Johannes (Jöns) Steuchius (Steuch)

2 Steuchius (Steuch), Johannes (Jöns), son till S 1, f 3 jan 1676 i Härnösand (Nordberg, s 66), d 21 juni 1742 i Uppsala (ibid, s 80; begr 21 sept i Uppsala, Domk). Elev vid Härnösands skola 84, inskr vid UU 21 juli 90, vid LU 95, disp pro exercitio vid UU 16 april 98, disp pro gradu 25 juni 98, mag 10 dec 00, doc ht 01, allt vid UU, vistades utomlands 98–01, inskr vid univ i Rostock 27 nov 98, disp vid univ i Altdorf 00, e o prof o bibliotekarie vid LU 6 nov 02, tillika praspositus communitatis 23 april 03, prof i logik o metafysik samt e o prof vid teol fak 24 juni 07, allt vid LU, prästv i Lund 5 mars 09, prof i morallära vid UU 23 febr 10, prof i logik o metafysik 19 april 10, TD 19 mars 19, allt vid UU, kh i Näs prebendepastorat 19 april 19, adl (med namnet Steuch, som han aldrig använde) 23 maj 19 (introd s å), superintendent i Karlstad 19 mars (tilltr 25 juli) 23, deltog i riksdagen 26–27 (led av SU), biskop i Linköping 21 jan 30 (tilltr ej), ärkebiskop o UU:s prokansler från 20 nov 30 (tilltr 31), prästeståndets talman vid riksdagarna 31, 34 o 38/39. – LVS 31.

G 1) 24 aug 1705 i Linköping m Elisabet Spegel, f 24 jan 1688 i Skånings-Åsaka, Västra Götalands län (Molin, s 98), d 19 juli 1720 i Uppsala, Domk, dtr till ärkebiskopen Haquin S (ovan, s 21) o Anna Schultin; 2) 8 juni 1724 i Karlstad (Noreen, s 84) m sin halvkusin Ulrica Eleonora Franc, f 7 (ibid, s 82), dp 13 mars 1687 i Sthlm, Ridd, d 5 juli 1725 i Karlstad (ibid, s 87; Nordberg, s 78), dtr till landshövdingen Peder F (bd 16, s 410) o Catharina Oljeqvist.

Johannes S föddes in i en akademisk miljö där studier i filosofi, klassiska språk och teologi värderades högt. Vid fem års ålder började han undervisas i hemmet av informatorer, och vid åtta ansågs han mogen att börja läsa vid skolan i Härnösand. Studierna fortsatte sedan i både Uppsala och Lund. 1698 disputerade han först under Petrus Lagerlööfs (bd 22) ledning på en avhandling om Caesar Germanicus' liv och därefter under Hemming Forelius' presidium på en text om Aristoteles filosofi.

Efter avslutade studier i Uppsala begav sig S på en sedvanlig utrikes resa för att förkovra sig vid några av Europas främsta universitet och för att besöka flera av kontinentens viktigaste städer. Syftet var samtidigt att lära sig de normer och värderingar som präglade det internationella vetenskapliga utbytet och den högreståndskultur som släkten S ansåg sig vara del av. Färden gick först till Rostock där han deltog i ett kollegium som leddes av professorn Johann Fecht. Denne var en av Tysklands främsta företrädare för den lutherska ortodoxin. Året därpå reste S dll Hannover där han träffade filosofen Gottfried Wilhelm Leibnitz och besåg det kända biblioteket i Wolfenbüttel. Därefter besökte han bl a universitetet i Altdorf. Våren 1700 fortsatte S sin färd mot Paris. Under sin vistelse i den franska huvudstaden hann han beskåda både Versailles och den franske kungen Ludvig XIV. Både slottet och regenten imponerade stort på den unge S. Därifrån fortsattes resan till England där han bl a besökte universiteten i Cambridge och Oxford. Från England gick färden vidare till Holland och städerna Amsterdam, Harlem och Leiden.

Från Holland reste S hem till Sverige. Efter en kortare vistelse hos sina föräldrar i Lund, där fadern då var biskop, begav han sig till Uppsala. Av den filosofiska fakulteten där tilldelades han en docenttitel i filosofi. Efter att ha undervisat vid UU i över ett års tid reste S tillbaka till Lund där han blev utnämnd till bibliotekarie och extra ordinarie professor. Denna tjänst, tillsammans med det faktum att han uppfattades som en ung lovande förmåga vid akademin och att han hade en far och andra släktingar som tillhörde kyrkans ledande skikt, gjorde honom intressant att inleda sociala utbyten med. På så sätt kom han i kontakt med familjen Spegel i Linköping, där Haquin Spegel tjänstgjorde som biskop. Relationen manifesterades 1705 då S gifte sig med Elisabet Spegel, biskopens dotter.

Det nygifta paret bosatte sig i Lund där S översåg akademins bibliotek, undervisade studenter och presiderade vid disputationer. Parets första dotter, Anna Margareta, föddes i Linköping 1706. Vid dopet närvarade medlemmar från båda familjerna. Dottern fick också stanna hos sina morföräldrar i Linköping då S reste tillbaka till Lund med sin hustru på hösten s å. Detta förfarande upprepades då parets andra dotter, Christina Maria, föddes i Linköping 1708.

1707 blev S utnämnd till professor i logik och metafysik samt extra ordinarie professor i teologi. Denna tjänst uppehöll han fram till sommaren 1709 då det uppkom rykten om att danskarna förberedde ett anfall på Skåne. Många i Lund planerade därför att fly. För S försvårades situationen av att parets tredje barn, sonen Matthias, var nyfödd och att hustrun var sjuk efter förlossningen. Efter mycket besvär lyckades emellertid paret till slut ta sig till Linköping och familjen Spegel. Det militära läget i den södra delen av landet gjorde att S sökte sig till Uppsala, där han fick den lediga tjänsten som professor i morallära efter bistånd från prinsessan Ulrika Eleonora och det k rådet i Sthlm. Någon månad senare byttes den tjänsten till professuren i logik och metafysik. I april 1710 anlände S till Uppsala och började strax därefter att hålla publika föreläsningar. Hustrun kom efter tillsammans med två av barnen i aug s å.

På hösten och vintern 1710 grasserade både rödsot och pest i Uppsala men alla i S:s hushåll klarade sig välbehållna. Den akademiska verksamheten, som hade legat nere, kunde också snart återupptas. Strax därefter kom Haquin Spegel till Uppsala för att tillträda sitt nya ämbete som ärkebiskop och prokansler vid universitetet. Efter dennes död 1714 tillträdde S.s fader samma ämbete. S hade därmed en personlig relation till universitetets näst högsta befattningshavare, vilket ökade hans möjligheter att påverka olika beslut.

Tjänstgöringen i Uppsala fortsatte för S:s del med föreläsningar, kollegier och disputationer. I den seglivade filosofiska debatten mellan cartesianer och aristoteliker var S anhängare av den senare idériktningen. Filosofin var dock underordnad det övergripande vetenskapliga syftet att främja religionens fundamentala betydelse för samhället liksom behovet av enighet i religion och samhälle. Totalt presiderade S för närmare ett hundratal dissertationer under sin tid i Uppsala. Vid sidan av detta arbete var han med och utarbetade ett förslag till ny skolordning, som efter vissa ändringar antogs vid riksdagen 1723. I denna ordning stärktes biskopens roll som övervakare av stiftets skolor och gymnasier. Därtill fick lärarna rätt att dubblera antalet tjänsteår, vilket hade till syfte att förbättra deras möjligheter att få prästtjänst. På det personliga planet präglades S:s tillvaro i Uppsala av sorg, eftersom flera av hans barn dog i späd ålder. Sorgen förstärktes av att hustrun avled i juli 1720 efter en tids sjukdom och att den tolvårige sonen Matthias dog i jan 1722.

S:s utnämning till superintendent i Karlstad 1723 föregicks av en rad osedvanliga omständigheter. I förslaget som domkapitlet i Karlstad skickade till Sthlm hade man efter omröstning i stiftet först placerat två värmlandspräster och på tredje plats pastor primarius i Sthlm. På fjärde plats, och egentligen utanför förslaget, hamnade S. Domkapitlet argumenterade dock för att S skulle komma med eftersom pastor primarius förväntades tacka nej. Därtill skickade magistraten i Karlstad in ett förslag där S kom på andra plats. Även ärkebiskopen, S 1, försökte påverka utgången genom att rekommendera sin son. I riksrådet, där frågan slutgiltigt avgjordes, uttryckte flera av råden besvikelse över att prästerskapet i så hög grad hade röstat på personer från Värmland utan att beakta meriterade professorer vid universiteten. Samtidigt framförde kungen liksom kanslipresidenten Arvid Horn (bd 19) sitt stöd för S, vilket bidrog till rådets beslut att gå förbi stiftets rangordning och utnämna S till superintendent. Släkten S:s goda kontakter med personer i rikets högsta ledning kom här att fälla avgörandet.

Med sig på resan till Karlstad hade S två av sina döttrar. De kom fram i juli 1723 och blev inackorderade hos en av rådmännen, eftersom biskopsgården inte var beboelig. Strax efter ankomsten blev dock dottern Anna Margareta sjuk och avled kort därefter. I febr 1724 avled också den andra dottern, Elisabet. S var nu, förutom en dotter som befann sig i Sthlm, ensam, vilket var svårt för en stiftschef med tanke på den betydelse som umgängeslivet hade för ämbetsutövningen. Han gifte därför om sig s å med Ulrica Eleonora Franc. Året därpå fick paret en son, Johannes, men hustrun avled strax efter i barnsäng.

Samtidigt var S tvungen att sköta sitt ämbete, som innebar visitationer i församlingarna, ordinationer av präster och deltagande vid prästmöten. En annan viktig uppgift var att företräda stiftet i olika sammanhang, bl a blev han kallad att delta i den ecklesiastiska deputationen, som sammanträdde i Sthlm med uppgift att revidera 1686 års kyrkolag. Han deltog också vid den riksdag som började i huvudstaden hösten 1726. Ett av de främsta spörsmålen som diskuterades där var frågan om den så kallade hannoverska alliansen, det vill säga om Sverige skulle ansluta sig till en allians med Frankrike och Storbritannien. Som superintendent var S självskriven ledamot av SU där utrikespolitiken diskuterades. Han var också en av prästeståndets ledamöter i den särskilda alliansdeputation som beredde frågan, vilket innebar att han deltog i flera av de avgörande besluten. Vid överläggningarna gav S, tillsammans med bl a svågern Nils Barchius (bd 2), sitt stöd för Arvid Horns linje att med vassa förbehåll ansluta sig till alliansen. Denna linje gick segrande ur debatten.

S efterträdde 1730 sin far som ärkebiskop i konkurrens med biskoparna Daniel Lundius (bd 24) och Eric Benzelius d y (bd 3). I rådet stödde alla riksråden S med hänvisning till att han fått flest röster i rikets stift. Riksdagen 1731 blev S:s första som ärkebiskop och prästeståndets självskrivne talman. Den varade i ett halvt år och var relativt lugn, men för S ändå besvärlig på grund av en försämrad hälsa och de många uppvaktningar och andra ceremoniella uppdrag som en ärkebiskop hade. Hans lojalitet gentemot Horn bestod och manifesterades bl a då han efter riksdagen var med och invigde kapellet på Ekebyholm, Horns herrgård i Roslagen.

Vid riksdagen 1734 försökte S undvika att åka till Sthlm med hänvisning till sin svaga hälsa. Både drottningen och Horn övertalade dock honom att komma till huvudstaden. Väl där gav han, tillsammans med flera av sina släktingar, sitt bistånd till Horn, som angreps för sin utrikespolitiska linje. Medlemmarna i släkten Steuchius önskade att med detta stöd visa sin lojalitet gentemot sin patron och återgälda något av den hjälp de hade åtnjutit i samband med olika utnämningar och andra viktiga frågors avgörande.

Denna lojalitet sattes på hårda prov i samband med riksdagen 1738/39 då Horn och hans allierade i riksrådet återigen blev anklagade för felsteg i utrikespolitiken. Mobiliseringen mot riksråden och deras anhängare började redan under våren 1738 då de blev angripna i anonymt författade handskrivna paskiller. S var en av måltavlorna för dessa attacker. Han fick ta emot en skrift där det gjordes gällande att han i utbyte mot olika fördelar accepterat relationen mellan kungen och Hedvig Taube, ett angrepp som starkt upprörde S. Samtidigt var hans hälsa vacklande, vilket gjorde hans närvaro vid riksdagen osäker. Han kom dock till Sthlm där han tillsammans med sina släktingar och vänner försvarade Horn och övriga anklagade riksråd. Efter en hård och utdragen strid nödgades S och hans meningsfränder acceptera att Horn avgick och att fem av riksråden avsattes från sina ämbeten.

Efter riksdagen återvände S till Uppsala varifrån han betraktade den politiska utvecklingen i riket. Han oroade sig för det annalkande kriget mot Ryssland, men var inte förmögen att vidta några motåtgärder. Hans svaga hälsa gjorde det omöjligt för honom att närvara vid riksdagen 1740/41. S kunde således endast beklaga sig över den politiska situationen och hoppas att den starka krigsivern skulle bedarra.

Vid sidan av rikspolitiken deltog S i ett antal strider kring professorstillsättningar vid UU under 1730- och 40-talen. Han gick vid dessa tillfällen mot kanslern Carl Gyllenborg (bd 17) och krävde att kandidaterna skulle visa upp sina meriter, för att garantera att inga oprövade personer började undervisa vid lärosätet. Som ärkebiskop var han även tvungen att hantera pietistiska och herrnhutiska rörelser. Pietismens radikala anhängare var S mycket kritisk mot. Under hans ämbetsperiod antogs bl a 1735 års religionsstadga, vilken hade sin udd riktad mot radikalpiedsmen. Herrnhutismen var han däremot mer välvilligt inställd till. Arvid Gradin, som var en av rörelsens centralgestalter, lyckades 1741 övertyga S om att herrnhutismen kunde rymmas inom sv kyrkan. S, som var en trogen företrädare för den lutherska ortodoxa tron under hela sitt liv, visade därmed att det fanns utrymme för en viss idémässig heterogenitet inom ramen för den etablerade trosinriktningen i Sverige under 1700-talet.