Klas Bielke

18. Klas Bielke, den föregåendes broder, f. 1544 på Åkerö, d aug. 1623 på Vik. Inskriven vid universitetet i Wittenberg 5 aug. 1562 och vid universitetet i Greifswald 24 dec. 1563; tillfångatagen av danskarna i Holstein 1565, utväxlad 1570; sändebud till Lübeck, Hamburg, hertigen av Alba, Spanien och Frankrike 6 okt. samt till Ostfriesland 16 okt. 1571 (kreditiv); sändebud till Polen 6 aug. 1572 (instruktion); ståthållare på Kronoberg 23 dec. 1576; sändebud till kejsaren 13 mars 1579 (instruktion) ; bevistade riksdagen i Stockholm 1582; erhöll i uppdrag att underhandla med hertig Karls utskickade 16 febr. 1583 (instruktion); riksråd 1585; bevistade herredagen i Västerås s. å.; kommissarie vid gränsförhandlingar med Ryssland 16 juli s. å. (instruktion) och 12 apr. 1586 (instruktion); bevistade riksdagen i Vadstena 1587 och rådsmötet i Uppsala 1589; deltog i mötet i Reval s. å.; kommissarie vid gränsförhandlingar med Ryssland sept. s. å. (instruktion); bevistade Uppsala möte 1593 och riksdagen i Uppsala 1594; friherre 19 febr. 1594; bevistade rådsmötet i Stockholm och riksdagen i Söderköping 1595 samt rådsmötet i Stockholm 1596; avfärdades till Distingsmarknaden 16 jan. 1597 (instruktion); guvernör för hertig Johan av Östergötland s. å.; ståthållare över Stockholm 30 apr. n. st. 1598 (fullmakt); bevistade riksdagen i Vadstena 1598; fängslad av hertigen i Stockholm s. å.; satt i fängelse på Gripsholm 1598–1600; anklagad inför ständerna i Linköping 1600; fången på Kastelholm 1600–05; anklagad inför ständerna i Stockholm 1605; satt fången i Nyköping s. å.–1606; förvisad ur landet 27 maj 1606; vistades i Danmark 1606–16; återkallad 26 juni 1615; återfick större delen av sina gods genom K. brev s. d. samt den 26 aug. och 2 sept. 1616.

Gift 1) 31 okt. 1574 i Stockholm med Elin Fleming, d 1586, dotter till sekreta rådet Lars Ivarsson Fleming; 2) 21 jan. 1588 i Kalmar med Elsa Bielke, f. 1569, d mars 1622, dotter till riksrådet Johan Axelsson Bielke.

B. sändes jämte sin yngre broder Ture att studera vid tyska universitet men erhöll på grund av fångenskapen i Danmark en mindre grundlig utbildning än brodern. Efter hemkomsten till Sverige användes han i en av Pontus De la Gardie ledd beskickning, vilkens främsta uppgift skulle vara att underhandla om förbund både med Spanien och Frankrike. Under sändefärden, om vilken mycket få och delvis föga trovärdiga uppgifter finnas, synes B. icke ha spelat någon framträdande roll. Vid konungavalet i Polen 1573 var hans broder Hogenskild bland de svenska sändebuden den bestämmande. Inom den till kejsaren år 1579 avsända legationen, vilkens egentliga uppgift var att söka få den tyska överhögheten över de svenska besittningarna i Lifland upphävd, var B: s insats säkerligen större. I allmänhet förde B. ett lugnt liv på sina gods, av vilka Vik i Uppland var det förnämsta. Till de politiska frågorna under Johan III: s tid intog han samma ställning som sina bröder Hogenskild och Ture men lyckades i motsats till dem stå väl både hos konungen och hertigen. Han undgick exempelvis Johans onåd trots sitt deltagande i rådets föreställningar till konungen i Reval. Sannolikt var det den nära släktskapen med konungahuset — hans andra hustru var syster till drottning Gunilla — som räddade honom. Under de övriga rådsherrarnas onåd sökte han stämma Johan mildare mot dem, och efter konungens död arbetade han för förlikning mellan dem och hertig Karl. Även i striden mellan Sigismund och hertig Karl delade han brödernas uppfattning. Vid skriftväxlingen med hertigen efter Arboga riksdag gjorde han gemensam sak med brodern Ture och Gustav Banér. Liksom Hogenskild kvarstannade han i Sverige och nödgades underskriva ständernas beslut i Vadstena 1598. Ungefär samtidigt manade han finnarna till lugn. Hos hertigen stod han t.o.m. så väl, att han var påtänkt såsom sändebud till Polen för att hos Sigismund framlägga ständernas synpunkter. Beskickningen kom dock aldrig till stånd. B. övergick efter konungens ankomst till Sverige öppet på hans sida och blev, sedan Samuel Laski å Sigismunds vägnar bemäktigat sig Stockholm, ståthållare där i stället för de av hertigen förordnade. På sin nya post sökte han egga Sigismunds finska och estländska trupper att landstiga i Sverige, förmå hertigens skeppsfolk till avfall samt vinna allmogen i Uppland, Västmanland och Dalarna för konungens sak. Sedan hertigen segrat, fick B. sina gods indragna till kronan. Själv blev han liksom övriga rådsherrar anklagad inför ständerna i Linköping 1600. I motsats till flertalet av sina ämbetsbröder erkände han sin skuld och anhöll om nåd. Jämte de övriga utfördes han på avrättsplatsen men fick behålla livet och återsändes till fängelset. Vid riksdagen i.Stockholm 1605 var han jämte brodern Hogenskild åter anklagad men blev tydligen i brist på bevis icke dömd utan fick kvarstanna i fångenskap. I fängelset synes han så till vida ha behandlats väl, att hans hustru åtminstone tidvis fått vistas hos honom. Genom henne bönföll han 1606 drottning Kristina att hos konungen utverka hans, befrielse. Svaret blev ett synnerligen skarpt förvisningsbrev. Om B:s liv i Danmark under landsflykten är intet bekant. Till Sverige fick han återvända, sedan hertig Johan fällt förbön för honom hos Gustav Adolf. Före sin död hade han återfått nästan alla sina till kronan indragna gods. Han ligger jämte sina båda fruar begraven i Västeråkers kyrka i Uppland.