Andreas (Anders) Danielsson

Danielsson, Andreas (Anders), f. 14 jan. 1784 i Gingri socken, d. 22 apr. 1839 i Surte, Angereds socken. Föräldrar: rusthållaren Daniel Persson i Bräkås och Ellika Gunnarsdotter. Förvärvade genom sitt giftermål 1/4 mantal skatte Bondarp i Gingri socken; riksdagsman i bondeståndet 1809–35 och var därunder bl. a. ledamot av bankoutskottet 1809–10, valman vid justitieombudsmannavalen 1809–23 och 1834–35, elektor 1810–35, ledamot av lagutskottet 1810, av nämnden för tronföljarvalet 1810, av hemliga utskottet 1812 och 1834–35, av särskilda utskotten 1812, 1815, 1817–18 och 1823, av opinionsnämnden 1812, 1815, 1817–18 och 1834–35, av ståndets enskilda besvärsutskott, av konstitutionsutskottet 1815–35 samt av olika förstärkta utskott 1817–18, 1823 och 1834–35, ordningsman i ståndets klubb 1817–18, elektor för tryckfrihetskommitterade 1817–18 och 1823 samt ordförande i flera deputationer o. dyl.; riksbanksfullmäktig 23 jan. 1810–1823; vald till statsrevisor och till revisor över bankodiskontverket 1823; en av direktörerna för riksbankens lånekontor i Göteborg från 1823; ägde från 1833 Tolered i Angereds socken och förvärvade 1835 Surte postgården i samma socken men innehade från 1836 endast ¼ mantal Surte postgården.

Gift 26 maj 1805 med sin kusin Katarina Andersdotter, f. 16 nov. 1779 i Bondarp, Gingri socken, d. 2 febr. 1848 i Göteborg, dotter till bonden Anders Eriksson i Bondarp och Stina Persdotter.

D. var en av de mest framstående riksdagsbönder, vår historia vet att omtala, och en av ledarna för den opposition, som framträdde på Karl Johanstidens riksdagar. Redan vid tjugufem års ålder kom han till den betydelsefulla riksdagen 1809–10 såsom representant för Ås, Gäsene och Kullings härad i Västergötland, och sedermera ökades oavlåtligt antalet av de härad, som förenade sig om att välja honom till sin representant. Vid sina båda sista riksdagar, 1828–30 och 1834–35, företrädde han sålunda tjuguett, resp. tjugusju härad. Denna säregna kumulering av mandat — som ej i samma utsträckning nåtts av någon annan person — vittnar starkt om förtroendet till D. men innebar ej, såsom någon gång uppgivits, att denne disponerat ett motsvarande antal röster i ståndet. Något sådant voteringssätt har säkerligen aldrig varit brukligt. Det oaktat väckte det tid efter annan betänkligheter, att ingen maximigräns var satt för härads förening om riksdagsfullmäktig. Även de ekonomiska konsekvenserna kunde synas oegentliga, då riksdagsmannen avlönades direkt av sina kommittenter; enligt en uppgift skall D. vid sin sista riksdag ha haft två rdr bko för vart härad, alltså inalles femtiofyra rdr bko om dagen. Vid riksdagen 1828–30 antogs — måhända till god del på grund av den opposition, som vid detta riksmöte på mångahanda sätt framträdde mot D. personligen — som vilande ett förslag om begränsning av härad enas rätt att förena sig om riksdagsman. D. lät sig dock ej bekomma. Han återvände ej blott 1834 som nämnt med tjugusju fullmakter utan tog även till orda, då det vilande grundlagsförslaget kom till avgörande behandling. Självmedvetet uttalade han sin tillfredsställelse över att han ensam vållat detta förslag genom ett dittills enastående allmänt förtroende och betonade särskilt, att han ej skaffat sig fullmäktigeskapet »genom något beting om en ringare betalning därför». Förslaget om mandatsbegränsningen antogs dock definitivt, men D. berördes aldrig därav, ty vid nästa riksdag (1840) fanns han icke mer bland de levandes antal.

Såsom yngling hade D. i egenskap av renskrivare åtföljt häradshövdingar på ting i hemorten och därigenom förvärvat icke blott en driven handstil utan även en bland dåtidens bönder icke vanlig förmåga att språkriktigt och logiskt uttrycka sina tankar både i tal och skrift. Under sin första riksdag (1809–10) skildras han som »en ung, hygglig, foglig man av särdeles fördelaktigt utseende», som sökte stå väl hos de då maktägande, särskilt Hans Järta. Dock är det knappast riktigt, att han, som det sagts, »satte sitt ljus under skäppona» under denna riksdag. Redan nu lät D. märka, att han icke var en bonderiksdagsman av ordinära mått, och han framträdde som en energisk målsman för bondeståndets krav att i samband med den nya regeringsformen få sina speciella intressen och önskemål beaktade. Särskilt märkligt är i detta hänseende D:s memorial av 21 aug. 1809, vari han under polemik mot uttalanden på riddarhuset och på grundval av en vidlyftig historisk utredning hävdade principen om all jords lika beskattning — en fråga, som skulle bliva den röda tråden i bondeståndets politiska aktion under det följande århundradet. Memorialet vann ståndets odelade bifall, det befordrades genast till trycket, och det fick även från motsidan betyget, att det var skrivet »med grundlighet och med en ovanlig kännedom om vårt äldre kammarverk». Att D. haft hjälp av någon »skrivkunnig vän», var redan då den allmänna meningen; sålunda uppgavs det, att memorialet författats än av lagman L. N. Henschen, »en avsvuren fiende till aristokraterna», än av en kronofogde F. M. Oldenburg, vilken därför skulle ha erhållit en summa av 100 rdr bko (Kr. Wåhlins dagbok).

Denna metod, att låta andra skriva sina motioner och memorial, praktiserade D. under hela sin följande riksdagstid, och han skaffade sig småningom ett helt kansli av skrivkunnigt folk. Bland dem som tillhörde hans medarbetarstab må nämnas V. F. Dalman, Gustaf Hierta och J. P. Theorell; längre fram har också K. H. Anckarsvärd bevisligen sammanskrivit motioner och anföranden, som D. framförde i bondeståndet. Det gjorde ett egendomligt intryck och gav ej sällan stoff åt motståndarnas satir, när man hörde D. inför sina ståndsbröder »åberopa persiska och kinesiska edikter, vilka han likväl blygsamt förmälte sig icke hava haft tillfälle att läsa på originalspråken», eller att »förkunna sig som lärjunge av Smith och Turgot» (Hans Järta). Det vore dock högst orättvist att säga, att D. lyste med lånta fjädrar. Även om formuleringen var en annans, voro såväl initiativen som huvudargumenten motionärens egna, och »vid det muntliga försvaret inom stånd och utskott kunde D. utveckla sina åsikter med en klarhet och beviskraft, som de skrivkunniga vännerna måste erkänna ofta vara överlägsen deras egen uppfattning av frågan» (Dalman). D. kunde också vara kvick och sarkastisk; under en långrandig utskottsdiskussion på riksdagen 1823 med Aug. von Hartmansdorff som huvudtalare försvann han då och då till Pohls närbelägna restauration för att, som han sade, »få smaka på värmande sprit i stället för tysk kraftsoppa» (Hagander).

Den regeringstrogna hållning, som D. i det hela visat under sin första riksdag, bibehöll han även på urtima riksdagen i Örebro 1812. »Riket behöver utomordentliga medel, om det skall kunna upprätthållas», yttrade D. och gav därmed uttryck åt riksdagens foglighet gentemot regeringens onekligen stränga krav på ökade bördor. Vidare intog han en försonligare hållning än bönderna i allmänhet gentemot regeringens förslag om införandet av en passevolans, dvs. en avgift från rust- och rotehållare, vilken skulle åtgå i stället för vissa förut existerande naturaprestationer till ryttare och soldater. I privilegiefrågan återkom D. visserligen med yrkandena från 1809 och genomdrev även tillsättandet av ett särskilt utskott, som skulle behandla »allt det som riksstånden emellan ännu är tvistigt». Men inför motståndet och slitningarna inom utskottet resignerade han, och frågan uppsköts till nästa riksdag. Vid behandlingen av den nya tryckfrihetsförordningen framställde D. vissa anmärkningar, men om något starkare »frisinnat motstånd» mot den ödesdigra indragningsmakten från hans sida kan man av protokollen att döma knappast tala. Mera hade han tydligen sitt hjärta med i en annan fråga, till vilken han även vid följande riksmöten ofta återkom: då motioner väckts i borgarståndet, riktade mot gårdfarihandeln i Västergötland, tog han med skärpa till orda, sägande sig alltid ha yrkat och alltid skola yrka på en allmän näringsfrihet. Men så var ju också detta en livsfråga för D:s hembygd. Enligt Hans Järtas uppgift skulle räddandet av gårdfarihandeln ha inbragt D. 10,000 rdr, hopsamlade genom sammanskott i hembygden enligt beslut på sockenstämma; då man försökte uppbära dessa sammanskott genom kronobetjäningen samtidigt med riksdagsmannaarvodena, ingrep emellertid landshövdingeämbetet i Älvsborgs län och anmälde saken för justitiekanslern, varigenom det hela blev avstyrt.

Icke heller under riksdagen 1815 visade D. någon utpräglad tendens till opposition mot regeringen; det må lämnas därhän, om detta berodde på att bondeståndets sekreterare Olof Werlin, såsom denne själv uppgivit, »mot kontant» lyckades förvärva honom som sitt pålitliga stöd. Riksdagen fick sin prägel huvudsakligen av den svåra ekonomiska kris, som kommit över landet, och D. insattes i det särskilda utskott, som skulle utreda orsakerna till krisen ock föreslå botemedel däremot. I den av krisen aktualiserade striden mellan näringsskyddets och det fria varuutbytets anhängare ställde han sig därvid avgjort på de senares sida: i ett memorial av 13 apr. 1815 föreslog han upphävande av allt skråtvång och av alla gränser för näringsfriheten och handeln. Bland hans övriga inlägg må nämnas yrkandet på en förbättrad skogsordning, vilken borde utarbetas av en kommitté (17 apr. 1815).

Det var först riksdagen 1817–18, som gjorde slut på »den menlösa tiden» inom bondeståndet och även drog in detta stånd L kampen mellan »ministär och opposition». Det är nu, D. på allvar börjar uppträda som bondehövding och oppositionsman i samverkan med Johan Longberg och Nils Månsson inom det egna ståndet och Anckarsvärd på riddarhuset. Även greve F. B. von Schwerin och J. G. Richert hörde till dem, med vilka D. nu och framdeles idkade intimt umgänge och samarbete. Den ursprungliga anledningen till D: s förändrade hållning uppges av bondeståndets sekreterare Werlin ha varit förbittringen över att han ej lyckats placera en av sina vänner i bondeståndets kansli; detta skall ha vållat fiendskap mellan D. och Werlin och bragt D. i harnesk mot regeringen, vars handgångne man sekreteraren var. Huru än därmed må förhålla sig, är det dock uppenbart, att Dis hållning bottnade i verkliga principer. Sin självständighet visade han i varjehanda småsaker, t. ex. genom att ej vilja tillåta sekreteraren att utdela kröningsmedaljerna eller genom att motsätta sig införandet i ståndets adress till konungen av en tacksägelse för det av konungen beviljade skattemoratoriet. Av större betydelse var D:s hållning till det av Anckarsvärd framförda yrkandet på riksrättsåtal mot konungagunstlingen statsrådet friherre Rudolf Cederström. Då frågan förekom i konstitutionsutskottet, yttrade D. bl. a.: »Ministrarnas ansvarighet är icke blott uppfunnen för skyddandet av folkets rättigheter. Den är det starkaste bålverk för regentens makt... Skulle jag draga i betänkande att misshaga en minister för att tjäna min konung?» Riksrättsåtalet beslöts också av tre stånd. I samband med denna fråga påpekade D. det oegentliga i att förtroendeämbetsmän voro ledamöter i riksrätten, men ett av honom framlagt ändringsförslag vann icke gehör inom konstitutionsutskottet. En annan betydelsefull motion av D. avsåg rätt för jordägarna att betala sina grundskatter helt och hållet i penningar, beräknade efter markegången.

D:s och hans medbröders uppträdande under riksdagen väckte stort misshag på officiellt håll och ansågs kräva exemplarisk bestraffning. Då val av bankofullmäktige — D. hade sedan 1811 innehaft detta uppdrag — skulle företagas 10 juni 1818, hade Werlin genom intriger och mutor värvat anhängare i ståndet för D:s och Longbergs utestängande, men vid röstsammanräkningen upptäcktes det, att några av D:s motparti fuskat med dubbla sedlar i valurnan; valet förklarades ogiltigt, och vid det följande dag företagna omvalet blev D. med glans återvald som första namn. Vid sin återkomst till ståndet uttalade D. sin tacksamhet och sin tillfredsställelse över det förtroende, ståndet nu som alltid visat honom. Icke minst betecknande för den nya anda, som nu var rådande inom bondeståndet och hos D. själv, var det avslutningstal, som D. efter talmannens och sekreterarens sedvanliga avskedshälsningar riktade till sina ståndsbröder. »Bondeståndet», yttrade han självmedvetet, »behöver ej utom murarna för sitt samlingsrum hämta uppgift på de grunder, som böra bestämma deras beslut och leda deras rådslag. Vi hava vuxit ur det omyndighetstillstånd, varuti kanhända ännu mången enfaldig och kortsynt man tror att vi befinna oss.»

D:s uppträdande under 1817–18 års riksdag hade gjort honom till en på många håll högt uppskattad men också omstridd man. Ett bevis på hans stora anseende är, att dåvarande vice landshövdingen i Skaraborgs län, sedermera justitieombudsmannen K. Ehrenborg ofta konfererade med honom i allmänna angelägenheter och av dessa samtal hämtade impulser till framställningar till regeringen. Från motsidan gjordes åter stora ansträngningar för att stäcka hans politiska karriär och förhindra hans åter val till riksdagen 1823. Försöken misslyckades emellertid fullständigt, D. återkom till riksdagen såsom ombud för nio härad, däribland dem som tillhörde Richerts domsaga. Redan från riksdagens början presenterade sig D. som oppositionsman av mycket prononcerad riktning. Han avböjde vice talmansskapet i sitt stånd, och i de hälsningstal, han höll till de övriga stånden, företog han sig att med en skärpa och frimodighet, som väckte stort uppseende, markera oppositionens huvudtema: jordbrukarklassens betryck, den allmänna fattigdomen och de tyngande skatterna. »Den allmänna nöden», yttrade han på riddarhuset, »har stigit och hotar att stiga. Vem beräknar målet, där vi skola stanna?... Att vår stat kan bestå med inrättningar, som kosta ojämförligt mindre än de nuvarande, är icke ett ämne för tvivel, ehuru kanske för tvist. Dessa inrättningars reformerande, ämbetsmannakårens minskande, arméns reducerande, avskaffande av grannlåten i hennes beklädnad, ny frihet att driva näringar och begagna de hjälpkällor vi kunna äga, beskattningens jämnare fördelning — allt detta är ämnat att utgöra föremål för bondeståndets yrkande på denna riksdag.» Borgarståndet erinrades om, huruledes »näringslöshet visat sig i näringstvångets fjät», vilket vore ett påtagligt argument för näringstvångets avskaffande. Allra skarpast utlät sig D. inför prästerna: han förklarade sig tala å jordbrukarnas vägnar, »vilka alltmer utarmas och dag för dag hoptals jagas från en undergrävd jordäganderätt, så fort den hinner gå till vrakpris under utmätningsklubban». Vid sin vädjan till ståndets billiga medkänsla för allmogen fogade D. det mindre angenäma förbehållet, att »högvördiga prästeståndets fördelar föga stå i omedelbart sammanhang med landets allmänna välstånd och trångmål». När prästeståndet förklarade sig anse dessa ord som allenast uttryck för talarens enskilda mening, svarade bönderna i en särskild debatt, att D:s ord voro uttryck för vad ståndet samfällt tänkte och kände, samt tillade,, att man väl ej »skulle förmena det får, som klippes för nära, den ömkliga lindringen att yttra sin kvidan» (21 jan. 1823). D:s anförande väckte ofantligt uppseende och även mycken vrede; så t. ex. skrev Hans Järta till en av dalkarlarna i bondeståndet, Anders Olsson, att D. »må bevisa vad han kan om skålvästgötars lidande», men att han (Järta) fordrade, att »dalkarlar icke i mål, som röra riket, göra ett med sådana». Det var också för att nedgöra D. och likasinnade, som Järta samma år startade sin tidning Odalmannen.

Strax efter nyssnämnda händelser uppstod stort buller i bondeståndet med anledning av att konungen förordnat två vice-sekreterare i ståndet. D. uttalade i synnerligen våldsamma ordalag den meningen, att man borde vägra mottaga dem, alldenstund konungen enligt författningen endast hade rätt att utse sekreterare. Icke lika endräktigt fylkade sig ståndet omkring D., då denne i spetsen för tjugu bönder uppvaktat den för högmålsbrott åtalade Anckarsvärd och förklarat, att »om det gällde, så kunde han räkna på dem». Saken föranledde en interpellation i bondeståndet, varvid efter någon överläggning fastslogs, att »yttrande i ståndets namn eller å dess vägnar ej framställts» vid nämnda tillfälle; då D. önskade få debatten i sin helhet införd i protokollet, gick ståndet honom emot (21 maj 1823). Likaledes hade han desavuerats av ståndets majoritet, då denna mot hans yrkande godkände den sedvanliga tacksägelseadressen till konungen (25 jan. 1823). Ett angrepp, som indirekt drabbade D., var förslaget att ur ståndet utvotera en av D:s trognaste vänner, J. J. Rutberg från Västerbotten, vilken föreslagit avskaffandet av hela den indelta armén och dess ersättande med en nationalbeväring; endast med knapp nöd lyckades D. genom sitt energiska försvar för vännen hindra dennes ställande under laga tilltal för grundlagsbrott.

D:s starkt negativa hållning gentemot styrelse och ämbetsmän visade sig i en av honom framburen motion, vari han opponerade sig mot den vidsträckta lokala förordningsrätt, som gav landshövdingarna en makt liknande turkiska paschors och som medförde stora ojämnheter mellan de olika landsdelarna. »På en resa från Stockholm till Arboga kan man» — yttrade han — »hos vänner fägnas med ett glas brännvin utan att sätta sig till bords... På resan genom Nerike får man se, huru värden endast i smyg vågar bjuda på en sup, liksom vore det ett brott.» D. valdes även till ledamot av ett särskilt utskott, som hade att behandla frågan om ombildning av rikets ämbetsverk, ooh bekämpade där Hartmansdorffs bekanta förslag, som han fann behäftat med »nog mycken formalism, centralisationslystnad och kollegialt maskineri». En fråga, som mycket intresserade D., var införandet av publicitet vid riksståndens förhandlingar, varom han förgäves motionerade. Diskussionen härom gav honom anledning till några av hans mest bekanta retoriska utflykter. »Ehuru bonde och i följd därav obevandrad i frasernas och vältalighetens prydligaste bruk», sade han sig icke vara rädd för att »tidningsskrivare skola hålla sig lustige över våra överläggningars retoriska brister, eller att åhörare av alla slag skola i den vrå av rummet, vi åt dem upplåta, formera sig till ett välfärdsutskott, som lägger oss samt och synnerligen på schavotten, när vi icke tala dem i lag». Då han i detta sammanhang tog Robespierre's och Marats namn på tungan, gav honom Erik Larsson från Södermanland det nyktra svaret: »Robespierre och Marat känner jag icke; jag har ännu knappt hunnit lära mig svenska historien.»

I skattefrågan intog D. 1823 samma ståndpunkt som vid tidigare riksdagar: han ansåg, att grundräntor och tiondeavgifter borde försvinna och att den förlust, som härigenom tillskyndades statsverket, borde ersättas genom den allmänna bevillningen. Såsom ledamot av konstitutionsutskottet deltog D. i behandlingen av de talrika förslagen till folkrepresentationens ombildning. Vid ett tillfälle kom han med det rätt egendomliga yrkandet, att alla överläggningar skulle vara gemensamma för de fyra stånden men omröstningarna ske ståndsvis, bl. a. med den motiveringen, att man då ej mera skulle »behöva föreslå tafflar för att samla de åtskilda ståndens ledamöter till överläggningar om landets väl» (29 maj 1823). Ganska intressanta inlägg gjorde D. i den på riksdagen debatterade skolfrågan. Han anmärkte med. skärpa på stadgandet i 1820 års skolordning, som gav rektor befogenhet att vägra mottaga lärjunge, som ej kunde styrka sig äga egna tillgångar eller andras understöd för vistelsen vid läroverket; han klandrade, att timplanen endast anvisade två veckotimmar åt historien, medan matematiken erhållit åtta; han föreslog, att man skulle läsa grundlagarna i skolor och gymnasier, och bemötte utskottets varning mot »politiserande barn» med sarkasmen, att han såg »ingen större våda i politiserande barn än i okunniga gubbar och ämbetsmän, som knappast känna de första bokstäverna i grundlagen» (12 juni). Även för nödvändigheten av en bättre folkundervisning uttalade sig D., åberopande att »allmän uppfostran är det konstitutionella livets grundfäste» (25 juni).

Den utomordentligt starka ställning inom ståndet, varom D:s inledningsanförande vid 1823 års riksdag synes bära vittne, kunde han icke till fullo hävda under riksdagens fortsättning. Redan efter ett par månader kunde en motståndare till honom belåtet anteckna, att hans kredit uppenbarligen sjunkit betydligt (Hans Wachtmeister 17 mars 1823). En stor personlig motgång för honom var det, att han vid bankofullmäktigevalet (7 aug.) fick stryka på foten för talmannen i bondeståndet Anders Hyckert — en frukt av »lika oräkneliga som avskyvärda intriger», för att tala med en korrespondent från riksdagen. Likaledes var det en personlig missräkning för D., att hans gode vän J. G. Richert, trots alla påtryckningar, ej minst från D:s sida, icke kunde förmås att låta välja sig till justitieombudsman. Däremot valdes D. till statsrevisor och kom sålunda att deltaga i 1827 års statsrevision; det sattes visserligen i fråga, om D. såsom varande direktör vid lånekontoret i Göteborg skulle kunna fungera som revisor, men vid omröstning av de övriga revisorerna förklarades han av majoriteten för kompetent. Inom revisionen tillhörde han den extrema oppositionen, vilken för övrigt främst representerades av Anckarsvärd, och deltog sålunda i de hänsynslösa angrepp mot regering och ämbetsverk (främst statsrådet G. F. Wirsén och statskontoret), vilka väckte en utomordentlig förbittring och gjort denna revision ryktbar. För D. personligen torde detta arbete särskilt haft den följden, att det skärpte hans oppositionslust och ytterligare stärkte hans förbindelse med Anckarsvärd.

Till 1828–30 års riksdag kom D. sa till vida med förstärkt pondus, att han som ovan nämnts valts till ombud av tjuguett härad. Som medhjälpare inom oppositionslägret hade han de gamla kamraterna J. Rutberg och Nils Månsson och — för första gången — Hans Jansson; däremot hade den gamle oppositionsledaren Longberg, sedan han utsetts till talman, övergått till att bliva en av regeringens mest nitiska och pålitliga anhängare. Av denne jämte förre talmannen Lars Olsson, Nils Strindlund och andra organiserades ett motparti mot D., vilket bl. a. visade sig i det förut omtalade angreppet mot hans kumulering av mandat. Var sålunda D:s ställning inom eget stånd omstridd, så blevo relationerna till riddarhusoppositionen så mycket intimare. D:s yttranden och memorial i bondeståndet bli allt oftare ett eko av vad Anckarsvärd och L. J. Hierta framförde på riddarhuset; det är nu som Anckarsvärd i en viktig fråga skriver ett anförande på sexton ark för D:s och ett på aderton ark för egen del! Nils Strindlund anmärkte också en gång spetsigt, att det icke var »någon heder för bondeståndet, att dess protokoll voro lika med ridderskapets och adelns».

Som en svit av 1827 års statsrevision kan betraktas ett av D. i nära samförstånd med adelsoppositionen väckt förslag om skrivelse till K. M:t, vari ständerna förklarade sig icke kunna taga under omprövning regeringens förslag till instruktion för statsrevisorerna, alldenstund utfärdande av dylik instruktion tillhörde ständerna allena. Sparsamhetsiver, motiverad av betrycket bland allmogen, misstro mot regeringen och önskan att bereda den nederlag präglade i främsta rummet D:s uppträdande under riksdagen. »Ofta har jag», yttrade D. vid ett tillfälle, »gjort mig den frågan: Vilka äro de huvudsakliga fördelar eller den förbättrade ställning, som Sveriges allmoge vunnit på den fria författningen? Jag mäktar i sanning icke se dem. Allmänna bördor och skyldigheter ha blivit ökade, under det att det föråldrade systemet för grundskattens och därmed förenade skyldigheters utgörande ännu får fortfara» (8 dec. 1828). Den av adelsoppositionen och D. i förening uppgjorda planen att genom en särskild, mycket snävt tilltagen statsreglering sätta regeringen på avknappning och därigenom tvinga den till eftergift för oppositionens reformkrav misslyckades visserligen fullständigt, och överhuvud präglades riksdagens behandling av regeringens anslagskrav av ganska stor liberalitet, men D. förde vid alla tillfällen sparsamhetens talan. Han avstyrkte lån till Göta kanals fortsatta byggande, ökat bidrag till kronprinsens hovhållning samt anslag till Allmänna garnisons-sjukhusets uppförande, och han yrkade inskränkning i rätten till fri kungsskjuts. Då han i ett långt, frasrikt anförande vädjade till sina ståndsbröder att iakttaga sparsamhet, liknade Nils Strindlund hans admonition vid »de långa läxor, som lärare giva skolpojkar».

De speciella allmogesynpunkterna framförde D. alltjämt med ständigt samma skärpa och konsekvens, t. ex. i fråga om prästernas avlöning genom staten, grundräntornas värdering i pengar, tidpunkten för väglagning på landet. Även vid denna riksdag utkämpade han en strid för gårdfarihandeln, men voteringen i bondeståndet utföll till hans nackdel, vilket gick honom djupt till sinnes: han talade senare om »de sju förföljda häradena» och angrep häftigt städernas föråldrade skråväsen. Frågan om mötespassevolansen blev aktuell på denna riksdag, sedan de 1812 slutna kontrakten med rote- och rusthållarna utgått, och föranledde ett långt och skarpt anförande av D., som var skrivet av Anckarsvärd. I denna sak hade han så gott som hela ståndet på sin sida, men däremot misslyckades han i ett försök att få detsamma med om att pricka regeringen för dess handläggning av den s. k. skeppshandelsaffären; det anförande han härvid höll (11 maj 1829) hade starkt syskontycke med det som Gustaf Hierta framförde under riddarhusdebatten i frågan. Icke bättre lycka hade han, då han vid Nils Månssons sida drog i härnad för indragningsmaktens avskaffande; det egendomliga inträffade nämligen, att bondeståndet, enligt uppgift bearbetat av Magnus Brahe och K. U. Nerman, motsatte sig denna av de övriga stånden bifallna reform. Däremot hemförde D. denna gång seger för sitt önskemål från förra riksdagen om offentlighet vid ståndens överläggningar. Under diskussionen om det av lagkommittén framlagda förslaget till ny civillag uppträdde D. som skarp kritiker av förslaget: kommittén hade icke gått tillräckligt långt och lämnat den moderna samhällslärans synpunkter obeaktade; särskilt beklagade han sig över att den »barbariska» skillnaden mellan äkta och oäkta barn bibehållits samt att grundsatsen om äkta makars samfällda bo liksom om äktenskapets oupplöslighet icke frångåtts.

Överhuvud var D. icke riktigt belåten med riksdagen. Då han med minskat röstetal mot föregående gång återvalts till ledamot av direktionen vid bankens lånekontor i Göteborg, gav han i sitt tack för förtroendet åtskilliga slängar åt både talman och ståndsbröder och antydningar om »främmande inverkan från högre eller lägre ort», och hans avskedsord till talmannen J. Longberg voro fyllda av bitterhet och ironi. Att D. icke ihågkoms vid regeringens utdelning av silvermedaljer till en del bonderiksdagsmän är mindre att undra på; däremot hyllades han vid hemkomsten av kommittenter och meningsfränder både i Göteborg och Lerum.

Riksdagen 1834–35, till vilken D. kom såsom representant för tjugusju härad, blev betydligt stormigare än den närmast föregående. Den liberala tidningspressen hade under flera år bearbetat sinnena, och de stora reformfrågorna hade på allvar satts på dagordningen. Även i bondeståndet visade sig förändringen: D. behärskade ståndet tämligen oomstritt, medan regeringspartiet under Longberg och Strindlund nedsjunkit till en svag minoritet. Redan två dagar efter riksdagens utblåsande höll D. ett stort kalas (17 jan. 1834), till vilket säkerligen inbjudits icke blott hans gamla vänner — Nils Månsson, J. Rutberg, Hans Jansson och andra — utan även åtskilliga av de nyvalda riksdagsbönderna, vilka sålunda fingo den rätta inställningen för riksdagen. I Bergstrahlska huset vid Stora Nygatan hölls en bondeklubb, där planerna och operationerna för riksdagen uppgjordes under D:s ledning. D. fann även denna gång lämpligt att genast vid riksdagens början avgiva en opinionsyttring, av programmatisk karaktär: det var då han såsom ålderspresident överlämnade klubban till talmannen Longberg. »Därför», yttrade han bl. a., »äro vi folkets ombud, att vi skola hit medföra sanningens språk och folkets behov ifrån våra avlägsna bygder... Vårt kall är således dyrt och heligt. Jag kan knappast tänka mig ett svartare förräderi, än om vi skulle, säga annat än folket säger, önska annat än folket önskar, medgiva annat än folket av själ och hjärta skulle medgiva, om det här vore mangrant församlat. Man må säga, vad man vill, men sanningen är och sanningen bliver, att Sverige i närvarande stund har många bekymmer och lider av en icke inbillad sjukdom. Med handen på hjärtat vågar ingen av oss neka, att mycket felas i den belåtenhet, som borde finnas i samhället. Ekonomisk oreda — ja även moraliskt ont — gnager på samhällskroppen. Vems felet är, eller ens om det är människors och icke blott händelsernas, det må en högre vishet utforska. Men förhållandet är oförnekligt, och oss tillhör att ärligt och oförtrutet arbeta till det ondas avhjälpande, så mycket i vår förmåga står.»

De ekonomiska frågorna  lade som vanligt i hög grad beslag på D:s uppmärksamhet, och han vidhöll sin roll av sparsamhetens förespråkare. Redan i början av riksdagen väckte han uppmärksamhet genom ett memorial, som upplästes vid remissen av statsverkspropositionen (10 febr. 1834). Han förklarade det ej vara tillräckligt, att skatterna icke höjdes; de borde minskas, och för detta ändamål yrkade han icke blott avslag på de av regeringen begärda nya anslagen utan även en nedsättning av 457,000 rdr b:ko i den summa, som vid sista riksdagen beviljats. K. M:ts begäran om ett stort extra ordinarie anslag å nära tre millioner rdr b:ko ville han endast så till vida tillmötesgå, att 150,000 rdr b:ko av statsverkets överskottsmedel i mån av tillgång ställdes till K. M:ts disposition. Det var ord talade ur bondeståndets hjärta; i protokollet skulle också antecknas, att »ståndet i allmänhet vore av lika tanke med D.». Den väldiga nedprutning D. sålunda förordade gällde i främsta rummet försvarsanslagen, mot vilka han nu mer än tidigare visade sig avog. »Varför», utropade han, »erfordras alla dessa för detta land ovanliga uppoffringar till försvarsverket mitt under Europas djupa fred? Låter detta väl förena sig med en sund politik för riket? Är denna politik överensstämmande med nationens varmaste önskningar att icke se sina nationella önskningar svikna? ... Vi måste neka till dessa anslag och förmå vår regering att i upplysningen, i den politiska friheten och i folkets industriella förkovran söka sitt stöd, sin inflytelse och sin belöning» (3 nov. 1834). Då dessa och andra uttalanden i bondeståndet framkallat skarpa gensagor av Hartmansdorff och J. B. Lefrén på riddarhuset, tog D. upp stridshandsken och replikerade vid ett senare plenum i bondeståndet (17 nov.). Hartmansdorffs tal om »okunnighetens beroende och tanklöshetens straffvärda liknöjdhet» visade enligt D:s åsikt »ett förakt för representanternas handlingar ..., som det ej kan vara nationen likgiltigt, om de finnas vid dess konungs tron». Och då Lefrén beskyllt riksdagens majoritet för att »överlämna landets beväringsungdom till vanvård och låta den gå i trasor», yrkade D. i en motion, att statsutskottet eller regeringen skulle framlägga en tablå över alla anslag, som sedan 1814 använts till beväringens beklädnad och utredning. Med detta yrkande hoppades D. åtminstone vinna så mycket, att »den för oss dyrbare tronföljaren på ett annat sätt uppfattar ståndens vid denna riksdag givna ärliga och nödtvungna anslag till ökade skatter än chefen för dess generalstab». Även vid detta tillfälle hade D. tillfredsställelsen att få instämmanden från större delen av bondeståndet. Var D. njugg och likgiltig, då det gällde försvaret, så visade han så mycket större intresse för folkundervisningen; i en motion yrkade han bl. a., att det borde stadgas ett extra nådar vid alla lediga prästlägenheter, varav inkomsten skulle tillfalla folkundervisningen; i en annan motion föreslog han statsanslag till Sveriges första lantbruksinstitut, som 1834 upprättats å Degeberg i Västergötland under E. Nonnens ledning.

Även i de konstitutionella frågorna gjorde D. vid denna riksdag betydelsefulla inlägg. Han bidrog med ett anförande i den högre stilen att stjälpa det från förra riksdagen vilande förslaget om ändring av § 72 i regeringsformen, avseende att ställa riksbanken under »konungens och rikets ständers gemensamma garanti» i stället för såsom förut enbart under riksdagens. Utgången hälsades på många håll som en stor seger för frihetens sak, och den renderade D. en hyllning vid en studentdemonstration i Lund (18 mars 1834). Vidare förordade D. riksdagsperiodens förkortande till tre år, indragningsmaktens avskaffande och juryinrättningens utvidgande till även andra än tryckfrihetsmål. Däremot avstyrkte han förslaget, att statsråden skulle äga tillträde till alla ståndens plena, »ty» — yttrade han — »äro vi icke riktigt säkra i våra åsikter och grundsatser, kunde så högt uppsatte mäns närvaro lätteligen förorsaka ett obehörigt inflytande». Sedan en motionär i borgarståndet föreslagit ändring av § 114 i regeringsformen (den bekanta och omstridda »privilegieparagrafen»), framkom D. under debatten i bonde- ståndet med ett eget ändringsförslag, gående ut på att det stånd, i vars privilegier ändring föresloges, endast skulle ha suspensivt veto. I sammanhang härmed upptog D. den gamla frågan, hur § 114 år 1809 inkommit i regeringsformen mot bondeståndets protest; den skildring han gav av förloppet avvek betydligt från de samtida källornas och gick i huvudsak ut på att bondeståndet aldrig gått med på paragrafens insättande men att talmannen det oaktat förmåtts att underskriva regeringsformen. Belysande för D:s utveckling i radikal riktning är den ståndpunkt, han numera intog i representationsfrågan. Han var nu en deciderad anhängare av de allmänna valens princip men föreslog inom konstitutionsutskottet som en lämplig övergång den anordningen, att valen skulle vara samfällda men valbarheten begränsad till de fyra stånden (dvs. varje distrikt skulle välja en adelsman, en präst, en borgare och två bönder). För sitt yrkande i denna riktning lyckades han emellertid endast samla tjugutre röster inom bondeståndet.

Den under riksdagens samvaro på sensommaren 1834 uppträdande koleraepidemien gav anledning till flera riksdagsmotioner om uppskov (»prorogation») med riksdagens arbete. Häremot uppträdde D. energiskt; delvis inspirerades han kanske av misstro mot regeringen, vilken han icke ville skänka ett prejudikat av detta slag, men han framlade även mycket vederhäftiga både statsrättsliga och praktiska skäl för sitt avböjande. Vid ett senare tillfälle, då saken åter var på tal, erinrade D. om att »Hans Maj:t konungens liv är, om icke dyrbarare åtminstone lika dyrbart som något av våra — och han skyr icke faran». Förslaget om prorogation ledde visserligen icke till någon påföljd, men längtan efter att få slut på riksdagen grep alltmer omkring sig, och även D., som varit hemma över julen, uttalade sig (31 jan. 1835) för att utskotten måtte anmodas att före 1 mars inkomma med sina återstående betänkanden. Först omkring 1 juni var den långa riksdagen slut. De avskedsord, som D. riktade till ståndet, eggade till energiskt reformarbete. Det var sista gången, han höjde sin stämma i ståndet. För honom personligen hade riksdagen utan tvivel betytt kulmen av hans politiska karriär. Vid ett tillfälle i slutet av riksdagen (12 apr. 1835) hade han varit föremål för en vacker hyllning: ett sextiotal medlemmar av bondeståndet jämte några andra vänner läto under en tillställning hos Nils Månsson i Skumparp överlämna till D. ett rör med guldkrycka och ett guldur, »till betygande av deras högaktning och erkänsla för D:s medborgerliga bemödanden och tänkesätt». . Mitt under D: s politiska triumfer hade hans ekonomiska ställning undergrävts. Orsakerna torde ha varit flera: stora jordförvärv under åren 1833–816235 (sammanlagt över fem mantal), vanvård av hans egendom under hans långa frånvaro från hemmet, underhållet av hans »privatkansli» och av »ett hord på omkring femton personer» under riksdagarna och, om ryktet talade sant, ett överdådigt levnadssätt med flitigt dyrkande av både Bacchus och Venus. Efter D:s återkomst från riksdagen 1835 började hans ekonomiska svårigheter arta sig till en katastrof, och samtidigt invecklades han i obehagliga rättegångar, dels med sin broder angående arv och egendom, dels med sina kommittenter angående beloppet av det honom tillkommande riksdagsarvodet. För att hjälpa den framstående bondeledaren satte hans meningsfränder i gång en livlig verksamhet med subskriptionslistor, borgensförbindelser och dylikt. Särskilt nitiska voro vännerna Hans Jansson och Dalman; till dem som med större eller mindre framgång anlitades hörde vidare L. J. Hierta, Gustaf Hierta, Anckarsvärd, V. F. Tersmeden, Tore Petré, Jonas Wærn, Anders Ericsson i Östra Kärne och P. Eriksson i Nysäter. Själv gjorde D. energiska ansträngningar för att rädda situationen. Under sommaren 1836 företog han för detta ändamål en resa dels till Stockholm, dels till Skåne, där han med hjälp av sin gamle vän Nils Månsson i Skumparp vann en del framgångar. Trots allt nödgades D. gå från gård och grund och bosatte sig på den lilla gården Surte i närheten av Göteborg. Han var djupt förkrossad över sin olycka. »Vad jag lider, kan ingen tro, och jag tackar Gud, att man är stark», skrev han till vännen Dalman (22 aug. 1836). »D:s begravda välstånd utesluter honom från de framtida riksmötenas tummelplats», profeterade M. J. Crusenstolpe (jan. 1838), och denna farhåga delades allmänt av hans meningsfränder. Själv synes han dock icke ha resignerat; något senare (febr. 1838) kunde Crusenstolpe efter ett personligt sammanträffande med D. meddela, att D: s ekonomiska ställning »ej lärer utgöra något hinder för hans val till representant» och att D. med honom diskuterat planerna och utsikterna för den kommande riksdagen. Innan denna sammanträdde, hade D. emellertid avlidit (22 apr. 1839). På riksdagen 1840–41 voterades på grund av enskild motion pension åt D:s änka och barn »såsom rättvis, billig gärd åt hans medborgerliga förtjänster».

Den höga uppskattning, som ägnades D. av meningsfränder och särskilt av hans eget stånd, har även kommit honom till del hos eftervärlden. En grundlig kännare av D:s politiska verksamhet (P. O. Granström) prisar honom som »den store väckaren och väldige initiativtagaren» och den som »också i grund förstår att tämja och leda»; han framhåller det realpolitiska draget hos D., vilket bjärt kontrasterar mot den Anckarsvärdska riddarhusoppositionens »ofta formalistiska rabalderpolitik och planlösa anstormande», och han anser det som en stor olycka, att D. icke fick vara med om 1840 års riksdag, vars »rykte av parlamentarisk bärsärkagång» i motsatt fall kanske uteblivit, åtminstone vad bondeståndet beträffar. Med allt erkännande av D: s eminenta politiska begåvning och parlamentariska skicklighet kan man nog ändå icke bortse ifrån, att hans uppträdande ej sällan präglades av fras-rikedom och väl stark självhävdelse och att hans politiska och allmäntmänskliga karaktär hade iögonenfallande fläckar. Beskyllningarna för egennytta i ekonomiska ting äro för många för att alldeles sakna grund, och det är också tydligt, att han ej gick fri från hyllningens och framgångens frestelser; även med avdrag för den hätska och misantropiska tonen torde det nog ligga någon sanning i S. A. Leijonhufvuds omdöme, att D. under sin senare levnad »ej mera var den hedervärde i västgötisk långrock av grått vadmal utan i stället herr partigängaren med galoscher och tulubb». Hans stora betydelse i svensk och särskilt det svenska bondeståndets historia kan dock av ingen förnekas.