Carl Gustav Armfeldt

3. Carl Gustav Armfeldt, den föregåendes brorson, f. 14 juli 1724, d 5 jan. 1792 å Malmö fästning. Föräldrar: kaptenen Gustav Armfelt och Anna Elisabet Wrangel. Korpral i Nylands infanteriregemente 1735; underofficer 1738; bevistade fälttågen i Finland 1741—42; fänrik med underofficers lön 19 aug. 1742 med tur från 14 maj s. å.; tjänstgjorde i franska armén 1745—51 och ånyo 1753—55 och blev därstädes löjtnant i regementet »royal suédois» 1745 samt capitaine en second i regementet »royal Deuxponts» 1747; löjtnant i Nylands infanteriregemente 31 dec. 1748; regementskvartermästare därstädes 21 aug. 1750; stabskapten 27 sept. 1753 men erhöll genom K. resolution 6 nov. 1760 tur från 11 juni 1752; bevistade fälttågen i Pommern 1758—59; sekundmajor 18 mars 1768; premiärmajor 28 aug. 1771; överstelöjtnant 22 juni 1775; v. landshövding i Nylands och Tavastehus län 22 juni 1776; överste i armén 6 juni 1777; chef för Nylands infanteriregemente 13 nov. 1780; landshövding i Nylands och Tavastehus län 30 juni 1787; generalmajor s. d.; befälhavare för södra kåren vid ryska gränsen 1788; bevistade fälttåget mot Ryssland s. å.; K. M:ts förste generaladjutant 13 juli s. å.; erhöll på begäran avsked från befälet 7 aug. s. å.; arresterad 7 jan. 1789; dömd att mista liv, ära och gods samt halshuggas 19 apr. 1790; ingav underdånig böneskrift 28 apr. s. å.; benådad med livstids arrest 13 aug. s. å. RSO 1761; KSO 1786.

Gift 1) 1755 med Antoinetta Johanna Morman, f. 1732, d 22 dec. 1762, dotter till majoren Anton Johan Morman; 2) 26 sept. 1766 med Anna Margareta Ehrenborg, f. 21 nov. 1729, d 1789, dotter till ryttmästaren Kasper Ehrenborg.

A. var sonson till den berömde karolinen med samma namn. Ättens anseende i Finland har utan tvivel i ej ringa grad bidragit till hans lysande karriär på den militära banan, vilken långtifrån motiverades av personliga företräden och därför bragte honom i situationer, som störtade honom själv i den djupaste olycka och höljde namnet med skam och vanära. När Sprengtporten 1772 höjde revolutionens fana i Finland, skall A., som då var major, förgäves ha sökt lägga hinder i vägen för de officerare, som ville ansluta sig till resningen (Sprengtporten, s. 71). Hans befordringar följde dock snabbt på varandra, och 1780 erhöll han chefskapet vid sitt regemente. År 1787 utnämndes den nu mer än sextiårige översten till landshövding i Nylands och Tavastehus län och blev samtidigt generalmajor; hans regemente gavs åt hans brorson, den bekante gunstlingen Gustav Maurits Armfelt. Genom utnämningen till landshövdingposten tycktes den vördade och avhållne regementschefen ha nått en värdig avslutning på sin bana, och varken han själv eller andra torde ha uppfattat saken annorlunda. Det uppstod också ej ringa förvåning, när Gustav III vid krigsutbrottet sommaren 1788 ställde landshövding A. i spetsen för den ena av de armékårer, som skulle operera mot den ryska gränsen (R. Montgomery, Hist. handl. 1, s. 326). Man gissade allmänt, att detta konungens val var en följd av G. M. Armfelts sidoinflytande. Det kan dock även ha berott därpå, att A. var en bland de få högre finska officerare, om vilka konungen trodde sig veta, att de voro för kriget (Tegnér 1, s. 210). Enligt brorsonens meddelande mottog han det hedrande men ansvarsfulla uppdraget med glatt mod och syntes mycket förhoppningsfull i fråga om utgången. Denna sinnesstämning hade emellertid till stor del sin grund i »den komedi», som Gustav Maurits säger sig ha spelat med farbrodern, och den efterträddes snart av tvivel och misströstan. Redan innan krigsrörelserna började, säger han i brev till konungen, att han ej känner sig äga de för en kommenderande general nödvändiga egenskaperna, och förklarar sig beredd att träda tillbaka eller ställa sig under en annans befäl. Mer än en gång fick Gustav III anledning att ångra, att han icke tillmötesgick den önskan, som låg uttalad häri. Det som framför allt brast hos A., var själv ständighet och auktoritet gentemot omgivningen. Under tiden närmast före krigsutbrottet var han en lekboll i händerna på den hänsynslöse brorsonen; längre fram blev han ett lättvunnet offer för konungens motståndare, som i honom funno en lämplig person att skjuta framför sig, då de ville genomföra sina förrädiska planer. Någon erfarenhet som fältherre hade han aldrig förvärvat, och under det bedrövliga Fredrikshamnsfälttåget lämnade han ej heller några prov på ledaregenskaper, vare sig nu detta berodde på bristande förmåga eller bristande vilja. I mitten av juni månad samlades A:s kår i Elimä, och en månad senare (18 juli) gick den i konungens närvaro över gränsfloden Kymmeneälv vid Anjala och fattade (20 juli) posto i byn Hussula nordväst om Fredrikshamn för att betäcka G. M. Armfelts frikår, som i snabbt tempo ryckt fram mot nämnda stad och lägrat sig i Summa. Omedelbart härefter begärde emellertid den gamle generalen avsked (Tegnér 1, s. 229) på grund av sin försvagade hälsa. Samtidigt uppmanade han konungen att ofördröjligen låta angripa Fredrikshamn, emedan hären i annat fall på grund av bristande livsmedel måste återtåga. Om stämningen i sin kår nämnde han intet; men han kunde omöjligen vara okunnig om den ovilja och den motsträvighet, som rådde inom officerskåren. Ingenstädes i armén var myteriandan så utvecklad som i Hussulakåren, vilket hade sin grund dels i att Sprengtportens mest nitiska anhängare (J. A. Jägerhorn, K. H. Klick, M. von Törne och G. Ladau) tillhörde densamma, dels i att den gamle chefen alldeles saknade förmåga att kväva jäsningen. Det ligger nära till hands att antaga, att han insett det vanskliga i situationen och i följd därav lagt in om avsked. Detta lät emellertid vänta på sig, och under tiden har A. mer och mer närmat sig sina krigsfientliga samt freds- och riksdagsivrande officerare. Under de kritiska dagarna före och efter 1 aug., då Gustav III förgäves sökte få i gång ett anfall på det svagt befästa Fredrikshamn, har han icke funnit sig föranlåten att stödja sin konung mot de högröstade överstarna Hästesko, Montgomery och von Otter, som pockande fordrade reträtt och icke drogo sig för att låta uppmana sitt folk till insubordination. Och när det avgörande ögonblicket kom, 3 aug., då generallöjtnant Siegroth från skärgårdsflottan hade gjort en landstigning för att angripa staden österifrån, var A. en bland dem, som lyckades förhindra samverkan från Hussulakåren och därigenom omintetgöra resultatet av den lyckade landstigningen (Finsk tidskr. 1880, s. 104, not 2). Innan den olycklige och förtvivlade konungen följande dag lämnade Hussula, sedan han måst giva befallning om reträtt, anhöll A. ånyo om avsked, vilket lovades honom av monarken, som nu ej längre hade något större förtroende för honom. Det dröjde emellertid några dagar, innan efterträdaren blev utnämnd, ett uppskov, som blev ödesdigert för A. Det var nämligen under denna mellantid, som den gamle befälhavaren lät övertala sig att såsom förste man underteckna den beryktade »Liikkala-noten» (8 aug.), vari han och några av hans närmaste officerare vände sig till kejsarinnan av Ryssland och å hela sin nations vägnar framställde anbud om fred. Om man får döma av de under krigsrättsförhören lämnade uppgifterna, torde det ha varit ganska svårt att vinna A:s medverkan i denna skabrösa sak, och det ser ut, som om det varit hans måg, den talangfulle och rikt begåvade major Klick, vilken lyckats övertala honom. Enligt samma källa har A. förkastat det av J. A. Jägerhorn uppgjorda projektet till noten och under medverkan av närvarande chefer dikterat ett annat, vilket sedan av Klick stiliserades. Om motiven till generalens märkliga steg har det tvistats ganska mycket. Med all hänsyn tagen till hans svaghet och osjälvständighet, synes det dock, som om man lagt alltför stor vikt vid den övertalning, för vilken han blev utsatt. Hade han icke själv varit övertygad om åtgärdens lämplighet, ja, nödvändighet, skulle han väl icke sedermera med sådan envishet ha försvarat densamma. Att noten avsänts med konungens goda minne, är en gammal misstanke, som med styrka framställts av K. G. Sinclair (Hedvig Elisabet Charlottas dagbok 2, s. 306). Själv har A. förklarat, att han trodde sig handla i enlighet med konungens önskan, men därjämte uttryckligen sagt, att han icke inhämtat konungens vilja, innan han skrev under. Denna omständighet, att överbefälhavaren undertecknar och avfärdar en not av så utomordentlig beskaffenhet utan att rådgöra med sin konung, som befinner sig blott två mil därifrån, endast därför att han tror sig handla i enlighet med sin herres önskemål, är avgörande för uppfattningen om A:s motiv. Underrättad om den andliga och fysiska depression, vari Gustav III under dessa dagar befann sig, förtvivlande om härens militära läge efter stora flottans instängande i Sveaborg och uppskrämd av de brev, som ingingo från »vänner», vilka hotade med svåra efterräkningar på grund av gränsens överskridande i strid mot regeringsformen, har A. tagit det ödesdigra steget i den tro, att han därigenom skulle bidraga till härens och konungens räddning och på samma gång trygga sig själv för framtida straff, ifall konungens motståndare skulle komma till makten. Buddenbrocks och Lewenhaupts öde har säkerligen mer än en gång föresvävat den olycklige befälhavaren under de svåra augustidagarna i Liikkala. Hade A., då han undertecknade noten, endast handlat under omgivningens påtryckningar och i följd av en ogrundad föreställning om konungens önskemål, skulle han säkerligen genast ha ryggat tillbaka, när han mottog konungens brev av 11 aug., vari denne på grund av inlupna underrättelser om förrädiska förbindelser mellan hären och fienden uppfordrade honom att jämte sina officerare förklara sig redobogen att följa sin konung mot fienderna och strida för honom var som helst till sista man. I stället ingår A. med sina officerare »det fastaste förbund och stallbrödraskap», som rent ut förklarar, att man icke vill gå mot fienden, såvida han icke avslår det framställda fredsanbudet. Denna deklaration, känd under namnet Anjalaförbundet (12–13 aug.), tillkom, enligt generalens bekännelse, på hans eget initiativ och avsändes omedelbart i en kopia utan namnunderskrifter till konungen. Samma dag, Anjalaförbundet ingicks, överlämnade A., tvärtemot omgivningens uppmaningar att ej lämna ledningen ur sina händer, sitt befäl till general Meijerfeldt (Finsk tidjskr. 1881, s. 363). Han stannade emellertid kvar i lägret och fortfor att spela rollen som ledare av det ingångna förbundet. I denna egenskap tillbakavisade han konungens tvenne gånger gjorda anbud om fullkomlig förlåtelse, ifall avbön ägde rum. I stället utfärdade han jämte sina kamrater det s. k. »avertissementet» (25 aug.) till övriga officerskårer i Finland, i vilket de lämnade en redogörelse för Anjalaförbundets åtgärder och syftemål och uppmanade till anslutning till detsamma. Sedan konungen lämnat Finland, anhöllo Anjalamännen hos hertig Karl, att han måtte »sätta sig à la tete för arméns röst» och förmå konungen att sammankalla ständerna. Vidare bad man hertigen att avsluta vapenvila och utrymma Högfors, den enda position, man ännu innehade på fiendens mark. A. var med härom, han var ivrigt verksam för att få till stånd ett möte mellan hertigen och den ryske tronföljaren, och i krigskonseljen i Lovisa 18 sept. »tillstyrkte han övergivandet av Högfors såsom den enda utväg, han för dess del insåg att vinna stillestånd och fred» (Finsk tidskr. 1883, sr 425,429). Alltsedan generalen nedlade befälet, hade han stått i livlig korrespondens med G. M. Sprengtporten, som uppehöll sig vid gränsen för att söka förmå Anjalamännen till öppen brytning med konungen. De möttes t. o. m. personligen. A. uppgav inför krigsrätten, att han »alltid vist så väl Sprengtportens brev som sina svar därå» för general Meijerfeldt. Beträffande ett fall är det dock konstaterat, att denna uppgift är oriktig (Odhner 3, s. 251). Omsider öppnades A:s ögon, och han blev varse, att ryssarna ej strävade efter något annat än att göra honom och hans vänner till landsförrädare. Hans sinne fylldes av harm, och han ville nu, att kriget skulle fortsättas och hämnd utkrävas av den svekfulla fienden. »Baron A. gör nu ingenting annat än gråter och beklagar sig», skriver hertiginnan i sin dagbok (2, s. 387). Under första veckan av okt., då hertig Karl upplöste den förut så karska men nu alldeles modlösa Anjalahären, återvände den gamle A. till sitt ännu innehavande översteboställe Liljendal. I brev till brorsonen sökte han urskulda och förklara sin medverkan i hänvändelsen till kejsarinnan, men han försvarade icke längre »cette maudite démarche» (Prot. o. handl. etc. 1, s. 300). Den 7 jan. följande år blev han arresterad, och så snart isen tillät, de första dagarna av mars, fördes han jämte sina olyckskamrater över till Stockholm. Fångarna insattes på Fredrikshov, där A. tilläts ha sin syster, fröken Märta Armfelt, hos sig. Rannsakningen tog sin början 14 mars inför generalkrigsrättsdivisionen av krigskollegium. A: s uppträdande inför domstolen var präglat av lugn och fasthet, han påtog sig hela ansvaret för vad som skett och sökte aldrig kasta skulden på andra. Med värdighet tillbakavisade han brorsonens försök att i en inlaga till justitiekanslern ursäkta hans brott genom »ålderdomssvaghet, förvirrelse och lätthet att bedragas». Hans försvarsinlagor till rätten, av 27 mars 1789 och 5 mars 1790, äro mycket väl avfattade och utgöra intressanta dokument i fråga om Anjalamännens sätt att tänka och döma. Den 19 apr. 1790 avkunnades domen, som för A. lydde på mistning av liv, ära och gods samt halshuggning. I nådeansökan av 28 apr. s. å. anhöll han att få undergå dödsstraff genom arkebusering eller att få behålla livet, ifall konungen »icke skulle finna nödvändigt att utöva någon slags stränghet» (ansökn. och meritförteckn., RA). Genom utslag av 13 aug. 1790 bestämde konungen, att A. »i anseende till hans förut gjorda trogna tjänster samt förda ostraffeliga vandel med flere mildrande omständigheter» skulle förskonas från dödsstraffet, »i stället varföre han under en lindrig och anständig arrest kommer i sin återstående livstid att hållas och i sådant avseende till Malmö fästning att avföras». Han synes ha åtnjutit mycket stor frihet på denna sin nödtvungna uppehållsort. Åtföljd av en underofficer, fick han gå fritt omkring i staden och besöka vem han behagade (Barfod, s. 217). Hans vistelse här blev emellertid kort, han dog 5 jan. 1792, »belåten att få sluta sina dagar» (Hedvig Elisabet Charlottas dagbok 3, s. 403).