Fredrik Johan Björnström

1, Fredrik Johan Björnström, f. 28 apr. 1833 i Stockholm, d 23 sept. 1889 vid Konradsberg. Föräldrar: assessorn Johan Björnström och Magdalena Kristina Malmstedt. Student i Uppsala 9 jan. 1851; disp, 15 sept. 1855 (Monographiæ Andreæarum Scandinaviæ tentamen; pres, J. E. Zetterstedt); fil. kand. 30 juni 1856; avlade teoretisk teologisk examen (dimmissionsexamen) 31 maj s. å.; disp. 12 dec. s. å.; fil. magister 5 juni 1857; med. kand. 15 dec. 1859; med. lic. 30 maj 1862; disp. 17 okt. 1863; avlade legitimationsed 26 okt. s. å.; med. doktor 1 juni 1864; företog delvis med stipendieunderstöd studieresor i Lappland somrarna 1852 och 1856 samt ett flertal vetenskapliga studieresor till utlandet. Tjänstgjorde som underläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm 1 okt. 1857–31 mars 1858; amanuens vid akademiska sjukhuset i Uppsala från 1 juni 1861 till årets slut; tf. överläkare därstädes 6 juni–13 aug. 1862; underläkare vid Sätra hälsobrunn sommaren 1863; adjunkt i kirurgi och obstetrik vid Uppsala universitet 17 nov. 1863; erhöll transport till adjunkturen i teoretisk och praktisk medicin därstädes 18 apr. 1865; intendent vid Sätra hälsobrunn 10 febr. 1868 t. o. m. sommaren 1878; innehade ett flertal förordnanden som professor och tf. överläkare vid Uppsala hospital; tf. medicinalråd 14 dec. 1877; medicinalråd 15 nov. 1878; tf. e. o. professor i psykiatri vid Karolinska institutet och överläkare vid Stockholms hospital för sinnessjuka 15 sept. 1882; e. o. professor i samma ämne därsammastädes och överläkare vid ovannämnda hospital 10 juli 1884. Ledamot av Svenska läkaresällskapet 1867 och av Svenska militärläkareföreningen 1878; RNO 1879; innehade dessutom norsk orden och var ledamot av ett franskt lärt sällskap.

Gift 1) 4 nov. 1863 med Hedvig Johanna Lovisa Siefvert, f. 15 okt. 1836, d 30 mars 1872, dotter till possessionaten Ludvig Siefvert; 2) 6 juni 1873 med Maria Eleonora Håkansson, f. 4 aug. 1846, dotter till egendomsförvaltaren Olof Johan Håkansson.

Det mest utmärkande draget för R. synes.ha varit hans mångsidighet. Redan hans studiebana med examina inom tre fakulteter, den teologiska, den filosofiska och den medicinska, med doktorsgrad inom de båda senare röjer hans mångomfattande intressen. Tidigt riktade sig dessa på botaniken, och redan år 1852 medföljde han R. F. Fristedt, sedermera professor i farmakologi, till de då föga botaniskt kända och svårtillgängliga trakterna kring Torne träsk. De båda studenterna foro sjövägen upp till Haparanda och följde därpå Torne älv upp till träsket, där så gott som hela sommaren ägnades åt exkursioner, vilka Fristedt senare skildrade i Bihang till Botaniska årsberättelser för år 1850 (1853). Nästa sommar undersökte B. med understöd av botaniska reseföreningen floran i Öster- och Västerhaninge socknar i Stockholms skärgård och publicerade sedan sina fynd i Botaniska notiser samma år. I Uppsala slöt han sig till en rikt utrustad, mångsidigt begåvad vänkrets, vars ljusa och glada, av ideella intressen burna kamratliv förenade flera ynglingar, som snart skulle göra sig bemärkta på olika områden, Artur Hazelius, Karl Rupert Nyblom, Fritiof Grafström, Fritiof Holmgren och andra. B:s bana låg ännu knappast klar. Han bedrev långt fullföljda teologiska studier, och samtidigt offrade han än en gång åt sin kärlek till botaniken, i det han beslöt sig för att själv utforska en av våra fjälltrakter och därtill utsåg det vid denna tid kanske minst kända området, Pite lappmark. Under mer än två månader genomströvade han på sommaren 1856 tillsammans med sin broder Johan Herman och sedermera professorn i botanik i Helsingfors S. O. Lindberg särskilt Pite lappmarks fjällområden, där många märkliga upptäckter gjordes. Redan innan årets slut publicerade han de vunna resultaten i avhandlingen »Grunddragen av Piteå Lappmarks växtfysiognomi», med vilken han vann den filosofiska graden. Uppsatsen innehåller utom en allmän skildring av floran en förteckning över anträffade fanerogamer och ormbunkar, vilken äh i dag är det grundläggande arbetet för kännedomen om detta områdes flora. Efter disputationen koncentrerade sig B. på de medicinska studierna och hade därmed på allvar slagit in på den bana, vilken hans livsarbete skulle komma att tillhöra. Åt somrarnas fria vandringsliv hade han därför ej definitivt sagt farväl: 1857 ledsagade han Hazelius under den vandring i Dalarna, då nordiska museets och Skansens blivande skapare första gången fick intränga i denna bygds stämningsrika folkliv. Såväl B:s praktiska som hans litterära arbeten inom läkekonsten återspegla samma mångsidighet, som framträtt under hans studieår. Såsom adjunkt i kirurgi och obstetrik, därefter i teoretisk och praktisk medicin, såsom badläkare och praktiserande läkare, såsom medicinalråd och slutligen såsom professor i psykiatri har han verkat på den dåtida praktiska medicinens flesta områden. Hans talrika skrifter visa en vaken blick och ett levande intresse för aktuella medicinska spörsmål inom en mängd olika områden. Han uppmärksammade även medicinskt-historiska ämnen. Någon nyskapande forskarbegåvning synes han dock ej ha besuttit.

Såsom psykiatriker var B. mindre betydande. Den modernisering av sinnessjukvården, som vid denna tid under Svante Ödmans ledning vann insteg i vårt land (vid Lunds hospital), gjorde sig föga gällande vid Konradsberg. B. hade emellertid intresse för patienternas sysselsättning och inrättade fördenskull ett litet tryckeri vid sjukhuset, vars hittills största alster är B:s egen bok om »Sinnessjukdomar och abnorma sinnestillstånd, betraktade hufvudsakligen från rättsmedicinsk synpunkt» (1883), ett arbete som närmast kan betecknas såsom ett kasuistiskt belyst psykiatriskt kompendium.