Tillbaka

Piper, släkt

Start

Piper, släkt

Piper, släkt, härstammande från handlanden i Viborg Berendt P (d 1633 enl Lagus o Bergholm, 1635 enl v Schantz), som uppges (v Schantz) ha varit född i Lubeck och förmodats (Lagus) ha varit son till en 1597–1618 nämnd Henrik Matsson pipare. Uppgiften, att han skulle ha varit borgmästare (v Schantz; Sköldebrevsaml) 1615 (1700-talsuppg i Orig:geneal), har ej kunnat verifieras (Ruuth, 2, s 1094). Hans hustru var dotterdotter (Bergholm) till åbobiskopen Paulus Justen (bd 20).

Berendt P uppges (Orig:geneal) ha varit far till tullförvaltaren och mantalskommissarien Peter P (d 1679) i Viborg, som skall ha varit far till majoren Peter P (d 1690). Denne deltog i krig i Holland, Pommern och Skåne och adlades 1684 men dog barnlös.

Bevisligen (HArk; jfr v Schantz) son till Berendt P var Hindrich P (1618–78 enl Orig:geneal; jfr RR 1677 o Bonsdorff). Han blev rysstolk 1633 och var befallningsman i Kexholms län 1636–41, tf landshövding där 1641–43, borgmästare i Nyen från 1646 till sin död och sv kommissarie i Novgorod 1666–67.

Hans son (RR 1678) Hinrich P (d 1704) var 1674–78 (K 486) kamrerare i generalguvernementet för drottning Kristinas underhållsländer, blev 1678 ståthållare i Ingermanland och adlades s å. I Ingermanland skulle han mottaga och administrera de reducerade godsen, vilket ledde till konflikter. P fick också förebråelser av kungen för bristande effektivitet. På grund av sin kassabrist arresterades han 1686 men frigavs mot borgen av sin svärmor, Isaac Cronströms (bd 9) änka, Christina Hanssen, åt vilken han därefter till sin död förvaltade Horndals järnbruk i Dalarna (Tigerstedt).

Hans fyra söner deltog i Karl XII:s fälttåg, bl a Gustaf Abraham P (1692–1761), som förfrös fötterna i Ukraina 1708 och därmed invalidiserades; han var rysk fånge 1709–15. Gustaf P befordrades till kapten 1716 och blev krigsråd 1743 samt ledamot av kommissionerna för hushållningens upphjälpande i Finland och för statsverkets reglerande och avslutande 1744 och av sparsamhetskommissionen 1745. Från 1746 till sin död var han landshövding i Österbotten, och 1753 fick han generalmajors karaktär. P:s självbiografi (E 9522 o Stavsundsarkivet: Smärre ensk arkiv, vol 11, RA), som ofta utnyttjats och diskuterats av forskare, har för åren i Ukraina och Ryssland publicerats av Ennes 1819, i Nytt sockenbibl 1863, och av K G Westman 1902. P är också känd som översättare av pietistisk litteratur. Han ägde 1719–21 säteriet Kråkvik i (Östra) Ed i Småland och 1731–40 slottet Tunbyholm i Smedstorp i Skåne, som han lät restaurera 1732–36.

I tre äktenskap fick han sammanlagt 19 barn, av vilka tio överlevde honom. Bland dem var Sten Abraham P (1738–1813). Sten P var från 1774 drottning Lovisa Ulrikas siste och mycket gynnade hovmarskalk, som blev ledamot av Vitterhetsakademien 1773 och hedersledamot av VHAA 1786, ehuru hans litterära prestationer begränsade sig till översättningar av några stycken av Tacitus (K sv Vitterhetsacademiens handl:ar, 3, 1780, s 177–222) och ett lovtal över nämnda drottning (VHAAH 1, 1789, s 33–89). I äktenskap med en syster till memoarförfattaren Gustaf Johan Ehrensvärd och till den efter mordet på Gustav III landsflyktige Carl Fredrik Ehrensvärd (båda bd 12) blev han svärfar till statsrådet Eric Reinhold Adelswärd (bd 1) och till överstekammarherren Fabian Reinhold Fersen (bd 15). Hans båda söner dog barnlösa.

1776 adlades och adopterades på hans nummer på Riddarhuset hans sysslingar hovintendenten Gabriel Magnus P (1721–77), som varit agent för det holsteinska partiet i tronföljdsfrågan 1742, och dennes bror majoren Pehr Bernhard P (1723–99). Den senare, som varit i fransk krigstjänst och deltagit i Pommerska kriget, hade tidigare s å blivit överadjutant hos överbefälhavaren i Finland, bestraffade 1779 tillsammans med Robert Montgomery (bd 25, s 695) de upproriska frälsebönderna i Karelen, var tf kommendant på Sveaborg 1780–84 och blev överste 1783 och generalintendent vid kommissariatet i Finland 1784. Pessimistisk och kverulantisk till sin natur, visade han sig under kriget mot Ryssland inte vuxen denna viktiga post (Birck, s 173). P befordrades emellertid till generalmajor 1792 och president i Krigskollegium 1793. Han dog barnlös. Denna släktgren dog ut med Gabriel Magnus P:s son arkitekten Fredric Magnus P (P 2).

Berendt P:s son (Emporagrius) kamreraren i Krigskollegium Carl P (1620–50) var far till k rådet Carl P (P 1), som adlades 1679 och blev friherre och greve 1698. Dennes änka Christina P (1673–1752) var dotter till en av landets förmögnaste affärsmän, Olof Törnflycht. Hon gjorde 1747 till fideikommiss för sin son Carl Fredric P (1700–70) dels Andrarums alunbruk i östra Skåne, där hon låtit uppföra det efter henne uppkallade slottet Kristinehov, jämte godsen Högestad och Baldringe, dels Ängsö i Västmanland, för sin dotterson sedermera riksrådet Nils Adam Bielke (bd 4) Sturefors i Östergötland, och för dennes syster Eva Charlotta Bielke, senare gift med hovmarskalken Fredric Gustaf Gyllenkrok (bd 17, s 576), Hässelbyholm i Södermanland.

Carl Fredric P gjorde 1716–24 resor genom Tyskland, England, Holland, Frankrike och Italien, blev 1719 kammarherre, deltog 1725–26 i Josias Cederhielms (bd 8) beskickning till S:t Petersburg och gifte sig 1731 med en dotter till fältmarskalken Carl Mörner (bd 26). Han blev 1727 e o kammarråd, 1733 ordinarie, kammarråd, 1742 hovkansler och 1747 president i Kammarkollegium. P var ledamot av SU vid samtliga riksdagar 1734–52 och en av det äldre mösspartiets hovsammaste och även av hattarna mest aktade medlemmar. Han var också stor bok- och handskriftssamlare och under 1730- och 1740-talen ständig ordförande i Awazu och Wallasis, det första sv ordenssamfundet av vitter betydelse, vars sekreterare Olof v Dalin (bd 10) var en av hans närmaste vänner. P blev 1748 LVA (preses jan–mars 1751) och riddare av Serafimerorden vid dess tillkomst. Tre gånger undanbad han sig förslag till riksråd. Sedan revolutionsförsöket 1756 avslöjats, rådde P sin svärson Eric Brahe (bd 5) att fly, ett råd denne dock inte följde. Sedan Brahe dömts till döden, följde P sin dotter, då hon på Riddarhuset förgäves sökte nåd för sin make (Fersen). Några månader efter svärsonens avrättning tog P avsked från sitt presidentämbete, varefter han drog sig tillbaka till sitt slott Krageholm i Skåne, vilket han lät restaurera 1757. Eric Brahes änka gifte efter P:s död om sig med kanslipresidenten Ulric Scheffer.

Ängsö skulle enligt 1747 års fideikommissbrev efter Carl Fredric P:s död tillfalla hans andre son. Denne var efter en äldre broders död Adolph Ludvig P (1750–95), sedermera kammarherre och drottning Sofia Magdalenas handsekreterare. Adolph P blev gift med Eva Sophie Fersen (bd 15), som uppges (Hochschild, 3, s 315) under makens livstid ha fått två barn med överstekammarjunkaren och generallöjtnanten Evert Wilhelm Taube (1737–99). Ett av dessa barn namnes som "grefve P" (Hochschild, 3, s 258) och är sannolikt identiskt med den yngre av hennes båda söner, sedermera överhovjägmästaren Carl Fredric P (1785–1859). Denne Carl P löste ut sina syskon ur mödernearvet Lövstad i Kimstad i Östergötland.

Hans son Charles Emil Adolf Gustaf P (1818–1902) blev andre sekreterare i Kabinettet för utrikes brevväxlingen 1843 och legationssekreterare i Khvn 1848 och i S:t Petersburg 1851. Då Oscar I i samband med Krimkriget genomförde sin omorientering av den sv utrikespolitiken i västmaktsvänlig riktning, förflyttade han 1854 den ryskfientlige Charles Emil P till Paris, där P bakom den åldrade sv ministern Gustaf Löwenhielms (bd 24) rygg samarbetade med kungens medhjälpare. Efter att 1855 ha gift sig med sin förmögne kusin ängsöfideikommissarien Axel Mauritz P:s (se nedan) enda dotter, tog han 1856 avsked för att slippa en aviserad befordran till sv minister i S:t Petersburg. P ägnade sig därefter åt det fäderneärvda Lövstad och annan jordegendom men var också riksdagsman vid de sista ståndsriksdagarna, i FK 1867–69 och 1883 samt i AK 1870–72 (lantmannapartiet) samt landstingsman 1863–73 och 1876–81 (v ordf 1880). Hans döttrar Sophie Christina Augusta Emilia Nordenfalk, f P (1856–1940; jfr bd 27, s 219) och Emilie Hedvig Sophia P (1857–1926) testamenterade Lövstad till Riddarhuset med nyttjanderätt för Östergötlands fornminnes- och museiförening. 1942 kunde Museet Lövstads slott öppnas för allmänheten.

Fideikommissarie på Ängsö efter Adolph P var Carl P:s äldre bror ryttmästaren Axel Adolph P (1778–1827). Axel P blev svärson till Gustaf Mauritz Armfelt (bd 2). Hans son Carl Edward Wilhelm P (1820–91), kallad Piperino som kontrast till sin fete kusin Charles Emil P, blev andre sekreterare i Kabinettet för utrikes brevväxlingen 1853 och legationssekreterare i Khvn 1855 (tf 1854), efterträdde Charles Emil P som legationssekreterare i Paris 1856 och blev chargé d'affaires i Turin 1859, ministerresident i Washington 1861 och envoyé i Italien 1865 och i Wien 1872 samt var envoyé i London 1877–90. 1888 och 1889 blev Edward P erbjuden att bli utrikesminister men undanbad sig under hänvisning till sin vacklande hälsa. Äldre bror till honom var ängsöfideikommissarien, ryttmästaren och överstekammarjunkaren Axel Mauritz P (1810–66). Axel P blev svärfar till sin kusin Charles Emil P (se ovan).

Det skånska fideikommisset tillföll efter Carl Fredric P d ä Adolph P:s äldre bror, den puckelryggige (Oxenstierna) sedermera överkammarherren Carl Gustaf P (1737–1803), känd för sin kvickhet och sin skarpa tunga. Denne Carl P var svärson till kanslipresidenten Clas Ekeblad d y (bd 12). Hans efterträdare som fideikommissarie blev hans äldste son, Carl Clas P (1770–1850), som efter studier i Colmar och Göttingen 1785–91 blivit kungens överadjutant, överste i armén och kaptenlöjtnant vid livdrabantkåren 1795. Carl P följde Gustav IV Adolf på friarfärderna till S:t Petersburg 1796 och Tyskland 1797 samt senare till Pommern och Åland, fick generalmajors n h o v 1818 samt blev överstekammarjunkare 1825, en av rikets herrar 1830 och riddare av Serafimerorden 1836. P var gift med en dotter till Gustav III:s finanssekreterare Eric Ruuth. Deras son ryttmästaren och hovstallmästaren Claes Gustaf Fritz P (1807–97) på Krageholm var riksdagsman vid en rad ståndsriksdagar och 1867–75 i FK. Fritz P innehade det skånska fideikommisset efter sin äldre brors död 1875.

Sedan hans yngre brors son dött ogift 1899, övergick det skånska fideikommisset till Carl Clas P:s brorsons son överhovstallmästaren Eric Carl Alfred P (1834–1910) på Sövdeborg i Sövde, Malm, vilket Carl Gustaf P köpt 1788. Alfred P, vars farmor var syster till Fritz P:s mor, hade varit riksdagsman vid de sista ståndsriksdagarna, i AK 1879–81 och i FK 1883–99 och ledamot av Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1870–82 samt var chef för Stuteriöverstyrelsen 1885–1901 och ordförande i Malmöhus läns landsting 1894–1901. Han blev riddare av Serafimerorden 1901. Genom sitt äktenskap med en dotter till den danske krigsministern general Wolfgang v Haffner kom P 1902 i besittning av fideikommisset Egholm på Själland. Det ärvdes efter hans änkas död 1914 av sonen kammarherre Erik Alfred Wolfgang P (1858–1923). I enlighet med fideikommissbrevet kallade sig Erik P därefter v Haffner-P. Genom försäljning 1920 förvandlade han detta fideikommiss till fideikommisskapital. Han innehade också det skånska fideikommisset och blev stamfar för de senare fideikommissarierna där.

Sedan Axel Mauritz P:s ende son dött barnlös 1875, den senares enda kvarlevande farbror dött 1895 utan att efterlämna någon son och såväl Charles Emil P som Fritz P och dennes förut nämnde brorson avsagt sig rätten till Ängsö fideikommiss, hade Alfred P 1897 tillträtt detta. Eftersom han ett par år senare även kom i besittning av det skånska fideikommisset, tilldömdes emellertid Ängsö 1901 hans brorson sedermera kammarherren och rikshärolden Erik Adolf Alfred P (1868–1930) på Snogeholm i Sövde, Malm, vilket Carl Gustaf P köpt 1795. Denne Alfred P:s bror major Carl Fredrik P (1876–1950) i Malm blev känd som tävlingsryttare och var 1915–49 sekreterare i Skånska fältrittklubben. En annan bror blev far till den siste ängsöfideikommissarien, vars dödsbo 1971 sålde Ängsö till Stiftelsen för naturskydd och friluftsliv i Västmanlands län. Den siste fideikommissariens äldste son arrenderar fortfarande (1995) Ängsö.

HG-m


Svenskt biografiskt lexikon