad, till vilket de värmländska räntor, som dittills gått till pastorn i Lidköping, borde anslås. Hela frågan torde ha förfallit genom Karlstads skolas brand samma år. Följande år lyckades B. utverka, att medel till skolans reparation anslogos av bötespengar i justitierevisionen. Av mera allmänt intresse äro hans uttalanden i samband med en påtänkt revision av 1693 års skolordning. De återfinnas i ett av Karlstads stift till kanslikollegium ställt yttrande, som icke hann avsändas förrän efter B:s död. I yttrandet gjordes gällande, att de offentliga skolorna dittills endast varit förberedande prästutbildningsanstalter och icke tillräckligt tagit hänsyn till »vad studier och lektioner äro nödvändiga för alla stånd». B. påpekade också, att en lärjunge endast borde studera sådana ämnen, till vilka »han mera lust och naturlig böjelse haver». Den tanke på en slags allmän begåvningsuppdelning inom skolan, som låg i det citerade' uttalandet, fullföljde B. endast i ringa omfattning. Han nöjde sig nämligen med att yrka på två slags linjer inom skolan, den ena avsedd för blivande präster, den andra för blivande civila ämbetsmän, dvs. adelsmän. Hans strävan gick ut på att få adelsbarnen med åtminstone i gymnasieundervisningen och icke såsom dittills nästan helt överlämna dem åt privat information. Under ledning av informatorer, som biskopen gillat, och under uppsikt av särskilda adliga inspektörer borde adelsbarnen studera vid gymnasierna. De skulle dock endast vara skyldiga att deltaga i undervisningen i sådana ämnen, som ansågos särskilt lämpliga för deras stånd. Under det att de blivande prästerna studerade latin, retorik, logik, grekiska, hebreiska, matematik, fysik, historia, moralfilosofi och teologi, borde adelsbarnen begränsa sig till kristendom, elokvens (latinkunskap och retorik), historia, moralfilosofi, något matematik samt möjligen en smula logik, grekiska och juridik. Hebreiskan var däremot fullständigt onödig. — En annan del av B:s yttrande berörde de krav, som borde ställas på lärare vid skolorna. Han gjorde gällande, att de före antagandet borde ha genomgått skola, gymnasium och universitet, ha varit privatlärare, dessutom i biskopens och konsistoriets närvaro ha hållit en särskild disputation inom sitt fack samt slutligen avlagt två undervisningsprov med förelagt ämne. — Av B:s idéer tog man i den följande skolordningen av 1724 ingen hänsyn till dem, som rörde linjeindelningen i skolan, medan man rätt nära anslöt sig till hans förslag om lärarutbildningen.