Arnold Johan Messenius

2 Messenius, Arnold Johan, son till M 1,f 8 april (n st) 1608 i Danzig, d 22 dec 1651 i Sthlm (M eller M 3 begr omkr 13 febr 1652 där, Maria). Inskr vid UU sept 22, vid jesuitseminariet i Braunsberg 23, åter i Sverige 24, av Svea hovrätt dömd till döden för förräderi 31 juli 24, i fängelse på Kexholm, Finland, 26–40, i fängelse på Smedjegården, Sthlm, 40, kanslist i k kansliet 41, rikshistoriograf 24 febr 45, adl 4 maj 47, sköldebrev utfärdat 29 mars 48, av Svea hovrätt dömd till döden för högförräderi 20 dec 51.

G 1) mellan 15 juli 1636 o 2 juni 1640 (Söderberg 1902, s 10) m Valborg Abrahamsdtr, som levde 1643 o trol ännu i febr 1645 (ibid, s 24); 2) trol 1646 (ibid, s 24) m Karin Nilsdtr i hennes 2:a gifte, d 1665 (Biographica: Norfeldt, Israel, RA) i Gbg (Adlersparre, s 377), dtr till handelsmannen i Nyköping Nils Jönsson o Brita Bengtsdtr (Skytte) samt förut g m biskopen Johan Botvidi (bd 20).

Som åttaåring medföljde M sin far i okt 1616 till förvisningen på Kajaneborg, där han i fem år undervisades av denne under delvis miserabla yttre förhållanden. Då utbildningen misstänktes ske i katolsk anda, skildes M på Johan Skyttes tillskyndan från familjen för att studera på k stipendium i Uppsala. Där dräpte M emellertid 1622 under oklara omständigheter en annan student och fick brådstörtat fly till Braunsbergs kollegium, där fadern hade studerat. Efter att under ett och ett halvt års tid ha inhämtat den bästa jesuitiska bildning förde M ett kringflackande liv i Tyskland men återkom 1624 till Sverige som av polackerna lejd spion. Tillfångatagen strax efter landstigningen erkände M sina avsikter vid en högmålsprocess i Sthlm och avslöjade i övrigt vad han visste om hemmakatolikernas förbindelser med Braunsberg och faderns planer. Svea hovrätt dömde M till döden, men domen förvandlades till livstids förvisning till Kexholm, dit han sändes 1626.

Därefter följer i M:s liv en overksam period fram till 1640, då statsfången på Per Brahes initiativ blev frisläppt. M hade dock ingått äktenskap i Kexholm och fått fyra barn. Frigivningen hängde ihop med hans löfte att redigera faderns Scondia illustrata för tryckning. Det visade sig emellertid att M:s mor redan 1639 hade tagit manuskriptet med sig vid sin resa till Polen. M gjorde då ett föga genomtänkt försök att fly ur landet och blev fasttagen vid danska gränsen men så småningom frigiven och officiellt utskickad för att leta reda på manuskriptet. Med utnyttjande av släktens goda polska förbindelser och genom den sv katoliken Gregorius Laurentii Borastus' (bd 5) medverkan samlade M in faderns papper, av vilka en del redan befann sig i kung Vladislavs besittning, och återförde dem till Sverige. Inställningen till M blev därefter välvilligare; han anställdes 1641 på kansliets stat och erhöll 1645 fullmakt som rikshistoriograf.

Förändringen sammanhängde med att M nu med iver påbörjat sitt arbete med redigeringen av Scondia och även satt igång med att skriva en historia som skulle behandla Sigismunds och Karl IX:s regeringstid. Scondia illustrata befann sig vid faderns bortgång i ofullbordat skick. Verket omfattade 15 böcker eller tomer, av vilka de åtta första innehöll den egentliga krönikan, Chronologia, som sträckte sig från Noaks ättlingar till Karl IX:s död. Därefter kom bl a en helgon-och biskopshistoria, en bok om Finland och de baltiska provinserna, två tomer med s k Analecta, som innehöll diskussioner och källredovisningar, och en särskild tom, Censura, som innehöll kritiska uppgörelser med äldre hävdatecknare. Hela detta material hade fram till död varit föremål för ständiga tillägg och omredigeringar; denne tycks medvetet ha hållit arbetet oavslutat för att vid utgivning kunna ge det en lämplig tendens, beroende på var det slutligen skulle tryckas, i Sverige eller hos de polska Vasa-ättlingarna.

Den av M för Axel Oxenstierna framlagda redigeringsplanen innehöll krav på renskrivning, pietetsfull revision och censur. Av åtgärderna hann renskrivningen av manuskriptet längst och omfattade till slut huvuddelen av arbetet. De stilistiska ändringar som M genomfört i den latinska texten är överlag små; någon medveten ändring av tendensen kan man inte tala om. Vid M:s död förelåg Scondia i det närmaste tryckfärdig. Den Peringskiöldska editionen (1700–05) bygger i hög grad på hans arbete.

Att den slutgiltiga revisionen avstannade berodde på att M hösten 1642 kom i gång med eget forskningsarbete om Sigismund och hertig Karl. Uppmuntrad av framför allt riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm (bd 17) började han systematiskt insamla material om händelserna efter Johan III:s död i syfte att sammanställa en historik över denna tid på svenska. Om detta insamlingsarbete ger bl a en i finska riksarkivet förvarad diger kopiebok ur riksregistraturet, som täcker åren 1592–1601, ett gott besked. Genom att vara ordentligt underbyggt med "fullkomlige Documenter" intar M:s forskningsresultat, ett flertal handskriftsvarianter till "Historia begripandes orsakerna til den oenighet, som varit haver emellan Herr Sigismund ... och Herr Carl ... den nionde", en plats av högsta rang i tidens historieskrivning. Verket omfattar åren 1592–1594 och 1596–1600 och kom i nästan oförändrat skick att bli grunden för Jonas Werwings osjälvständiga arbete (1746–47) om samma period. M avlönades på 1640-talet med flera smärre förläningar på Munsö och köpte gods i flera andra trakter av Uppland. Han ingick nu ett andra äktenskap med Karin Nilsdotter, änka efter linköpingsbiskopen Johan Botvidi (bd 20) och systerdotter till riksrådet Johan Skytte, och blev själv adlad. Genom ett olyckligt politiskt engagemang för det mot rådsaristokratin fientliga lägret vid 1649–50 års riksdag och genom ett flertal tvister i ägorättsliga ärenden underminerade M dock sin ställning. Dråpslaget kom i dec 1651 i samband med processen mot sonen Arnold M (M 3). Pfalzgreven Karl Gustav torde under de dagar han förberedde avslöjandet av dennes smädeskrift ha gett M en vink att försvinna till utlandet. Han lydde dock inte varningen och blev ohjälpligen indragen i den fiktiva "Messeniska sammansvärjning" som aldrig existerade i egentlig mening. Emellertid kan det knappast betvivlas att M verkat inspirerande för sin sons handlande; det obetänksamma majestätsbrottet begicks i M:s anda. Rättegången ägde rum i dec 1651 i uppseendeväckande hastigt tempo. M, som för att rädda sonen oriktigt hade erkänt sig vara pamflettens författare, dömdes till döden av Svea hovrätt och halshöggs.