Svartengren, släkt

Svartengren, släkt härstammande från likvidationskommissarien och kronolänsmannen i Nordmarks härad, Värml, Olof S (1730–79). En släkttradition från 1800-talets senare del (Svartengren 1877) som gör gällande att han var utomäktenskaplig son till en medlem av prästsläkten Magnell saknar stöd i samtida källor. Av S:s efterlämnade bouppteckning framgår istället att han hade en yngre bror Anders Persson (1741–1818) i Stavnäs sn, Värml. Denne var son till bonden Per Olsson (1703–60) i Näbbol, samma socken, vars förmodade far eller farfar i samma by i mantalslängderna 1686–1701 ibland nämns med tillnamnet Swart.

En son till S var inspektorn och riksdagsmannen Petter S (1770–1841) som efter faderns förtida död växte upp hos släktingar. Utan högre formell skolgång ska han ha tillägnat sig kunskaper i tyska, franska och engelska samt goda kunskaper i historia, filosofi och matematik. S tog tjänst som inspektor på Edsvalla bruk, Nors sn, Värml, och blev senare ansvarig för brukets uppköp av timmer i Fryksdalen. Vid grundlagsriksdagen 1809 var han bondeståndets representant för Nordmarks härad, men kom genast i konflikt med ståndets talman Anders af Håkanson (bd 19) och dess sekreterare Karl Nikolaus Agardh (bd 1, s 250). Han anklagade dessa för att på ett otillbörligt sätt bl a ha styrt förhandlingarna om kungens avsättande. På initiativ av Andreas Danielsson (bd 10) utvoterades S och återvände till hemorten. På lokalplanet fortsatte han att driva politiska frågor, främst gränsfrågor mellan Sverige och Norge. Delar av hans skriftliga kvarlåtenskap överläts före hans död till Magnus Jacob Crusenstolpe (bd 9), varav en del publicerades 1844.

S fick sju barn, näst äldst av dessa var sonen Wilhelm S (1805–91) som efter studier i Karlstad inskrevs vid UU 1825 och prästvigdes i Stockholm 1829. Han blev kyrkoherde i Brunskog, Värml, och var dessutom riksdagsman 1859–60. S verkade aktivt för skolväsendets uppbyggnad genom inrättande av åtskilliga skolor i församlingar där han verkade. Han var dessutom ledamot av Sällskapet för wexelundervisningens befrämjande och Sällskapet inom Carlstads stift för nyttiga kunskapers spridande. En anonymt utgiven historik från 1877 om släkten S har på goda grunder tillskrivits honom. Han beskrevs som ”en levnadsglad, skojfrisk och frispråkig man, som excellerade i drastiska uttalanden” (Ehrling, s 50). S antas något ha inspirerat Gustaf Fröding (bd 16) till dikten Våran prost. Huvudpersonen i Tage Aurells roman Martina är dessutom, enligt författaren själv, modellerad efter S.

En yngre bror till S var Johan Jakob S (1809–63) som även han efter studier vid Karlstads gymnasium 1828 inskrevs vid UU där han 1836 promoverades till magister. Likt brodern kom han dessutom att intressera sig för pedagogik och skolväsende i det att han från 1837 var lärare vid ett privatgymnasium (Lyceum) i Uppsala och från 1854 dess rektor. Sparsamhet och ett gott gifte gjorde att S dessutom kunde köpa en egendom i Ärna, Gamla Uppsala sn, strax nordväst om Uppsala högar. Där inrättades en internatskola för ynglingar med studie- och ordningsproblem. Med god, men kärv pedagogik lotsades där ynglingar som misslyckats med sina studier i andra skolor till förnyade och oftast lyckade prov. S nyttjade en stundom brutal disciplin och var ”utrustad med en alldeles ovanlig kroppsstyrka”, men han ägde också ”en synnerligt stor förmåga av klar muntlig framställning” (Olivecrona, s 156 f). En baksida av denna undervisningsmetod framkommer måhända i Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar. Då han 1855 började sina studier vid Lyceum rådde där ”en vidrig pennalism” och det ”stojades och skojades förfärligt under hans lektioner, bara han vände ryggen” (Ehrling, s 91). S ska dessutom ha varit osnygg och ha burit trasiga kläder. Det enda erkännande S får av Waldenström är att han var ”en duktig plugglärare”. De resultat han nådde med sina elever gjorde dock ”Räddningsinstitutet på Ärna” känt och uppskattat bland högborgerliga och adliga familjer med svårfostrade barn som fallit igenom i andra skolor. Förutom sin lärargärning ägnade sig S även åt författande av läroböcker, t ex två i historia och geografi från 1840-talet. Umgänget med skalder som Atterbom, Böttiger och Geijer har dessutom inspirerat honom till vissa lyriska försök. Skriften Åtta blad faktiskt gifna skäl för den norra stambanans dragande öster om Sigtuna fjärden utgavs 1863 anonymt och torde ha påverkat myndighetsbeslutet att dra norra stambanan över Uppsala.

En brorson till S var journalisten Yngve Adolf S (1859–1918). Yngve S bedrev efter mogenhetsexamen i Karlstad studier vid UU 1881–86. Där kom han att tillhöra kretsen kring Karl Staaff (bd 33) och kastade sig ”med liv och lust in i de politiska och sociala ämnen, som vid den tiden ventilerades i studentkretsarna, särskilt inom föreningen Verdandi” (Hirschfeldt, s 18). Studierna ledde inte till någon examen och från 1886 kom han att ägna sig åt publicistisk verksamhet. Som redaktör för Karlstads-Tidningen bidrog han till Verdandiradikalismens spridning och var bl a med om att städsla Gustaf Fröding som kåsör och medarbetare. S var 1890–97 redaktör för nystartade Upsala Nya Tidning som från början låg nära SAP och drev rösträttsfrågan hårt. Under 90-talet kom S dock att ändra uppfattning i flera frågor och närmade sig högern. I rösträttsfrågan kom han så småningom att förorda proportionalismen och i en dödsruna ansågs att han ”mer än någon annan svensk publicist” bidragit till den på proportionella val grundade rösträttsreformen 1907. S slutade sin karriär som chefredaktör på Östgöta-Correspondenten men drog sig 1917 tillbaka p g a sjukdom. Om S ska Carl G Laurin (bd 22) en gång ha yttrat att han omöjligen kunde bli olycklig för sin skönhet. En annan karaktäristik ansåg honom ”verkligen ovanligt ful och koppärrig men särdeles underhållande, erfaren, omdömesgill; han var en utmärkt stilist, en man som ingav förtroende. Han var en sann barnavän” (af Petersens).