Hanna Pauli

2 Pauli, Hanna, f 13 jan 1864 i Sthlm, Mosaiska, d 29 dec 1940 i Solna, Sth (enl db för Nacka, Sth). Föräldrar: musikförläggaren Abraham Hirsch (bd 19) o Paulina Mey-erson. Studier vid August Malmströms konstskola i Sthlm 76 — 79, vid Tekn skolan där 80, vid FrKA 81-85, vid Académie Colarossi i Paris 85 — 87, v ordf i Konstnärs-förb 90 — 91, lär vid Gbgs musei rit- o målarskola 93-97. Målare.

G 28 okt 1887 i Sthlm, Nik, m målaren Georg Vilhelm P (P 1).

P:s brådmogna konstnärliga talang uppmärksammades tidigt; redan vid tolv års ål- der började hon i August Malmströms konstskola. Där studerade bla kvinnliga konstnärer som Julia Beck, Karin Bergöö-Larsson och Eva Bonnier (bd 5). I ateljén lades tyngdpunkten i undervisningen på teckning men även akvarell och oljemåleriets grunder togs upp. Efter några år bestämde sig P för att ytterligare förkovra sig, och hon antogs till målarskolan på Konstakademins "fruntimmersavdelning". Tyngdpunkten i undervisningen där låg på teckningen. Den klassiska konsten med dess upphöjda ideal var förebilden, och historiemåleri stod högst på rangskalan. De sv kvinnliga konstnärerna var privilegierade eftersom de flesta av de andra europeiska konstakademierna var stängda för kvinnor. Dessutom tilläts de att arbeta med nakenmodell av båda könen; tidigare hade kvinnorna utestängts från direkta anatomiska studier och istället fått förlita sig på de klassiska förebilderna. Av lärarna var Georg v Rosen utpräglad klassicist, men flera av de andra, bland dem August Malmström (bd 25), var medelvägens målare. De var främst romantiker eller realister men hade inte helt övergett klassicismens bildspråk. De hade alla studerat i Frankrike, många av dem för Thomas Couture, och rönt uppskattning på Parissalongen. Det var tack vare deras undervisning som deras forna elever så snabbt kunde acklimatisera sig i Paris' konstliv på 1880-talet, trots att dessa vid en senare tidpunkt hävdade motsatsen. Vid Konstakademin räknades P som ett av de stora löftena. Hon var inte road av historiemåleri utan sysselsatte sig främst med porträtt- och landskapsmåleri. För målningen Vid lampan erhöll hon 1885 vid akademins 150-års jubileum hertiglig medalj.

Hösten 1885 flyttade P till Paris, bosatte sig i Montparnasse och studerade på Acadé-mie Colarossi. Två år senare lyckades hon få ett porträtt av den finländska kollegan och ateljékamraten Venny Soldan accepterat till Parissalongen. Porträttet blev epokgörande genom sitt okonventionella innehåll och sin komposition. P hade valt att måla en mycket sammansatt bild av en kvinnlig konstnär mitt i den skapande processen. Soldan är framställd helt utan själviscensättning och möter betraktaren på ett omedelbart sätt. — P lyckades med detta porträtt bryta ti- dens strikta genusstruktur och ge en inblick i de nordiska konstnärinnornas emancipato-riska liv i Paris. För samtiden framstod dock målningen som rå och primitiv eftersom P valt att avbilda en borgerlig kvinna i en okonventionell ställning och i enkla osmyckade kläder. Porträttet verifierade tidens syn på den kvinnliga konstnären som ett främmande väsen genom att hon utifrån det patriarkala perspektivet stod utanför kulturen.

De nordiska konstnärerna var på 1880-talet främst influerade av tredje republikens juste-milieu-konstnärer. Dessa konstnärer företrädde den officiella konsten, som skördade de flesta medaljerna på den årliga Parissalongen och stod högst i publikens gunst. Konstnärsrevoltörerna i 1880-talets Sverige tillhörde ej avantgardet; deras strid kan karakteriseras som ett fadersuppror där de krävde ett lika officiellt erkännande som deras franska förebilder fått. P:s målning Frukostdags från 1887 är ett typiskt exem- pel på medelvägens måleri. Den visar ett lyriskt friluftsmåleri, genomsyrat av ljus, ett utsnitt ur verkligheten med den borgerliga matsalen förflyttad ut i naturen. — P var eklektiker, men hon var främst förankrad i den realistiska traditionen. Hennes livliga penselskrift och de delvis pastost pålagda färgfälten upprörde flera sv kritiker. En gick så långt att han antog att ljusfläckarna på bordduken berodde på att P torkat sina penslar på den.

Bordet på Frukostdags var förmodligen dukat för maken Georg P. De gifte sig 1887 och begav sig sedan till Rom. För samtiden framstod konstnärsyrket och äktenskapet som oförenliga för en kvinna. P lyckades dock förena de båda; makarna fick tre barn, och trots ett stort hushåll med representation behöll P sin yrkesroll livet igenom. Hennes val av make var medvetet; deras giftermål var en garanti för att hon inte behövde avbryta sin yrkesbana. De var båda konstnärer och hon kunde därmed fortsätta att umgås i samma krets som hon tillhört före giftermålet. Genom att de var ekonomiskt oberoende hade de möjlighet att skaffa praktisk hjälp till hushållet.

När P efter Italiensejouren flyttade hem till Sthlm var hon en internationellt erkänd konstnär. Hon sökte då etablera sig som yrkesporträttmålare. 1890 utförde P ett porträtt av Karl Nordström (bd 27, s 466), som är en av hennes intressantaste karaktärsskildringar. Nordström sitter i sin ateljé, han bligar ut mot betraktaren och är avbildad ur ett påträngande perspektiv. Det är ett porträtt fyllt av stor psykologisk inlevelse, där P lyckats skildra Nordströms sammansatta karaktär. Bakom hans arroganta utstrålning skymtar den kärve men samtidigt ytterst känslige och tidvis stingslige konstnären. P:s målning är ett ovanligt porträtt av Karl Nordström, som annars ofta avbildas som den starke och myndige ledaren för Konstnärsförbundet. P fick dock fortsättningsvis få porträttbeställningar eftersom det var den sistnämnda typen av porträtt som blev normativ.

Under 1890-talet påverkades P av tidens symbolistiska strömningar. Till skillnad från sina manliga kamrater i Varbergsgruppen, som främst var landskapsmålare, höll hon fast vid sitt intresse för människor. I port- rättet från 1893 av Verner v Heidenstam, som sitt alter ego Hans Alienus, lyckades hon fånga tidsstämningen.

Primärt var P i sin konstnärliga gärning sysselsatt med att skildra sina medmänniskor och då främst den egna familjen och vännerna. Familjeskildringen har en intim karaktär, från de kärleksfullt porträtterade åldriga föräldrarna till det noggranna registrerandet av barnens uppväxt och utveckling. I målningen Vänner skildrade P det borgerliga hem- och umgängeslivet koncentrerat kring vardagsrummet. Motivet finns i två versioner målade 1900 — 07 och är hennes mest kända verk. De är genomsyrade av ett varmt ljus och en kontemplativ stämning. Den kompositionella lösningen är djärv och måleriet kraftfullt. Centralt placerad i bilden, omstrålad av aftonlampans gulröda sken, sitter Ellen Key och läser högt för sina vänner i Sällskapet Juntan. I skymningen har de samlats hos familjen P på Bellmansgatan 6 i Sthlm. Målningen utgör en manifestation av en krets, vars medlemmar alla tillhörde den nya kultur- och finanseliten. Ellen Key var den unga P:s privatlärare och en central gestalt i hennes utveckling. Under åren målade P ett flertal porträtt av sin mentor.

P:s konstnärliga produktion är liten med tanke på hur många år hon var verksam. Det var få som efterfrågade hennes psykologiskt inlevelsefulla porträttkonst. Efter Parisarens emancipatoriska liv möttes de kvinnliga konstnärerna vid hemkomsten ofta av en fientlig offentlighet, en reaktion där kvinnofrigörelsen motarbetades av nyromantikens kvinnoideal. Genom ett flertal betydande verk intar dock P en central position i sv konsthistoria. Hon var figurmålaren som gav insiktsfulla tolkningar av samtiden.