Ture Bielke

19. Ture Bielke, de båda föregående [B.17 o B.18] broder, f. 27 maj 1548 på Åkerö, avrättad i Linköping 20 mars 1600. Inskriven vid universitetet i Wittenberg 5 aug. 1562, vid universitetet i Greifswald 24 dec. 1563 samt vid universitetet i Frankfurt an der Oder 1570; besökte Stettin under fredsförhandlingarna 1570; besökte Venedig samt studerade vid universitetet i Padua 1572. Sändebud till påven, Venedig, storhertigen av Toscana, hertigen av Siena, konungen av Polen, konungen av Frankrike, Katarina av Medici och Henrik av Navarra 26 nov. 1573; återvände till Sverige 1577; häradshövding över Åkerbo härad 16 jan. 1579; gränskommissarie vid förhandlingarna med ryssarna 16 juli 1585 (instruktion) och 12 apr. 1586 (instruktion); översteskattmästare och kammarråd 14 apr. s. å.; bevistade riksdagen i Vadstena 1587; avfärdades till hertig Karl 22 juni s. å. (instruktion); bevistade mötet i Kalmar s. å.; sändebud till Polen 12 sept. s. å. (instruktion); bevistade rådsmötet i Uppsala och mötet i Reval 1589; i Johan III: s onåd 1.590—1592; avfärdades till allmogen i Östergötland 14 mars 1593; lagman i Tiohärad 12 apr. s. å.; sändebud till Polen 26 maj s. å. (instruktion); bevistade riksdagen i Uppsala 1594; avfärdades till Sigismund 28 juni s. å.; bevistade herredagen i Stockholm s. å. samt rådsmötet i Stockholm och riksdagen i Söderköping 1595; bevistade rådsmötet i Stockholm 1596; flydde till Danmark 1598; deltog på Sigismunds sida i slagen vid Stegeborg och Stångebro s. å.; utlämnad till hertig Karl s. å.; fängslad i Nyköping 1598–1600; dömd till döden av ständerna i Linköping. 17 mars 1600.

Gift 8 okt. 1581 i Stockholm med Margareta Sture, f. 16 nov; 1547 på Hörningsholm, d 5 dec. 1617, dotter av riksrådet Svante Stensson Sture.

Under Hogenskild Bielkes ungdom hörde det ännu till sällsyntheterna, att högadelns söner besökte utländska universitet, men under det decennium, då hans bröder Klas och Ture erhöllo sin uppfostran, blev vistelsen vid åtminstone någon tysk akademi rätt vanlig. B: s studier blevo längre och mera omfattande än flertalet ståndsbröders, och han utvecklades till en renässansbildad adelsman, vilken förenade färdighet i ridderliga idrotter med kännedom om latinet samt av de dåtida moderna kulturspråken behärskade åtminstone tyskan oph italienskan. Hans börd, världsvana och gedigna bildning gjorde honom i Johan III:s ögon synnerligen lämplig såsom diplomat. Hans första sändebudsuppdrag gick främst ut på att tillsammans med en nederländsk lärd äventyrare, Petrus Rosinus, hos påven utverka hjälp för återbetalande av Bona Sforzas lån till spanska regeringen och att till Venedig eller storhertigen av Toscana sälja drottning Katarinas rätt till de neapolitanska länen Bari och Rossano. Dessutom borde han underhandla om förbund med den nyvalde konungen i Polen Henrik av Anjou och med den franske konungen. Utgången av beskickningen, vilken, vad påven beträffar, formellt skedde i Katarinas namn, motsvarade knappast Johan III:s förväntningar. Till Frankrike kommo sändebuden icke, och förhandlingar med övriga makter blevo resultatlösa. Nästan hela tiden var Rosinus den ende underhandlaren, under det B. låg overksam i Venedig eller Padua. Sedan nederländaren 1576 avlidit, förde han dennes papper tillbaka till Sverige. Efter hemkomsten synes B. ha ägnat sig åt skötseln av sina gods, av vilka Nynäs i Finland och efter moderns död Åkerö voro de förnämsta. Såsom kammarråd tjänstgjorde han knappast. Någon framträdande politisk roll kom han icke att spela förrän i samband med Sigismunds val till konung i Polen 1587. Redan innan utgången av striden mellan de olika tronkandidaterna var fullt känd, sändes han till hertig Karl för att begära dennes uttalande om villkoren för en eventuell union mellan Sverige och Polen. I sitt svar förklarade sig hertigen icke i frågans dåvarande läge vilja göra något uttalande. Han inskränkte sig därför till aitt betona, att Estland under inga förhållanden finge avträdas till Polen. Efter Sigismunds val till polsk konung var B. en av de förtroendemän, som Johan sände med honom till Polen bl. a. för att se till att Erik Sparres halva löfte om Estlands avträdande icke skulle bli förverkligat. B. försvarade också skickligt den svenska ståndpunkten gentemot ursinniga angrepp bl. a. från den polske storkanslern Zamoyski. I Reval gjorde han 1589 gemensam sak med de övriga rådsherrarna och var liksom de utsatt för förföljelse under Johan III:s sista år. Efter konungens död försonade han sig med hertig Karl och skickades 1593 till Sigismund för att förmå honom att bekräfta Uppsala mötes beslut. Samtidigt sökte han på inrådan av brodern Hogenskild vinna konungen för ökade adelsprivilegier. Vid riksdagen i Uppsala 1594 deltog han tillsammans med brodern i redigeringen av adelns förslag till de nya privilegierna. Riksdagsbeslutet i Söderköping underskrev han men motsatte sig under hänvisning till konungens förbud riksdagskallelsen till Arboga. Sitt ogillande av beslutet uttalade han öppet och nekade att bevista flertalet av hertigen utskrivna möten. Inför Karls hotelser flydde han till Danmark, varefter hans gods beslagtogos. Från Danmark agiterade han inom de svenska gränsprovinserna för konungens sak. Efter slaget vid Stångebro blev han tillsammans med de övriga rådsherrarna utlämnad till hertig Karl. Före utlämnandet och utan samband med Linköpingsfördraget synes hertigen ha givit ett löfte, att de fängslades sak skulle avdömas av opartiska utländska domare. Då vid riksdagen i Linköping inga dylika domare förekommo, hänvisade B. och Erik Sparre samt Gustav och Sten Banér i en protestation 10 mars 1600 till hertigens löfte och jävade bisittarna i ständerdomstolen såsom parter i egen sak. Deras protestation blev resultatlös. Hertigen sökte bestrida beskyllningen för löftesbrott, och domen lydde på döden. På avrättsplatsen höll B. ett långt tal, i vilket han bedyrade sin oskuld. Han begravdes i Linköpings domkyrka, och över graven uppreste släkten 1625 ett praktfullt monument.

B. hade ett ståtligt utseende och ett behagligt umgängessätt. Han var icke någon så systematisk förfäktare av de adliga intressena som brodern Hogenskild, men han visade långt större mod och karaktärsfasthet, när rådsherrarna tvingades att taga ställning i striden mellan Sigismund och hertig Karl. Liksom brodern ägde han många äldre handskrifter samt ett omfattande bibliotek.