Joseph Magnus Stäck

Stäck, Joseph Magnus, f 4 april 1812 i Lund, d 21 febr 1868 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: perukmakaren o hökaren Joseph S o Greta Maja Killgren. Inskr vid LU 27 juni 29, disp pro exercitio maj 31, elev vid FrKA 32–42, agré där 30 nov 39, bosatt i Rom 43–46, i Paris 46–48, k hovmålare 49, erhöll prof:s n h o v 17 jan 52, led av styr o sekr i Konstfören i Sthlm 52–58. Landskapsmålare. – LFrKA 48. – Ogift.

Joseph S föddes i Lund där hans far var handlare och ägde en fastighet, det s k Stäket, centralt i staden. Faderns släkt hade italienska rötter och kallade sig omväxlande Stecchi, Stechow och Stächof, med tiden dock endast Stäck. I barndomshemmet bodde inte bara familjen utan också flera hyresgäster, bl a universitetets ritmästare Anders Arfwidson och de blivande kollegorna Magnus Körner (bd 22) och Gustaf Wilhelm Palm (bd 28). Sin första konstnärliga undervisning fick S troligen av Arfwidson i hemmet, kanske tillsammans med Palm och Körner. 1829 skrevs S in vid LU, som det synes med avsikt att studera medicin. När han samma år examinerades i teologi tillsammans med ytterligare en student fick de bägge ”såsom tillämnade medici” dispens från hebreiskan. Det finns dock inga andra tecken på en tänkt läkarkarriär och S var aldrig inskriven vid medicinska fakulteten. Efter att ha disputerat pro exercitio vid filosofiska fakulteten reste han istället till Sthlm för att studera vid Konstakademin, där vännerna Körner och Palm redan påbörjat sina studier.

Vid akademin genomgick S som brukligt den s k antikskolan. Han var av allt att döma framgångsrik och belönades under åren med ett antal stipendier och jetonger. Bland lärarna tog han särskilt intryck av Carl Johan Fahlcrantz’ (bd 15) landskapsmåleri och liksom för Palm blev just landskapet hans huvudsakliga ämne som konstnär. Akademin hade ännu inte börjat lära ut mer avancerade tekniker som oljemåleri, varför den kunskapen fick inhämtas på annat håll, i S:s fall möjligen hos historiemålaren Carl Johan Sjöstrand, tillsammans med Palm och Per Wickenberg.

S blev redan under sin tid på akademin uppmärksammad av Konstföreningen i Stockholm. Föreningen, bildad 1832, var då en mycket viktig aktör i det svenska konstlivet; dess inköpsverksamhet utgjorde i många fall ett för konstnärerna avgörande stöd. För S fanns det dock även gott om privata köpare som var villiga att betala för hans verk. Av hans tolv utställda målningar på akademins utställning 1840 hade nio sålts redan innan utställningen öppnat, 1843 var alla tretton då utställda verk sålda.

Efter flera års väntan fick S 1842 Konstakademins resestipendium, han hade då tidigare fått se sig förbigången av Wickenberg och Fredrik Wilhelm Scholander (bd 31). Resans slutmål var sedan generationer tillbaka Rom, men vägen togs över Dresden och München där S stannade i ett drygt halvår. I Dresden fanns den norske landskapsmålaren Johan Christian Dahl och en stor mängd målningar av den då sedan ett drygt år avlidne Caspar David Friedrich som varit bosatt där. I München lockade ett rikt konstliv där en mer heroiserande och klassicistisk landskapssyn dominerade snarare än det nederländskt inspirerade måleri som var typiskt för S:s produktion. På plats i München tog han kontakt med den lokala konstföreningen i mening att ställa ut där, och redan i mars 1843 utställdes två landskap, varav det ena var tänkt att säljas till föreningen för utlottning. Det visade sig dock för dyrt för att säljas som utlottningsföremål och inköptes istället av en konsthandlare. Kontakterna med föreningen fortsatte dock och innan sommaren hade S också fått ställa ut en målning, Kalmar slott i månsken, som han börjat med omedelbart efter sin ankomst till staden.

Från München tog sig S vidare mot Rom över Venedig där han gjorde ett kortare stopp för att studera renässansmåleri av Tizian, Veronese m fl. Resan kunde dock ha slutat redan innan han kom fram till Venedig. På färd genom norra Italien blev S sjuk och var tvungen att stanna närmare två månader i Trento. Sjukdomen, som verkar ha varit reumatisk, återkom sedan i skov under resten av S:s liv och gjorde honom under långa perioder oförmögen att arbeta.

I Rom installerade sig S tillsammans med de övriga skandinaviska konstnärerna i staden, bl a Karl Plagemann, Karl Wahlbom, Egron Lundgren (bd 24) och Palm. Senare anslöt även Scholander, far och son Södermark och Uno Troili till den svenska kolonin. Man umgicks vanligtvis avskilt från andra nationaliteter, möjligen tyskarna undantagna, och ifrån stadens permanenta invånare. Nestorn bland svenskarna i Rom var skulptören Johan Niclas Byström (bd 7), efter sin död efterträdd av kollegan Bengt Fogelberg (bd 16), som båda var mer eller mindre permanent bosatta i staden och erbjöd sovplats, umgänge och i vissa fall även ekonomisk förstärkning för tillresta svenskar. Tiden i Rom användes till studier i de otaliga konstsamlingar som fanns i stadens museer, kyrkor och privatbostäder liksom till kortare och längre resor på den italienska halvön. S gjorde flera kortare turer kring Rom för att se bl a Tivoli och Albanerbergen. Sommaren 1844 gjordes en längre resa till Neapel och Syditalien, liksom följande sommar då han bl a besökte Pompeji.

I likhet med de flesta av sina kollegor drogs S med dålig ekonomi och det var ett svårt slag för honom när akademin meddelade att landskapsmålare fortsättningsvis kunde få stipendium endast i tre år istället för de fem som tidigare varit normen. På grund av hans sjukdom förlängdes dock stipendietiden med ytterligare ett år. Senare medgavs också ett femte stipendieår, vilket gjorde det möjligt för S att i juli 1846 bege sig till Paris. Bakom akademins handlingssätt låg en önskan om att satsa stipendiemedel på historiemålare och skulptörer snarare än landskaps- och genremålare. Detta var i linje med den klassicistiska konstteorin som angav en hierarkisk ordning mellan de olika genrerna och där historiemåleriet skattades högst. I praktiken försörjde sig dock de flesta historiemålarna mer på porträttmåleri än på högstämda allegorier eller religiösa verk, men det prestigefulla historiemåleriet ansågs ändå vara akademins huvudsyfte.

S kom att stanna sammanlagt två år i Paris. Redan tidigt hade han bestämt sig för att ställa ut på den årliga salongen och i febr 1847 gavs han också möjlighet att medverka med två verk. Till sin stora förvåning fick han dock se sitt enligt egen mening bästa verk bli ratat till förmån för två andra, ett månskensstycke och en vy av Gripsholms slott. Den ratade målningen, ett italienskt motiv, hamnade med tiden på NM medan månskensstycket under utställningen köptes av en parisisk konstförening, Société des amis des arts, för 500 francs.

Tiden i Paris fördrev S med ateljéarbete, besök på gallerier och museer och med umgänge inom den lilla svenska konstnärsgrupp som fanns även där. Bland parissvenskarna umgicks han framför allt med litografen Carl Johan Billmark (bd 4) och målaren och hovmannen Carl Stephan Bennet (bd 3) samt från 1847 också med de då anlända historiemålarna Carl Wahlbom och N J O Blommér (bd 5). Under sommaren 1847 gjorde S en längre resa till Belgien och Holland för att studera nederländskt 1600-talsmåleri på plats. Under färden utförde han, liksom under hela sin utlandsvistelse, en mängd skisser av motiv från de holländska städerna och landsbygden. Flera av skisserna förvandlades sedan till målningar när han under hösten kom tillbaka till Paris. Liksom med skisserna från Italien kom han också att använda de holländska skisserna som underlag för att komponera motiv under resten av sin karriär.

När februarirevolutionen utbröt i Paris 1848 var S fortfarande kvar i staden. I brev hem vittnade han om hur först Nationalgardets soldater och därefter regemente efter regemente anslöt sig till parisarnas uppror, om glädjen på gatorna, men också om hur Tuillerierna plundrades och brändes. Han följde skeendet i sällskap med Billmark. I slutet av mars samma år öppnade dock salongen som vanligt och inte mindre än fyra målningar av S:s hand hade fått plats bland de utställda verken. Ett kanalmotiv från Holland fick en mycket hedrande placering i den täta hängning från golv till tak som användes på salongerna.

Även detta år fick S sälja en målning till Société des amis des arts, men på det stora hela gjorde det oroliga politiska klimatet och bristen på kontanter att möjligheterna till konstförsäljning nästan helt försvunnit. I början av juni påbörjade därför S, i sällskap med Wahlbom, resan hemåt och redan i slutet av sommaren var han tillbaka i Sthlm.

Efter hemkomsten etablerade sig S genast i den svenska konstvärlden. Han blev samma höst ledamot av FrKA och året därefter utsedd till kunglig hovmålare. S:s ställning i konstvärlden stärktes ytterligare när han 1852 tillades professors namn och samtidigt utsågs till sekreterare i Konstföreningen i Stockholm. Han hade då sedan 1849 varit ledamot av föreningens inköpsnämnd. Detta uppdrag innebar en verklig maktposition med inflytande över föreningens konstinköp, en inte oväsentlig födkrok för yngre talanger. Som konstföreningens sekreterare fick S omfattande arbetsuppgifter eftersom antalet medlemmar ökade kraftigt under 1850-talet och 1858 nödgades han att på grund av arbetsbördan avgå ur styrelsen.

S kom tillsammans med Christoffer Boklund (bd 5), Scholander, Fritz von Dardel (bd 10) m fl att ingå i den grupp av konstnärer och konstintresserade som omgav Karl XV. Han var också del av ett stort antal av tidens sällskap: Konstnärsgillet, Gröna Stubben, Par Bricole, Sällskapet Idun och andra. Bevarade kalendrar skvallrar om ett fulltecknat sällskapsliv och samtida kommentatorer är alla rörande överens om vilken trevlig, älskvärd och genomhygglig person S var.

S:s sjukdom bröt återigen ut 1858 och samma sommar gjorde han en längre badresa till Aachen. Han passade då på att besöka Düsseldorf som under 1850-talet utvecklats till ett centrum för genre- och landskapsmåleri. I staden fanns sedan ett par år en smärre svensk konstnärskoloni, bestående av bl a Kilian Zoll, Alfred Wahlberg och Carl Henning D’Uncker, som S anslöt sig till under vintern. Vistelsen blev dock inte vad S tänkt sig eftersom han under lång tid var sängliggande och förhindrad att måla. Till hans stora besvikelse inskränkte sig resultatet till blott en handfull verk som sändes hem till Sthlm. Kontakten med den konstnärliga miljön i Düsseldorf gav heller inget större utslag i S:s senare produktion, i hans måleri från 1860-talet syns mycket lite av de intryck han hade kunnat få i staden. Resan tillförde knappast mer än ett antal nya motiv från Rhendalen, att lägga till den rika bank av italienska, nederländska och svenska motiv han redan tidigare arbetat med.

S:s produktion består nästan uteslutande av landskapsmåleri i en romantisk tradition, ofta med tydlig inspiration från det nederländska 1600-talsmåleriet, men inte sällan också i en italiensk form. Motivet är ibland uttryckligen baserat på intryck och skisser gjorda under hans besök i Italien, Belgien och Nederländerna, ibland en sammanstöpning av element från skisser gjorda vid flera olika platser och tillfällen. Otaliga är också månskensstyckena med motiv från olika länder. S arbetade i en klassisk tradition där skisser gjordes på plats i naturen medan målningen komponerades i ateljén. Även om han var flitig med skissboken kom han aldrig att omfamna det platsbundna och realistiska måleri som föddes i hans samtid. Skisserna fungerade istället som en motivbank att ösa ur. Genom noggranna färgkoder i skisserna kunde han också långt senare komponera motiv som kan uppfattas som realistiska avbildningar av platser trots att det kan ha gått decennier sedan han var på plats.

Till skillnad från Fahlcrantz, och även Marcus Larsons (bd 22), landskap är S:s målningar sällan dramatiska utan utmärker sig av ett lugn och ett slags realism. Liksom Fahlcrantz inspirerades han också gärna av äldre måleri, men till skillnad från läromästaren som skrev in sig i den klassicistiska traditionen i Claude Lorrains efterföljd, vände sig S mot den nederländska guldålderns landskaps- och genremåleri. Landskapet är i hans målningar ofta befolkade av staffagefigurer i allmogedräkter. S:s bruk av dessa pekar på ytterligare ett arv från Fahlcrantz i form av det nationella nordiska eller svenska landskapet, både det kulturhistoriska med avbildade historiska monument och det rena landskapet med gran- och tallskog.

I samtiden ansågs S:s konstnärskap ofta sakna den storslagenhet som man tillskrev t ex Palms måleri. I Svenska Biet 1844 jämförs han med Palm som sägs flyga till ”poesiens värld” med ”stora örnvingar” medan S i jämförelse sägs titta ”genom nyckelhålet” till samma plats. I Ny illustrerad tidnings nekrolog över S konstateras att landet i och med hans död förlorat ”en talang av framstående ordning, om än ej ett av de allra främsta namnen”. Skribenten har dock mycket gott att säga om S som konstnär. Framför en målning av S står inte åskådaren ”slagen av häpnad eller intagen av överväldigande förtjusning; men han erfar ett stilla välbehag, en fläkt av trevnad och naturlighet, som den rena, om än något torra färgen och det flitiga utförandet framkallar kanske lika mycket som den lyckligt funna synpunkten och den modererade belysningen”. Särskilt omnämns S:s månskensstycken med stor respekt.

Trots de kritiska synpunkter som framfördes, eller kanske på grund av dessa, var S en av de mest framgångsrika och populära svenska konstnärerna under mitten av 1800-talet. Han sålde bra ända sedan ungdomen och höll en påfallande jämn kvalitet över hela sin karriär. Med tanke på hans sjuklighet måste detta anses anmärkningsvärt. Socialt hörde S också till en av periodens mest firade konstnärer, både i umgängeslivet och inom FrKA och Konstföreningen. Han var inte banbrytaren som pekade ut vägen för framtida konstnärer, men väl en framstående representant för en lång tradition och en mycket skicklig hantverkare.