Tor B V Aulin

3. Tor Bernhard Vilhelm Aulin, den föregåendes bror, f. 10 sept. 1866 i Stockholm, d 1 mars 1914 i Saltsjöbaden. Erhöll undervisning av violinisten Anna Lang hösten 1875 samt av kapellmästaren K. Gellrich våren 1876; aspirant vid musikaliska akademins konservatorium hösten 1876 samt elev därstädes vt. 1877–ht. 1883, varvid han erhöll undervisning i violinspel av K. J. Lindberg och i harmonilära av Konrad Nordqvist; blev tillika elev vid Klara l. elementarläroverk, sedermera h. latinläroverket å Norrmalm ht. 1876 men nödgades våren 1881 på grund av sjuklighet (medfött hjärtfel) avstå från skolstudierna; konsertmästare hösten 1881 vid B. Fexers orkester, som om vintrarna spelade på dramatiska teatern och om somrarna på Djurgårdsteatern; studerade för Emile Sauret i Berlin 1884–86 och erhöll samtidigt utbildning i komposition av Philip Scharwenka. Uppträdde på symfonikonserter i Berns salong och på operan hösten 1886; bildade den s. k. Aulinska (stråk)kvartetten jan. 1887; konsertmästare i den av J. A. Hallén dirigerade Sveasalens orkester våren 1888; företog därefter konsertresor till Köpenhamn och Kristiania samt inbjöds i dec. s. å. att medverka vid L. Auers berömda kammarmusiksoaréer i Petersburg; konsertmästare i hovkapellet 1 aug. 1889–30 juni 1902; tog år 1900 initiativet till bildande av svenska musikerföreningens orkester, vars av A. ledda konserter gåvos till förmån för föreningens syfte, att bereda pensioner samt sjuk-och begravningshjälp åt obemedlade musiker; grundade i maj 1902 konsertföreningen och tjänstgjorde som dess dirigent 1902–09; ledare för dramatiska teaterns och sydsvenska filharmoniska sällskapets orkestrar 1907; dirigent för Göteborgs orkesterförenings orkester och ledare för filharmoniska sällskapet därstädes hösten 1909–1911. LMA 1895.

Gift 1) 21 maj 1895–30 dec. 1898 med pianisten Ida Åqvist, f. Hjort, f. 11 sept. 1848, dotter till grosshandlaren Levin Hjort; 2) 2 jan. 1900 med sångerskan Anna Hedvig Bendixson, f. 30 juni 1865, dotter till grosshandlaren Vilhelm Bendixson.

Till det rika musikaliska och estetiska arv, A. mottog på fädernesidan, kommo ej mindre utpräglade anlag på mödernet. Morfadern, stadsmäklaren Konrad Holmberg, var finne till börden men hade efter 1809 slagit sig ned i Gävle, gift sig med en dotter till sin principal, Vilhelmina af Uhr, och sedermera grundlagt en ännu — under namn av P. J. Hægerstrand — bestående firma. Fru Vilhelmina Holmberg var en socialt, litterärt och konstnärligt intresserad kvinna, en orolig, sökande och jäktande ande, fylld av romantikens ideal, därjämte utmärkt pianist och eftersökt pianolärarinna; den musikaliska begåvningen delade hon med en broder Rudolf, anställd som violinist i hovkapellet. Makarna Holmbergs dotter Edla, Tor A:s mor, utbildades till sångerska men måste på grund av sjuklighet överge denna bana och blev i stället en utmärkt pianist. Hennes uppfostran gick uteslutande i estetisk riktning med försummande av praktisk verksamhet; hon älskade studier och musik men saknade sinne för verkligheten. Hennes syster Klara var en duktig pianist och brodern Konrad en värderad amatör på violin. Jämte de från båda sidor härstammande, tidigt framträdande musikaliska anlagen tillföll A. från fädernet grundlighet, arbetsförmåga, initiativlust, hängivenhet för sin uppgift, anspråkslöshet, självkritik, rättrådighet, avsky för humbug och yttre glans, slagfärdighet och humor. Från mödernet härstammade den finska tungsintheten men också finsk seghet, ett varmt hjärta, lidelsefull kärlek till konsten, en aldrig vilande oro i sinnet, som ständigt drömde om nya förslag, konstskapelser, arbetsmål. — Sin fader förlorade A. redan vid tre års ålder, men han erhöll i morbrodern Konrad en andra far, som med blick för barnets anlag beslöt att tidigt rikta dem; redan innan han 1875 fick börja ordnade musikstudier, hade morbrodern givit honom de första grunderna i violinspel, under det att modern bibragte honom de allmänna musikaliska begreppen. Vid Emile Saurets besök i Stockholm 1883 kom den begåvade gossen att ådraga sig hans intresse, och då A. efter avslutade studier vid musikaliska akademin sökte fortsatt utbildning i Berlin hos den ryktbare violinmästaren, tog denne sig an honom med faderlig välvilja, lät honom bo i sitt hem och gav honom tillfälle att låta höra sig offentligt, dels på sina egna kammarmusiksoaréer, dels vid sidan av konstnärer sådana som Amalia Joachim, Saint-Saëns, Essipoff och andra ryktbarheter; dessutom fick den unge svensken ersätta Sauret vid en hovkonsert i operahuset. Efter hemkomsten uppträdde A. med stor framgång i Stockholm men drabbades av ett hårt slag, i det att vänstra lillfingret och delvis vänstra armen genom överansträngning träffades av en förlamning, som först efter många veckors vila hävdes. I jan. 1887 startade han tillsammans med Edvin Sjöberg, Berndt Carlsson och Axel Bergström en kammarmusikverksamhet, som måhända blev hans mest djupgående och fruktbärande konstnärsgärning. Endast A:s kärlek till denna konstart förmådde honom att under ett kvartssekel bekämpa allmänhetens bristande förståelse och likgiltighet, övervinna allt motstånd och uppehålla hänförelsen för sin sak. Vissa tider nödgades verksamheten ligga nere, tills publikens intresse åter vaknat. Flera gånger måste Aulinkvartetten omorganiseras, men alltid förstod ledaren att skapa en ny ensemble, värdig traditionerna. Ej blott för Stockholm utan för hela landet blev denna kvartett en kulturfaktor av betydelse. Dess berömmelse sträckte sig långt utöver Sveriges gränser, i det den medverkade vid konserter i grannländerna och Tyskland. Vid sidan härav medhann A. att på utländska konsertresor, som konsertmästare i hovkapellet och som dirigent för olika orkestrar i Stockholm och därpå i Göteborg göra en stor och betydelsefull insats, innan hans krafter brötos av en hjärtsjukdom, för vilken han efter flerårig kamp slutligen dukade under.

Genom sina personliga och konstnärliga egenskaper intog A. en framskjuten ställning i nordens musikliv. Starka vänskapsband knöto honom vid ledande andar såsom Strindberg, Grieg, Drachmann, och med flertalet nordiska konstnärer stod han i livlig förbindelse. Den svenska musiken ägde i A. en nitisk främjare; särskilt lågo honom Berwald, Norman och Sjögren varmt om hjärtat. Med intresse omfattade han även de yngre komponisterna och förhjälpte dem till deras verks framförande. Som virtuos intog han länge rangplatsen bland svenska violinister, och på hans spel kunde tillämpas ett omdöme över hans lärare Sauret: »Han beträder stridsplatsen lätt upprörd och tvingar auditoriet att också bliva det. Genom hans spel går ett demoniskt drag, åhörarna tvingas att följa honom och med honom känna, le, gråta, skämta eller vara allvarliga. Han framlockar ur sitt instrument en intensiv känsloton; livet hos denna yttrar sig liksom hjärtats slag i ett egendomligt verkande vibrato, som åt hans kantilena förlänar en särskild tjusningsmakt». Vad som under senare år ibland kunde brista i teknisk fulländning, ersattes genom föredragets själfullhet och eld. Huvudparten av sin tondiktning ägnade A. sitt instrument. Själv underskattade han sin kompositoriska alstring, som dock är både omfångsrik och värdefull samt röjer en nobel konstnärsindividualitet av romantisk läggning, fri från tillgjordhet och effektsökeri. Den präglas av fint sinne för rytmik och en sällsynt flödande melodisk uppfinning, som utan att vara alldaglig verkar sunt musikalisk och osökt samt fägnar genom naturligt behag och varm känsla. Bland hans kompositioner har violinkonserten N:o 3 C-moll nått den största berömmelsen. Av de övriga tonverken framstå violinkonsert N:o 2 A-moll, musiken till »Mäster Olof» samt »Drei gottländische tänze» och »Vier schwedische tänze» för orkester. Som erkänsla för A:s komponistverksamhet tilldelades honom 1913 tonsättarbelöning.