Eva F Bonnier

3. Eva Fredrika Bonnier, den föregåendes dotter, f. 17 nov. 1857 i Stockholm, d 13 jan. 1909.

E. B. var jämte Hanna Pauli den förnämsta kvinnliga kraften inom 1880- och 90-talens svenska målarkonst. Efter att ha börjat sina studier för August Malmström vann hon inträde i Akademien för de fria konsterna 28 aug. 1878 och studerade där till vt. 1883, då hon reste till Paris för att fortsätta sina studier. Här stannade hon till och med år 1889. Hennes lärare voro Courtois och i främsta rummet Dagnan-Bouveret, av vilkens konst hon nog, som flera av de manliga kamraterna, mottog de starkaste intrycken. De kunna spåras i några av hennes tidigare verk såsom »En konvalescent», »Självporträtt», »Porträtt av fru Rebecka Kempff» med deras avdämpade realism, blonda färg och glatta, polerade faktur.

Det motiv, som under Parisvistelsen starkast synes hava upptagit henne, var dock det slutna rummets ljus- och färgproblem, det moderna friluftsmåleriet tillämpat på interiören. Däråt ägnade hon ett intimt och inträngande studium, som kom till uttryck såväl i några skisser med ateljémotiv, som i några grundligt utarbetade, mogna verk: »Reflex i blått» 1887 (på nationalmuseum), »Sömmerskor» 1888 och »Musik» 1889, för vilket senaste arbete hon belönades med mention honorable på Parissalongen. Och när hon tog med sig detta intresse till porträttet, skapade hon några fullödiga verk, såsom porträtten av skulptören Verner Åkerman, av doktor Morits Rubenson, av fru Lisen Bonnier som konvalescent och av fru Hanna Marcus (på nationalmuseum).

Det var i porträttet hennes konst nådde högst. Jämte de redan nämnda stå i främsta ledet det i dunklare ton stämda porträttet av doktor Hjalmar Lundbohm, utomordentligt levande och karaktärsfullt, det av K. J. Meijerberg och den lilla originellt uppfattade bilden av Oskar Levertin, som synnerligen fint återger det vibrerande livet i ansiktets tankspridda leende.

Dessa porträtt, målade under nittiotalet, beteckna höjdpunkten av hennes konst — och slutpunkten. Under det nya seklet finns intet arbete signerat av hennes hand, om ock några studier, såsom den mera lyriskt och dekorativt hållna »Midsommar», böra räknas dit. Det intresse, som sålunda, alltför tidigt synes det, hämmades i sin personliga växt, ägnades i stället åt ett enskilt och offentligt mecenatskap, som slutligen genom den stora donationen till Stockholms förskönande fick en blivande betydelse. Jämnårig med den falang av konstnärer, som i början av åttiotalet bröt med de akademiska traditionerna, delade hon helt deras övertygelse, deras syften och deras strider. I opponenternas, sedermera Konstnärsförbundets, kampanjer tog hon livlig del och sina ungdomsideal blev hon sedan alltjämt trogen. Och sin ekonomiskt oberoende ställning använde hon i vidsträckt grad för att understödja kamraterna och de yngre begåvningar, som framträdde inom deras led. Sålunda var hon en av de första, som uppmärksammade Herman Norrmans geni, och förvärvade några av hans förnämsta verk. Och i det nyvaknade intresset för dekorativ publik konst tog hon livlig del. År 1902 skänkte hon till Stockholms högskola Karl Eldhs marmorstaty »Linnea» och år 1903 till Östermalms folkskola A. Jerndahls sandstensstatyer »Det lider mot skymning» och »Porträtt». År 1903 anslog hon en summa av 10,000 kr. årligen till konstnärlig dekorering av offentliga byggnader och platser i huvudstaden. Beställningarna gjordes i samråd med en av henne utsedd nämnd, bestående av fem konstnärer och konstkritiker, vilkas verksamhet dock ännu icke var bestämd av några stadgar. De beställningar, som gjordes under hennes livstid, voro två marmorstatyer av Kr. Eriksson för K. biblioteket, nu uppställda i bibliotekets förstuga, två dekorativa målningar av N. Kreuger för Östermalms nya folkskola, Eldhs relief »Lekande pojkar» för Östermalms högre läroverk, en stor dekorativ målning av Karl Wilhelmson »Stockholms hamn» för den stora hallen i Stockholms posthus samt de båda björngrupperna i granit vid Berzelii park av Karl Milles. Genom testamente gavs åt denna verksamhet en fast och bestående form, i och med instiftandet av Eva Bonniers donationsfond för konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader och platser i Stockholm, vilken fonds kapital uppgår till 390,000 kr. Fonden, skänkt till Stockholms stad, handhaves av en nämnd bestående av sju ordinarie medlemmar och lika många suppleanter, som för en period av fem år tillsättes så, att fem medlemmar med suppleanter utses av alla de konstnärer, som utställt på av svenska konstnärer anordnad utställning, där jury fungerat, en sjätte medlem jämte suppleant utses av Stockholms stadsfullmäktige och slutligen välja dessa sex den sjunde medlemmen och hans suppleant bland personer, som äro allmänt kända såsom konstintresserade men icke äro utövande konstnärer.

De offentliga konstverk, som hittills tillkommit tack vare denna donation, äro: Milles' »Bågspännare», uppställd invid Liljevalchs konsthall på Djurgården, Eldhs »Fontän» på Birger Jarlsgatan samt Einar Forseths konstnärliga utsmyckning av Högalidkyrkans gravkapell. Dessutom har genom fonden medel lämnats till de reliefer ur Engelbrekts historia, som äro anbragta på sockeln till Kr. Erikssons på Kornhamnstorg resta »Bågskytt».