Carl Fredric Fredenheim

Fredenheim, Carl Fredric (före adl Mennander), f 7 mars 1748 i Åbo, d 6 mars 1803 i Sthlm (Finska). Föräldrar: biskopen i Åbo, sedermera ärkebiskopen Carl Fredric Mennander o Johanna Magdalena Hassel. Inskr vid Åbo akad 19 juni 1754, vid Uppsala univ 3 aug 1761, respondent i Åbo 5 juni 1765, eo kanslist i nedre justitierevi-sionsexp 31 juli s å, auskultant i Åbo hovrätt 12 okt s å, amanuens i lagkommissionen 7 nov 1767, tf sekr i kanslirätten 23 dec s å, kopist i riksarkivet 15 juni 1768, kanslist i sekr utsk 2 maj 1769, kopist i kanslikoll 12 juli s å, adl 20 juli s å, sekr i kanslirätten 9 maj 1770–26 nov 1771, kanslist i kanslikoll 20 aug 1771, kanslerssekr för Åbo akad 17 mars 1772, registrator i kanslikoll 30 april s å, 2:e exp:sekr i utrikesexp 15 febr 1774, 1:e exp:sekr där 31 maj 1775, ceremonimästare vid hovet 8 febr 1780, kansliråd o uppsyningsman över konungens konstsamlingar 28 juni 1792, överintendent 21 jan 1795. LVVS 1776, LPS 1777, kamrerare vid KMO 1779, RNO 1785, HedLFrKA 1793, LVHAA s å, LM A 1794 (preses 1798), HedLVHAA 1795.

G 9 dec 1779 i Sthlm (Ty) m Christina Elisabeth Hebbe, LMA 1795, f 21 aug 1762 där (ibid), d 6 jan 1841 där (Nik), dtr till grossh kommerserådet Simon Bernhard H o Maria Ulrica von Bippen.

F erhöll i biskopshuset i Åbo en omsorgsfull uppfostran, som snart gjorde honom till »en lillgammal och småklok yngling», snäll och ordentlig, men ett slätkammat barn, »en kamrerare i kolt» (Schück). Vid 6 års ålder blev han student i Åbo och vid tretton år Österbottniska nationens kurator. Då fadern ofta var borta, på visitationer eller vid riksdagarna, blev brevväxlingen livlig och man kan i breven följa F:s utveckling steg för steg. År 1770 stiftade F tillsammans med H G Porthan och P Jusleen i Åbo det vittra sällskapet Aurora. Fadern var en stor bokvän och samlare. I hans bibliotek fanns också romerska antikviteter, och F fick tidigt kännedom om antik skulptur.

F:s första studium var emellertid juridiken, och han inskrevs 1765 i Åbo hovrätt. Hans håg stod dock mera till ämbetsverken i Sthlm. År 1767 började han tjänstgöra i justitierevisionen, hösten s å i lagkommissionen och senare även i kanslirätten och riksarkivet, där han dock mest riktade sina egna samlingar av sigill, ett ogenerat men då tyvärr vanligt våldförande av arkivalierna. År 1769 adlades han, vilket var vanligt för biskopssöner; namnet Fredenheim, som han bar från 1772, hänsyftade på ett faderns memorial för freden 1762. Ar 1775 blev F förste expeditionssekreterare i utrikesexpeditionen, vilket kostade honom 21 000 dir i ackord, men nu var han också vid 26 års ålder en konungens troman. Som expeditionssekreterare var han ledamot av pommerska ärendenas beredning.

Tillsammans med G J Adlerbeth bebodde F en sexrumsvåning vid Skeppsbron och började utveckla sina aspirationer på lyx, bekvämlighet och gott förhållande till denna världens mäktige. Han blev ämnessven i Vetenskapsakademin, intogs i Utile Dulci, där han 1774 blev ordensmästare, och i dess uppsalafilial Apollini Sacra, liksom han senare ingick i Sällskapet Vitterlek. År 1776 upplästes F:s Tacitus-översättningar vid »hovlecturen». Han intogs i Amaranten 1772, i Innocensen 1776, blev 1779 kamrerare vid K M:ts orden med rätt att bära lilla serafimerstjärnan och 1780 ceremonimästare vid hovet, vartill han länge trånat. Då hade han också, året förut, gjort ett ekonomiskt högst fördelaktigt ingifte i Skeppsbroadeln med grosshandlaren och kommerserådet S B Hebbes unga dotter.

Med all sin fåfänga, som han i breven glatt demonstrerar, var F inte utan vare sig verkliga intressen eller förtjänster. Han var som ämbetsman arbetsam och ordentlig och grep med energi in på nya uppgifter. Som framgår av breven var han djupt engagerad i faderns boksamlande. Hans egentliga område blev emellertid främjandet av konst och museiväsen. Redan före Gustav III:s italienska resa 1783 hade F väckt kungens intresse för antikinköp och deltog i förhandlingarna därom. Vid återkomsten från Italien gav Gustav III honom i uppdrag att ordna de nyförvärvade antika skulptursamlingarna.

F:s antikintresse vidgades tidigt till att omfatta inte blott i Italien förvarad konst utan också t ex Vatikanarkivets urkunder. Han hade en korrespondent i den bekante kopparstickaren Francesco Piranesi, som på F:s inrådan blivit Gustav III:s agent, senare komprometterad i Armfeltsaffären. När M von Celse 1782 utgivit sitt »Bullarium» med avtryck i sammandrag av i Sverige påträffade påveurkunder, väckte detta stort uppseende. F beslöt att genom Piranesi söka skaffa avskrifter av flera sådana urkunder i Vatikanarkivet, som rörde Sveriges medeltidshistoria. Han avsände ett exemplar av Bullarium att framlämnas genom Piranesi till påven Pius VI, och denne tog sig an saken med välvilja. I okt 1783 kunde F förtjust skriva till sin forne handledare professor J Bilmark, att påven låtit kontrollera de av Celse tryckta urkunderna men därtill funnit en rad nya, av vilka avskrifter var på väg. Vatikanarkivets prefekt G Marini överlämnade genom Piranesi till F en volym med 183 bullor i avskrift. Handskriften kom till Sthlm i nov s å. F försökte sig som väl var inte på att bearbeta materialet, utan detta lämnades till Celse, C G Nordin m fl. F sökte nu erhålla fler avskrifter, i början dock förgäves. Men då han i mars 1788 själv kommit till Rom, gick det bättre. Pius biföll hans begäran och den 8 okt s å kunde Marini lämna F en ny skörd, liksom den förra prydligt inbunden och med 141 kopior av påveurkunder rörande Sverige. Detta var det första försöket att ur det då slutna påvearkivet erhålla nya källor för nordisk historia. Den Fredenheimska samlingen lämnades sedan till akademibiblioteket i Åbo, där den brann 1827. Dessförinnan hade dock A Seton lyckats få fullständiga avskrifter, som nu finns i Vitterhetsakademiens i riksarkivet deponerade urkundssamlingar. Regester hade tryckts i H G Porthans tillägg 1796–1800 till Celses Bullarium.

F:s Romresa är emellertid märklig och ryktbar än mer för en annan sak. Efter att ha besökt Neapel och återvänt till Rom hösten 1788 lyckades han få tillstånd till grävningar på Forum Romanum. Genom dessa klarlades för första gången Forums utsträckning. Tillståndet till grävningarna gavs av Gamera Apostolica 31 okt s å, och grävningarna började 3 nov med en arbetsstyrka av 5–6 man; senare hade F ibland ända till 30 man i arbete. Han övervakade själv grävningarna, stundom jämte Piranesi. Kostnaderna betalade F genom att sälja funna marmorstycken, vilket givetvis beklagats av senare arkeologer. Flitig som F var nedskrev han efter dagens societetsförpliktelser långa redogörelser för resor och rön. Hans upplysningar angående grävningarna bearbetades senare av professor J J Oberlin, som F besökte jan 1790 i Strassburg på återresan från Rom.

F:s huvudinsats rörde sv museiväsen. Den 28 juni 1792, således snart efter Gustav III:s död, fattades beslut om inrättande av ett K museum till förvaring och vård av statens konstsamlingar. Till den nya institutionens chef utnämndes F, som året därpå också invaldes i konstakademien som hedersledamot. F:s uppgift som Sveriges förste konstmuseiledare var mycket besvärlig. Statens konstsamlingar var spridda på alla möjliga håll och fanns ej blott på slottet i Sthlm utan också på lustslotten. Över allt stötte F på motstånd men gav sig inte. Han genomsökte sålunda bl a Drottningholm, Svartsjö, Ulriksdal, Strömsholm, Kungsör, Ekolsund och Gripsholm. K museet öppnades hösten 1794 och blev tillgängligt en dag i veckan. Det låg i jordvåningen av biblioteksflygeln på slottet (redogörelser hos Gödel). F fann snart lokalerna för små och sökte få en utvidgning till stånd men blev i stället av med en del av museilokalen. Med tungt hjärta tvangs F, som var en god kännare på medaljkonstens område, att låta bortflytta medaljsamlingen (Looström, s 190). F:s stolthet var skulptursamlingen, som fick vackra och lämpliga lokaler i nedre gallerierna av nordöstra flygeln. Han publicerade 1794 ett planschverk med avbildningar av museets förnämsta antika marmorverk. Tavelsamlingen intresserade honom mindre, och dess utrymmen blev otillfredsställande. Då F på Piranesis förslag från Italien inköpte den s k Martelliska tavelsamlingen, som han ej sett, blev köpet en stor missräkning, men han slapp uppleva ankomsten av tavlorna.

Från 1795 förenade F med sin uppgift som museichef även överintendentsbefattningen och presidiet i Konstakademien. Som överintendent efter den store arkitekten C F Adelcrantz anses han ej ha varit sin uppgift vuxen. Han grep sig emellertid energiskt an även med denna syssla och avlät t ex juni 1795 ett digert memorial rörande rådhusbyggnaden i Karlskrona. Han satte sig noggrant in i den besvärliga Norrbrofrågan, vilket 1800 ledde till arbetets igångsättande efter Palmstedts ritningar.

På det familjen Hebbe tillhöriga fideikommisset Östanå i Roslagen har nyligen påträffats en värdefull samling 1700-talsmusikalier till stor del sammanbragt av F under hans vistelse i Italien 1788–89 (meddel av fil lic frih L J Stiernstedt). F:s försök 1796–1800 att driva en »plaitre- och stålfabrique» i Sthlm för tillverkning av blåsinstrument och ornamentsbeslag misslyckades liksom hans gruvspekulationer.